Jag tar ett darrande steg. Andas häftigt, tittar inte ner, eller åt någondera sidan. Blicken rakt fram, fastnaglad. Och så ett steg till. Marken fräser lite, men gungar inte. Jag är på helspänn, musklerna dallrar och slår knut på sig själva, jag har panikkontroll. De andra har stannat för länge sedan, uppe på kullen. På rätt sida om demarkationslinjen. I gruppens trygga hägn. De ser på mig, jag känner deras blickar i nacken, men jag vänder mig inte om. Detta är för dem också, och de vet. Ändå känner jag deras misstrogna medlidande glida längs med ryggen. Jag tror de måste ha mer överlevnadsinstinkt. Eller så kanske det är något fel på mig. Som att jag inte orkar bry mig längre. Att gå ut så här, visst är det rena vansinnet. Svett rinner längs mitt ansikte och droppar oskärpa i ögonen. Kroppen skriker nej, men inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag ska klara av det här. Ett steg i taget, bara tänka på nästa tuva. Några ögonblick att andas ut, låta nerverna vila. Sedan vidare, så länge benen bär. Jag går en delikat balansgång, också med tanke på orken.

Efter att dimman gulnade försvann vår ork. Dimman svepte in från slätten över vår koloni. Vårt hem sedan olyckan. Du vet hur man säger att kroppen alltid sparar reserver till verkliga nödlägen. Att trots du tror att du tagit ut dig fullständigt finns det alltid lite extra om det skulle handla om liv och död. Något händer efter att vi dränkts i gult. Ingen vet riktigt vad, men vi känner det alla. Det börjar med lukterna. Och det går gradvis, nästan så långsamt att det inte märks. Inte för att det finns mycket att lukta på. Inte här. Inte längre. En dag märker jag att svaveldoften, som flyttat in i grottan, i håret, i maten, inte sticker lika fränt i näsborrarna som vanligt. Jag tänker att det kanske bara är jag, ännu en av dessa förkylningar. Men sen hör jag de andra mumla och förstår att vi alla drabbats på samma sätt. Det känns som en befrielse, för att vara riktigt ärlig. Ett sinne som kommit i vägen för så mycket annat. En ständigt närvarande påminnelse om det som var men som inte längre är. Och det som är nu. Nu minns jag inte ens dofter. Det är märkligt hur fort vi glömmer. 

Jag är ingen hjälte. Du ser aldrig mig i första ledet med tassen i vädret, ivrig att anmäla mig frivilligt. När jorden börjar koka håller jag mig på ordentligt avstånd. Jag överlåter gärna hjältedåden åt andra, bättre lämpade. Som Alf. Alf är den första att testa jordens gränser, att söka säkra passager till maten. Alf hittar vägen, och slukas sedan upp av mörkret. Eller jorden. Ingen vet. Efter att Alf försvann har andra fortsatt i hans spår.

Jag sätter ner foten mjukt som en katt. Något är fel, men vad? Vad är det jag inte ser? 

Ljudet har tystnat. Eller är det bara som jag inbillar mig? Nej, jordfräsandet har upphört. Gungflyet som är vårt skydd mot omvärlden och vårt svåröverstigliga hinder är tyst. Då är gungandet inte långt borta. Rädslan skjuter upp genom halsen och färgar mitt blickfälts ytterkanter svarta. Jag tvingar mig att fortsätta gå lika långsamt som tidigare, ett ben i vädret och sengångarlångsamt mot nästa tuva, nästa andningspaus. 

