Klockan är 5.47 när K vaknar. Eller snarare, när han plötsligt väcks. A skriker i rummet intill. Igen. Hans första instinkt är att sätta kudden för öronen och försöka somna om. Det är ännu flera timmar innan han behöver vakna. Han är på vippen att somna då han rycker till. A är tyst. Något är fel. M måste ha gått ut. Fortfarande halvsovande, med hjärnan kvar i en konstig dröm om rostiga blomspikar, stiger K upp, går de få trappstegen till dörren, öppnar den och sticker in huvudet i halvdunklet. A snyftar och andas oregelbundet, men har lugnat sig. Kanske hade hon en mardröm. Igen. Det är inte lätt att säga med bebisar. K lyfter upp henne och klappar henne försiktigt på ryggen medan han vaggande går genom lägenheten, runt runt. Hennes lilla huvud faller genast ner mot hans hals, hon somnar. Men nu är K vaken, och han vet att han inte kommer att få fatt i sömnen igen. Det slaget är förlorat, men kanske, om han har tur, kan han få fatt i en halvslummer. Vinden från floden får gatlyktorna att vaja, deras sken dansar på väggarna och stillnar sedan. Inte en levande själ syns till. Har grannarna väckts? Nej, det verkar inte så. Huset är tyst. Ingen har bankat på dörren, i taket eller i väggarna. K går in i köket och värmer vällingen i mikron. A vaknar genast hon känner doften. Eller, hon öppnar munnen för att suga tag i flaskan, ögonen förblir stängda. Det ser komiskt ut, K ler. Hon är så liten, men ändå så bestämd. Han matar A och tar henne sedan med till sängen igen. Han vet att ingen av dem kommer att få någon vila om han försöker lägga ner henne i hennes egen säng. I den hänger ännu rester av skräcken kvar, och kanske något annat också. Han byter snabbt och automatiskt blöjor på A och sjunker sedan ner i en slags halvdvala. Han ska inte somna, han kan inte somna, han får inte somna, han…

9.18

Nästa gång han vaknar är det tyst. Ingen trafik hörs från motorvägen. Förstås, det är lördag, långtradarna får ju inte köra då. Tystnaden är lika högljudd som A var i natt. K ligger still med ögonen fast och lyssnar. Han försöker gissa vad klockan kan vara. Han hör hennes små andetag och känner kroppsvärmen. Han ryser vid tanken på dagen som väntar på honom. På Besluten. Sakta återvänder medvetandet och han släpper tag om drömmen. Försiktigt öppnar han ena ögat för att bedöma den nya dagen, utforska hur landet ligger. Det är alldeles tyst. För tyst. I en plötsligt uppvällande panik sätter han sig upp och famlar i sängen, vänder på täckena. En miljon tankar hinner rusa genom hjärnan. Han har kvävt henne i sömnen, han har knuffat ner henne på golvet med huvudet före, hon har spytt (kom han ihåg att rapa henne, plötsligt minns han inte) och kvävts av sina spyor. Hjärnan bygger snabbt och effektivt ihop en berättelse, de väljer mellan kista och urna, de väljer hennes kläder, blickar som brister, förstummelsen när prästen bryter ihop framför den lilla, doften av begravningsblommor.

9.20

Det tar en stund för K att komma tillbaks till nuet, och till en gryende förståelse att A inte ligger död nånstans i sängen, bredvid eller under den. I själva verket syns hon inte till någonstans. Vällingflaskan som han lämnade urdrucken på nattduksbordet är inte heller där. Hade han drömt alltihopa? K fipplar fram telefonen för att se vilket datum det är. 18 september. Telefonens skärm visar också hjälpsamt att klockan är tjugo över nio. Det är inte tid att grubbla. K duschar, funderar på att raka sig, men ser i spegeln att det inte spelar någon roll. Mannen som tittar tillbaks på honom i spegeln ser både trött och lite frånvarande ut. Nästan en främling. 

”..en gammal goding som aldrig blir gammal. Strax blir det väder, och sedan en börsöversikt. Senare i dag talar jag med vår lördagsgäst Elma Spironen om de påstådda mutfallen i Elias församling. Men först, lite mer musik, här kommer Månskensbonden med Bananfarmen, en sprillans ny singel från kommande albumet Nya vindar över Pampas”… 

Nätradion för honom tillbaks till hemtrakterna, med allt vad knutpatriotismen för med sig. Idag var uppgörelsens dag. Han hade inte, sina många försök till trots, lyckats få jobb. Inte ens en intervju. Din tyska är för dålig, sa de. Vi har för tillfället inga öppningar nu, sa de. Han skulle ställa ultimatum. Säga att hur mycket han än trivdes i staden, och i landet, var detta ohållbart. De kunde inte leva på hennes pappas pengar hur länge som helst. Han hade försökt. Det hade han verkligen. Men sanningen var att K inte lyckades göra ett tillräckligt stort avtryck i den här världen. Och nu orkar han inte längre. Nu vill han hem. Dit han svor när han reste att han aldrig skulle återvända. Hem till byin. 

K hör nyckeln vridas om i låset, M på väg hem, antagligen efter en promenad med A.

Han harklar sig och förbereder sig för batalj.