Månadsarkiv: oktober 2022

Drinkpinnens ögonblick

Publicerat i reflektion av

Kan det bli mer höst än så här? Det gula virvlar genom luften och lägger en ny blöt matta. Vinden river i grenarna, rännilar rusar i nerförsbackarna. Mörkret kommer tidigare. Kylan kryper längs nacken. Ännu syns fågelsträck på himlen, men är de inte för sent ute? Skall de hinna undan med livet i behåll?

Jag sitter och rör om drinkpinnen i drinken, hör isbitarna glida mot glasets kanter. Jag sitter och mina kinder bränner röda, äppelkinder av hundpromenaden. Det är som om någon tryckt på en knapp. Klick, så är vi i en ny årstid. Regnet känns välkommet, som en vän jag inte sett på länge. Det är något lugnande över höstens ankomst. Friska vindar, dags för en ordentlig höststädning. Det är något lugnande med att det ännu blir höst. Speciellt under ett år då halva världen tycks ha blivit galen. Den som trodde att historien var slut, att vinnarna gått hem med prispengarna och att vi nu skulle leva i en tid bortom historien hade fel. Undergångsdriften är stark. Hotet om total utplåning är ännu en gång på agendan och vi verkar tagna på sängen. 

Jag smuttar och fylls av värme, först i halsen, sedan via magen till resten av kroppen. En liten andningspaus, av få trycka på pausknappen en stund. Det har varit mycket nu. Det kommer att vara mycket ännu. Men nu, just nu, är det paus. Halvlek. Dags för lite massage, lite pepptalk, lite meditation. Och andningen. Glöm inte andningen. Att sänka farten, andas långsammare. Låta kroppen komma ikapp.

Det är en konst att skämma bort sig själv. Att låta vara, låta bli, flyta med en bit. Du kan kalla det eskapism om du vill. Jag har lärt mig att jag behöver lite sånt då och då. 

Kanske är du där också.

Jag hoppas det.

Sista målet

Publicerat i Noveller av

I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag – jag kommer aldrig mer att spela fotboll. Regnet har drivit in från väster över planen sen början av andra halvlek. Ella, vårt lags motor i mittfältet tacklades av banan strax därefter och fick hjälpas från plan. Jag vet ännu inte hur det är med henne, men hon grinade illa när hon lämnade. Domaren har som vanligt inte sett någonting. Motståndarlaget får inte ens ett gult för något som alltid är rött, i vilken regelbok du än tittar, och med vilka glasögon du än ser på spelet. Vi får omgruppera oss bäst vi kunde, och hoppas att tränaren kommer att göra rätt byten. Som alltid gäller det att lägga det just skedda bakom sig, låta benen jobba, tänka framåt. Den här gången ska vi slå dem, och med Ella skadad krävs det en riktig Herkulesinsats av hela laget. Fine. Kom igen bara. Vi reser oss. Vi viker inte. När Veera stämplar tacklingsmarodören framför eget mål visslar domaren och visar gult. Fine. Kom igen bara. Frisparken är otagbar och det står 1-2. Regnet ökar och gör lervälling av planen. Typiskt att de sätter oss på sämsta gräset, reservplanen, bara för att vi är tjejer. Men, vad annat är nytt? Jag får bollen ute på kanten och ser en korridor framåt. Tränarens upprepade ”löysät pois” från otaliga träningar snurrar i skallen. Jag ser Iida rusa fram på andra kanten, helt fri. Jag fintar en framåtpass som får motståndarbacken att tveka en halv sekund. Helt tillräckligt för att jag ska hinna lägga en kross. IIda vet vad som kommer, vi har nött det här så många gånger. Hon har redan saktat ner för att undvika offsidefällan och när bollen når henne är hon skjutklar. Målvakten har inte en chans. 2-2. Vi firar inte, vi går tystlåtna tillbaks på egen planhalva och intar positioner. I detta läge kallar Tuomo, vår tränare, Katri till sig. Dags för byte. In kommer Ellen, långsamma men pålitliga, stadiga Ellen. Vår försvarsklippa. Vi förstår, utan att Tuomo behöver säga ett ord, hur formationen nu skall ändras, vad han väntar sig av oss. De följande 20 minuterna är en taktisk kamp. Vår ork tryter och vi faller ner. Om det inte varit för en dödsföraktande utrusning av Siiri, vår målvakt, och en paradräddning från en fast situation (en hörna) skulle vi ha förlorat för länge sen. Med 10 minuter kvar känner jag hur det börjar svartna för ögonen. Jag biter ihop och fortsätter slåss på plan. Slåss om varje boll, om varje meter, om varje yta. Det kan inte vara långt kvar nu, tänker jag. Jag får tunnelseende, världen utanför planen försvinner. Jag ser hur de andra, mina lagkamrater kämpar, var och en på sitt sätt. Jag vet att Tuomo inte ens vågar titta på matchen så här nära slutet. För mycket står på spel.

