Hon hade inte direkt planerat att gå in i hotellobbyn, tvärtom hade hon beslutat sig för att gå vart som helst, men inte dit, så när hon plötsligt står framför receptionisten vet hon inte vad hon skall säga. Hon känner sig malplacerad, underklädd. Lobbyn är nästan folktom och vacker på ett lite smaklöst för-mycket-av-allt-som-dessutom-inte-riktigt-passar-ihop-sätt. En doft av dyr parfym beslöjar den redan dämpade belysningen. Bakom tunga guldfärgade dörrar kunde vad som helst pågå, pokerspel, uppgörelser, hunduppfödning. Det är ett sånt ställe. Ändå känns det som om alla stirrar på henne, men på ett sånt där fint sätt, ur ögonvrån.

Receptionisten ser ut att vara ungefär i hennes ålder, välfriserad, med ett utseende som inte riktigt ville fastna i minnet. Någon som sett allt, utan att höja på ögonbrynen. Nu höjer hon på ögonbrynen. Det ligger mycket i den höjningen. Marika tar sats och skall just…då hissdörren snett bakom receptionen går upp och en osannolik tableau placerar sig själv på scenen. En kvinna i Hollywoodklänning från trettitalet och en enorm hatt trippar ut, med en leopard i släptåg, fast i ett rosa glittrande koppel (var det där diamanter?). Receptionisten himlar med det andra ögonbrynet (hur i hela världen klarar hon av att göra det?) och slits mellan suget att vända sig om för att ta in hela uppenbarelsen (diamanter och allt) och att fortast möjligt expediera mig. 

Med en viljeansträngning fokuserar jag än en gång på receptionisten, på Marika, inser jag, när jag får syn på den lilla namnbrickan på bröstet (hur kunde jag missa det, och vad är oddsen?, kanske jag har en chans ändå).

-Hörm, (hostar) ursäkta, jag skulle….mmmm…om det går bra?

Marika ser på mig med tom blick några ögonblick.

-Hursa?

Jag försöker böja mig över disken för att viska i hennes öra. Hon ser min ansats men rör sig inte framåt för att mötas på halva vägen. Jag suckar och tänker skitsamma och frågar med hög röst 

-Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få låna en kopp socker? Min dotter kommer hem idag, hon har suttit av sitt straff och idag kommer hon alltså hem så jag vill bjuda henne på en äppelpaj, hennes favorit förstår ni, men så upptäckte jag att sockret var slut och..ja, alltså..jag är pank ser ni, så det är liksom lite kris, Marika heter jag förresten, hej.

Kvinnan med leoparden (jo, det är nog diamanter) fryser till mitt i en rörelse när hon hör min röst. Hon vänder sakta på huvudet, som om det vore ömt, och ser rakt på mig. Ser igenom mig.

-Cherie, säger hon. Välkommen hem.

Under tiden har Marika försvunnit, gått upp i rök, kanske emigrerat. Jag står rådvill och undrar om hon hört mig och hörsammar min bön. Kanske är hon just nu ute i köket och söker efter koppar att fylla. Jag bligar oseende ner i en gammal broschyr, vad som helst för att inte möta den där galna leopardkvinnans glänsande ögon, inte öppna ännu en okänd dörr. Varför händer sånt alltid mig? Allt jag ville var att få bli lämnad ifred. Men det är som om universum har en biff oplockad med mig. Någonting har någon gång, någonstans, satt stämpeln under mitt papper.

Jag har kommit över förgrämelsen för länge sedan. Nu försöker jag mest slira mellan portarna så smidigt jag kan, ärligt talat vet jag inte vad jag har för alternativ. Om nån DÄR vill sätta ner tummen är det inte mycket annat att göra.

Morgonen efter

Jag hör ljuden innan jag öppnat ögonen, innan jag är riktigt vaken. Först är jag inte riktigt säker på om det är min dröm som fortsätter göra väsen av sig, eller om det faktiskt kan vara Paris som gör sig påmint. Jag vet att jag borde veta, men jag är inte säker på vad. Gårdagen är ännu lite dimmig och även om det inte är en ursäkt så är det i alla fall en del av förklaringen. Intalar jag mig. Kom hon alls igår? Hur tog jag mig hem från Fenix? Vänta lite nu, var är jag exakt, det här känns inte som min säng.

I ett tillstånd av stigande fasa öppnar jag sakta det vänstra ögonlocket. Det har alltid varit min favorit, min snygga sida. Det är något med ögats form, ögonfransarnas böjning, som alltid fått mig på bra humör. Mitt högra öga ska vi inte tala om. Den elaka kusinen från landet, och så slutar vi där.

Ljuset i rummet säger det jag redan nästan vet. Att jag inte tagit mig hela vägen hem. Här kommer beräkningarna in, hur illa kan det vara? Jag försöker lyssna efter välbekanta ljud, något att orientera mig efter, men det enda jag kan höra är de som väckte mig, ett oregelbundet snarkade från någon storväxt katt. 

Jag ska inte vara här. Någon har tagit fel på person. Eller så drömmer jag fortfarande. Det skulle vara den enklaste utvägen. Om jag bara lyckas somna om (fast om jag redan sover, hur gör man då?) så kommer allt detta att dunsta bort och jag kommer att vakna i min egen säng, med Julie i rummet intill, äntligen här igen, nu är mardrömmen över nu kan vi börja om jag vet att vi kan, jag måste bara

-Hungrig, älskling? Äppelpajen är fortfarande varm, Etienne vet verkligen vad han gör. Jo, han är lite dyr, det medges, men kvalitet kostar. Och du är värd varenda centime, cherie!

Nej nej nej neeej. Inte hon. Det här är en mardröm som det inte går att vakna från. Bort, jag måste bort, men om jag öppnar ögonen…