Nedfall

Snöfall.
Tystnad.
När man faller av tåget går det vidare.

Snön dämpar fallet, gör natten lite ljusare. Nu, ett stort vitt rum. Långt borta – ljus. De är otydliga, som ljuslågor.
Känslan av värme. Flimrar.
Känslan av närvaro och den fysiska påtagliga jorden.

Grenar som spretar, fingrar i natten. Orörliga. Världen som krymper. Här och nu. Bekymren som försvinner. Ord går inåt.

Tystnaden är inte absolut, men den är dubbel. Den går in, sätter sig i kroppen. Just nu finns inget annat.

Snö smälter av andedräkten, blir till vatten, sedan långsamt is igen.Stjärnor glider fram.Tid saktar ner.

När tåget försvunnit kommer fåglarna fram. Tyst hackar de en väg genom snön.De arbetar metodiskt, som om hade de en plan. En större mening.

Någonstans finns alla andra, och allt det andra. De är oväsentliga nu. Avlägsna.

Hjärtslagen pickar i öronen.

Jag tänker på sammanhang som inte finns.

En ensamhet som inte är drabbande.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.