Fredag

Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.

Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.

Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.

Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet. 

Två dagar tidigare

Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).

Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”

Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar. 

Senare

När Fredag öppnar ögonen ser han Paris.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.