Det var i början av sommaren. Jag hade räknat dagarna till semestern. Solen hade värmt upp hela landet redan i början på maj, och jag gick med skräckblandad bävan med oron att juni och framför allt juli därför skulle regna bort. Nere på kontoret, dit jag gick pliktskyldigt varje dag, var det kvavt och folktomt. Coronan höll människorna hemma, och alla ärenden till oss sköttes elektroniskt. Men, någon måste ändå formellt vara på plats, utifall att.

Vi turades om att ta hundvakten, som vi kallade det. Dagarna blev långa, timmarna kröp verkligen bara fram. Mig gjorde det egentligen inte så mycket, jag hade inte precis ett privatliv utanför kontorstiden. Ett längre förhållande hade tagit slut i sviterna av vissa sanningar som sagts under nyårsnattens fylla.

Det var fredag eftermiddag. Jag hade lovat Amal att jag kunde ta hens tur. Det var något med barnen, vårdnadsnånting och jag ville inte veta. Jag gjorde det inte av snällhet, utan lite mer som en slags bestraffning. Jag hade varit dum den där natten och sagt sårande saker. Jag hade gått för långt. Nu närmade sig klockan stängningsdags då jag hör dörrpinglan pingla till. Förvånad vänder jag mig om och skall just säga att vi stänger om några minuter då jag tystnar. Framför mig står Margareta. Det vet jag inte då, det får jag reda på först senare. Just då vet jag bara att här står en människa, en medelålders kvinna som trots värmen är klädd i en lång ljusbrun kashmererock av dyr kvalité. Jag kan inte mycket om kläder, det har aldrig intresserat mig, men jag ser på den här rocken att den är dyr. Den ser också varm och på något sätt femtiotalsaktig ut. Kvinnan har stora glasögon och ganska mycket krulligt, mellanbrunt hår. Tanthår. Permanentat, tänker jag ögonblickligen, utan att veta varför. Hon kunde vara min mormor som yngre, frid över hennes minne. Hon ser direkt och oblygt på mig. Jag undrar om jag glömt knäppa skjortan, eller om jag spillt brunsås på mig, hon har den blicken. Inte hotfull, bara genomträngande. Lärargenomträngande. Jag slår vad om att hon varit lärare. Är lärare, rättar jag mig. Hur gammal kan hon vara? Omöjligt att gissa. Hon kan vara allt mellan 50 och 70. Hon är 57, får jag veta senare.

-Har du en skål med vatten, frågar hon plötsligt och utan förvarning.

Jag blir så paff att jag bara nickar och går ut i köket. Vem kommer in på skatteförmedlingen för en skål vatten? Och varför en skål? Kanske är hon knäpp. Kanske letar de redan efter henne. Vad hade hon på fötterna? Det avslöjar dem alltid. Institutionstofflorna.

När jag kommer tillbaka till kundrummet har hon satt sig ner. Jag slänger ett öga på hennes fötter. Någonslags pumps. Inte från dingdonghemmet intill med andra ord. Nu först ser jag att hon har ett snöre i handen. Snöret sträcker sig bakom en av våra stora ”här-på-skattebyrån-har vi-det-hemtrevligt”-växter, och jag ser en svans. En rufsig lätt viftande svans.

-Håkan, kom hit, säger hon (Margareta alltså, men det vet jag ju inte än att hon heter). Nu blir jag riktigt konfys. Har hon en man med sig?

-Här, varsågod och drick, säger hon.

Hunden sätter sig lydigt vid skålen och lapar i sig några deciliter vatten, slickar sig om nosen och tittar sedan nyfiket på mig. Det är något i hundens blick som påminner om kvinnans. Jag är rädd för hundar. Det har jag alltid varit, vet inte varför. Men den här, Håkan (vem ger människonamn åt en hund? Kanske hon borde flytta in på dindong i alla fall?)  ser verkligen inte hundfarlig ut. Snarare lite filosofiskt disträ. Jag ska just till att fråga damen om hennes ärende när hon harklar sig och säger i konversationston att ”Jan-Erik inte är här idag tydligen?”

För tredje gången på lika många minuter förbluffar hon mig.

(fortsättning följer)