Dag 19

Jag har svårt för ljud. Smaskande. Prasslande. Någon som talar mycket högt i telefon. Någon som dricker och sväljer ljudligt. Någon som pratar högt för sig själv. Någons musik som spelas så hårt att det hörs genom hörlurarna och ut i resten av bussen.

Jag får symptom. Det vrider sig i kroppen, ögonen rullar runt. Det börjar klia. Det är som om ljuden förstärks i en buss. Kanske är akustiken annorlunda? Undrar om de har undersökt det? Jag menar, har han rätt den där Lewis Hagler? Finns han ens på riktigt? Slutsatser om att 4000 personer per år dör i förtid i Kalifornien på grund av ljudföroreningar låter lite för bra för att vara sant.

Och då är det antagligen en hund begraven nånstans. Månne han jobbar för Acoustiblok Corporation?

Väl inne på detta ämne, han nån av dem läst Kunderas’ Varats olidliga lätthet? Bekymren med vår fysiska kropp och allt fuffens som det för med sig, jag menar, visst finns det en större bild här!? Obekvämheten som sprider sig. Fascinationen över ett kroppsideal, mer som en idé än som ett levande konstverk i kött. Saker skall skrivas om, representeras, idoliseras. Gestaltas.

Ta 24:an. En genomskärning av den genomsnittliga moderna helsingforsaren. Ljud, övervikt, stelt omatchande kläder. Småstirriga blickar. Stressen har satt sig som röklukt på vissa. Nämnde jag att jag är känslig för röklukt? Nu för tiden går jag ett extra varv om jag möter någon som röker på gatan. Hostar demonstrativt. Deras tid är snart slut.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.