Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.