Det fanns där hela tiden. Hålet i kalendern. Tiden som var tillgänglig, färdig att fyllas upp. Tomma vita papper framför, före och under. Inga andra måsten. Jag hade chansen, men jag tog den inte.

Jag kunde ha tagit den, och då hade jag hunnit ikapp. Men något sa stopp. Det gick inte. Det gick åt andra hållet. Tidrymden fylldes med babbel. Kroppen blev sömnig och gjorde som den själv ville.

Kroppen är lustig på det sättet. Den är följsam, lydig. Den vill vara mig till lags. Det är sällan den gör mig besviken. Den har oftast ingen egen agenda.

Men ibland. Ibland säger den stopp.

Det är alltid när jag har jobbat för mycket, eller för länge utan uppehåll. Det finns egentligen inga mellanlägen, och inga förvarningar. Kroppen kör fullt ut. Ända tills den inte orkar längre. Och då blir det stopp. Tvärstopp, enkelriktat, soppatorsk.

Händer det nånsin dig?
Hur gör du då?

Jag hade chansen att komma ikapp. Göra listan med to-don lite kortare. Rensa undan. Men det var helt omöjligt. I mitt fall är det oftast sinnet som går i maskopi med kroppen. Ögat hittar något annat att titta på om jag är dum nog att öppna laptopen, sociala medier, eller mobilen. Tankarna vandrar sina egna vägar och bryr sig inte ett jota om halvfärdiga mailsvar, strategiutkast, påminnelser deadlines, eller annat.

När det händer är det lönlöst att streta emot. Det gör ändå ingen skillnad. Rören måste rensas först. Kroppen ska ha sitt. Det är ingen förhandling, vi befinner oss inte på samma spelplan. Stopp betyder stopp.

Jag är glad att kroppen inte alltid gör som knoppen vill. För den vet inte alltid mitt bästa. När den satts i jobbmode är det lite kamikaze över den. Eller, rätt mycket egentligen. Fokus och uthållighet krävs, och det får jag. Men det kostar också. Knoppen glömmer sånt som att ta paus, äta, dricka, sova.

Kanske är arbete en vanebildande drog. Nånting gör det med mig, så mycket vet jag säkert. Det är inte heller lätt att landa efter en intensiv jobbperiod. Varje gång det är semester tar det tid innan knoppen justerar sig till den nya rytmen.

Jag hade chansen.

Jag tog den inte.

Som tur var.