Hotell Fenix

Hon hade inte direkt planerat att gå in i hotellobbyn, tvärtom hade hon beslutat sig för att gå vart som helst, men inte dit, så när hon plötsligt stod framför receptionisten visste hon inte vad hon skulle säga. Hon kände sig malplacerad, underklädd. Lobbyn var nästan folktom och vacker på ett lite smaklöst för-mycket-av-allt-som-dessutom-inte-riktigt-passar-ihop-sätt. En doft av dyr parfym beslöjade den redan dämpade belysningen. Bakom tunga guldfärgade dörrar kunde vad som helst pågå, pokerspel, uppgörelser, hunduppfödning. Det var ett sånt ställe. Ändå kändes det som om alla stirrade på henne, men på ett sånt där fint sätt, ur ögonvrån.

Receptionisten såg ut att vara ungefär i hennes ålder, välfriserad, med ett utseende som inte riktigt ville fastna i minnet. Någon som sett allt, utan att höja på ögonbrynen. Nu höjde hon på ögonbrynen. Det låg mycket i den höjningen. Marika tog sats och skulle just…då hissdörren snett bakom receptionen går upp och en osannolik trupp placerade sig själv på scenen. En kvinna i Hollywoodklänning från trettitalet och en enorm hatt trippar ut, med en leopard i släptåg, fast i ett rosa glittrande koppel (var det där diamanter?). Receptionisten himlar med det andra ögonbrynet (hur i hela världen klarar hon av att göra det?) och slits mellan suget att vända sig om för att ta in hela uppenbarelsen och att fortast möjligt expediera mig. 

Med en viljeansträngning fokuserar jag än en gång på receptionisten, på Marika, inser jag, när jag får syn på den lilla namnbrickan på bröstet (hur kunde jag missa det, och vad är oddsen?, kanske jag har en chans ändå).

– Hörm, (hostar) ursäkta, jag skulle….mmmm…om det går bra?

Marika ser på mig med tom blick några ögonblick.

– Hursa?

Jag försöker böja mig över disken för att viska i hennes öra. Hon ser min ansats men rör sig inte framåt för att mötas på halva vägen. Jag suckar och tänker skitsamma och frågar med hög röst 

– Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få låna en kopp socker? Min dotter kommer hem idag, hon har suttit av sitt straff och idag kommer hon alltså hem så jag vill bjuda henne på en äppelpaj, hennes favorit förstår ni, men så upptäckte jag att sockret var slut och..ja, alltså..jag är pank ser ni, så det är liksom lite kris, Marika heter jag förresten, hej.

Kvinnan med leoparden (jo, det är nog diamanter) fryser till mitt i en rörelse när hon hör min röst. Hon vänder sakta på huvudet, som om det vore ömt, och ser rakt på mig. Ser igenom mig.

– Cherie, säger hon. Välkommen hem.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.