Sista målet

I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag – jag kommer aldrig mer att spela fotboll. Regnet har drivit in från väster över planen sen början av andra halvlek. Ella, vårt lags motor i mittfältet tacklades av banan strax därefter och fick hjälpas från plan. Jag vet ännu inte hur det är med henne, men hon grinade illa när hon lämnade. Domaren har som vanligt inte sett någonting. Motståndarlaget får inte ens ett gult för något som alltid är rött, i vilken regelbok du än tittar, och med vilka glasögon du än ser på spelet. Vi får omgruppera oss bäst vi kunde, och hoppas att tränaren kommer att göra rätt byten. Som alltid gäller det att lägga det just skedda bakom sig, låta benen jobba, tänka framåt. Den här gången ska vi slå dem, och med Ella skadad krävs det en riktig Herkulesinsats av hela laget. Fine. Kom igen bara. Vi reser oss. Vi viker inte. När Veera stämplar tacklingsmarodören framför eget mål visslar domaren och visar gult. Fine. Kom igen bara. Frisparken är otagbar och det står 1-2. Regnet ökar och gör lervälling av planen. Typiskt att de sätter oss på sämsta gräset, reservplanen, bara för att vi är tjejer. Men, vad annat är nytt? Jag får bollen ute på kanten och ser en korridor framåt. Tränarens upprepade ”löysät pois” från otaliga träningar snurrar i skallen. Jag ser Iida rusa fram på andra kanten, helt fri. Jag fintar en framåtpass som får motståndarbacken att tveka en halv sekund. Helt tillräckligt för att jag ska hinna lägga en kross. IIda vet vad som kommer, vi har nött det här så många gånger. Hon har redan saktat ner för att undvika offsidefällan och när bollen når henne är hon skjutklar. Målvakten har inte en chans. 2-2. Vi firar inte, vi går tystlåtna tillbaks på egen planhalva och intar positioner. I detta läge kallar Tuomo, vår tränare, Katri till sig. Dags för byte. In kommer Ellen, långsamma men pålitliga, stadiga Ellen. Vår försvarsklippa. Vi förstår, utan att Tuomo behöver säga ett ord, hur formationen nu skall ändras, vad han väntar sig av oss. De följande 20 minuterna är en taktisk kamp. Vår ork tryter och vi faller ner. Om det inte varit för en dödsföraktande utrusning av Siiri, vår målvakt, och en paradräddning från en fast situation (en hörna) skulle vi ha förlorat för länge sen. Med 10 minuter kvar känner jag hur det börjar svartna för ögonen. Jag biter ihop och fortsätter slåss på plan. Slåss om varje boll, om varje meter, om varje yta. Det kan inte vara långt kvar nu, tänker jag. Jag får tunnelseende, världen utanför planen försvinner. Jag ser hur de andra, mina lagkamrater kämpar, var och en på sitt sätt. Jag vet att Tuomo inte ens vågar titta på matchen så här nära slutet. För mycket står på spel.

Med vad som bara kan vara minuter kvar fastnar min fot i leran och något knakar till. Jag faller som en fura, det måste ha sett komiskt ut, men ingen skrattar. Ingen har sett att jag fallit, och det är först när smärtan når till nervtrådarna och jag vrålar som alla stannar upp, förstenade. Jag ser dem som på ett foto. Med alla blickar mot mig, inklusive domaren, seglar bollen i mål. Men jag tänker inte på det just då. Jag känner att knäskadan gått upp igen. Och den här gången är det allvar. I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag att jag aldrig kommer att spela fotboll mer.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.