Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.

Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.

Lärdomar

Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.

Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.

– Även Parisare måste ju äta, eller hur?

Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här. 

När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.

– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.

Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.

Tidspress

Som så många gånger tidigare känner Fredag på sig att vistelsen skulle bli kort. Han försöker därför hinna uppfatta så många ledtrådar som möjligt. Är det något som skaver i utkanten av synfältet? Var finns anomalierna? Det är alltid något som inte riktigt stämmer, även om han beundrar byggarnas förmåga att lära sig av tidigare misstag. Det är en katt- och råttalek. Och klickan tickar. Över tid har han också lärt sig att det inte lönar sig att rusa, det är i själva verket ett säkert sätt att missa avgörande detaljer. Nej, fokus är det enda som hjälper. Fokus och envishet. Ibland undrar han om det hela är ett elakt experiment, ibland blir han rädd att slumpen styr och att det inte finns någon medvetenhet bakom dessa episoder. 

Fredag hajar till av dörrklockans pling. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen nickar kort åt barägaren som redan satt fram ett glas och nu häller upp en tjock mörk vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Staden, visst finns den kvar? Och alla människorna, nog håller de väl på som förut? Någonting i den nyanlände får Fredag att tvivla på sina sinnesintryck, på Paris. 

Molnen över 33:e arrondissemanget formar sig tyst till måndrakar. Men det är Fredag alldeles för upptagen för att märka.