Med vad som bara kan vara minuter kvar fastnar min fot i leran och något knakar till. Jag faller som en fura, det måste ha sett komiskt ut, men ingen skrattar. Ingen har sett att jag fallit, och det är först när smärtan når till nervtrådarna och jag vrålar som alla stannar upp, förstenade. Jag ser dem som på ett foto. Med alla blickar mot mig, inklusive domaren, seglar bollen i mål. Men jag tänker inte på det just då. Jag känner att knäskadan gått upp igen. Och den här gången är det allvar. I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag att jag aldrig kommer att spela fotboll mer.

Lokalpolisen

Publicerat i Noveller av

När grannen i radhuslängan kallar mig för Åke blir jag både sur och stolt på samma gång. Jo, jag har sett filmen, och vet att han försöker förolämpa, men jag tycker att rätt skall vara rätt, och han får faktiskt inte parkera hur som helst. Det vet ju alla. Bilar är ett otyg, om du frågar mig. De är stöddiga, högljudda och platskrävande. De påminner om skolans mobbare, de som slog och tog. Därför att de kunde. De som skrattade och stack. Därför att de var i grupp. De påminner om rädda skrävlare. Jag har inget till övers för rädda skrävlare. Jag cyklar till jobbet. Att cykla till jobbet är det svenskaste som finns. Jag har målat cykeln polissvart, helt på flit. Jag går mina vändor, plockar upp tomma ölburkar, känner på de stängda dörrarna att de faktiskt är stängda. Om jag kunde vissla under mina rundor skulle jag göra det. Men jag lärde mig aldrig som barn, och nu vet jag inte hur jag skall börja. Grannen är en hejare på att vissla, jag hör honom alltid när han går förbi med hunden. Flera gånger om dan går han förbi. Stackare. Jag tror inte han har så kul i livet. Inte sen frun stack. Men det ger honom ändå inte rätt att parkera hur som helst.

Vi har inte alltid bott här. När jag var liten bodde vi på en lummig gata med låga hus. Det var i en annan stad, men jag vet inte vilken. Vi var de enda utifrån, det vet jag. Mamma och pappa var ihop då ännu. Pappa jobbade, som lokalvårdare. Eller städare, om du frågar mig. Jag tycker man ska kalla en spader för en spader. Förutom att jag inte mins vilken stad så kommer jag inte ihåg så hemskt mycket från den här tiden. Jag vet inte om jag hade samma starka känsla för rätt och fel som jag har nu. Jag har försökt fråga mamma, men dimman som Alzheimers gav henne gör svaren obegripliga. Pappa kan jag inte heller fråga, han är försvunnen. Ja, försvunnen. Du kanske såg avsnittet i ”Efterlyst” om honom. Marocko-Adel, kallade de honom. Påstod en massa skumma saker, som jag inte tror på. Att han skulle ha hållit på med bilsmuggling, människosmuggling och gud vet vad. Pappa! Nej, jag tror de tog fel på person. Du vet hur det är. En sak som är skit i det här samhället, i Sverige, är att de inte ser skillnad på oss. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Jag tar mitt jobb som väktare på allvar. Uniformen skall bäras med rak rygg. Odågor skall hålla sig i skinnet. Snattare har inget här att hämta. De ger området dåligt rykte. De och alla andra som skiter i reglerna. Som tror att reglerna inte gäller dem. Som tror det är tufft och modigt att bryta reglerna. De är losers. De som tror nåt om sig själva (och det finns alltid minst en eller två sådana. Alltid.) brukar försöka med ”blatte”, men aldrig mer än en gång. Visst kan vi dalta med dem, men det säger dem bara att vi inte har ork, eller mod, att stå upp mot dem. Och då fortsätter de, precis som mobbarna. Jag säger inte att man skall knäcka näsan på dem, jag är ingen vigilante. Det räcker långt med att vara på plats, att stå rak i ryggen, att inte ta nån skit, men inte heller ge efter för känslorna. Jag vet att många tror jag är en av dem. Jag ser ju ut så. Vi kan inte hjälpa hur vi ser ut. Men vi kan hjälpa vad vi gör. Vårahandlingar väger mer än vårt fejs. Eller, det borde i alla fall göra det. För det är klart att mycket är skit i samhället. Det ser ju jag också. Jag är ju inte blind.

Jag heter Ali, jag är två meter lång och har gängtatueringar på överarmarna. Sen jag började som väktare här har knaset slunkit undan. Snatteriet upphört, liksom vandalismen. Det är därför personalen i mataffären kallar mig för ”lokalpolisen”.

Fönsterspegel

Publicerat i Noveller av

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.