Att orken försvunnit märker vi desto snabbare. Först är det en av patrullerna som inte kommer tillbaka efter en maträd (det verkar säkrare att räda på morgonen, fast ingen vet riktigt varför). Det i sig är inte helt ovanligt, efter Alf känner vi alla till riskerna. Men när räddningsgruppen signalerar om hjälp redan efter en liten stund anar vi att något har förändrats, och inte till det bättre. Vi får tillbaka hela flocken med gemensamma krafter och talar inte mer om saken. Det är märkligt hur fort vi anpassar oss. Ena dagen når vi lätt till plåtskjulen som är så fulla av mat att det räcker åt alla och blir över. Nästa dag kommer vi som bäst halvvägs innan vi måste ta långa andningspauser. Till slut orkar vi oss inte ens så långt. Våra möten blir snabbt färgade av den stigande paniken. För att inte dra till oss oönskad uppmärksamhet har vi låtit bli att samla på oss matlager här i kolonin. Vi har hela tiden räknat med att kunna få in tillräckligt genom våra räder. Och hittills har planen, om man nu kan kalla det för en plan, fungerat. I ett slag förändras förutsättningarna, vilket leder till desperata åtgärder. Som att jag står här, fullt synlig, och tänker att kanske är det idag. Kanske är det idag som jorden slukar mig. En häftig rörelse, två sekunders panik när jag hinner tänka på allt som jag inte vill tänka på, och sedan svart. Kommer jag att skrika? En del har gjort det. Andra inte. Jag tror inte det handlar om mod. När du möter slutet är det bara du och tomheten på plats. Allt annat är oväsentligt. 

Vi talar inte om det. Egentligen talar vi inte så mycket alls. Det finns inte så mycket att säga. Vi gör det som levande varelser alltid gör. Överlever. Tal spelar inte så stor roll. Det är inte när kommunikationen slutar som livet slutar. Det är mer av en fysisk förändring, en gradvis transformering. Jag ser det i ögonen på de som går ut i natten och inte kommer tillbaka. De som slutar äta. De som stannar utanför grottans skydd efter mörkrets inbrott. De som slutar huka sig. De har ögon av drunknande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Gradvis tunnas leden ut. Du vänjer dig vid det också. Fortsätter framåt, för det finns inget alternativ. Vi har livet här i vår nu väldigt lilla värld. Vi har ögonblicket, och vi har…ingen mat kvar.

Jag sätter ner benet långsamt, långsamt, känner tuvan komma emot. Nu finns ingen återvändo. Men skall jag vänta på fräsandet? Vänta och se vad jorden vill göra med mig? Jorden som nu blivit vår fiende. Allas fiende. Jag vet inte hur länge jag har gått, jag kan inte se skogsranden ännu, så kanske inte så långt som jag hoppas. Jag sluter ögonen för några ögonblick. Dansar min hälsning till solen i mitt sinne, bugar månen åt, stramt som alltid. Som seden bjuder. Bänder min vilja mot stigen framför mig.  

Fräsandet får mig att rycka till. Jag måste ha vilat mig in i sömn. Hur lång tid har gått? Ljuset fäller skuggor som inte var där förra gången jag tittade. Ganska länge med andra ord. Jorden har väntat, tålmodigt. För att se vem som tar nästa steg. Jag känner törsten slicka sig om munnen, men ignorerar kroppens signaler. Nog måste jag väl ha tillräckligt med ork kvar för att nå randen? Visst måste kroppen ha laddat upp under min (ofrivilliga) paus? Det finns inget sätt att veta. Och nu är sinnesmuren skyhög. 

Att stå på randen, att inte kunna bestämma sig, är värst av allt. Det är mot naturens lagar, ett icketillstånd som den nya tiden fört med sig. Sinnesmuren undanröjer tvivlen. Den pekar entydigt på nödvändigheten att vända om, omöjligheten att fortsätta framåt. Muren i min hjärna har fel. Den vill mig inte väl. Muren har byggts av mig. Alltså kan jag riva den, klättra över den, eller springa rakt igenom den. Jag småler vid tanken på att springa. Känna fartvinden smeka, låta kroppen sträcka ut sig och ta sitt. Återvända till det ögonblickliga, till före.

Jag ruskar på huvudet och släpper dagdrömmen. Med ett djupt liggande tyst morrande kliver jag igenom mina inre barriärer. Stegar ut i det okända. Här är den brända jorden ockrafärgad. Alltså måste jag ha kommit förbi de första ringarna. Här hjälper inte längre tuvorna, de är bortfrätta. Tröttheten väger inte längre lika tungt i benen, och det känns lättare att andas. Jag trycker ner en impuls att skutta. Marken är inte längre det mest dödliga. I gråzonen smyger de större rovdjuren. Deras små kalla ögon är dödens. I deras domäner rör sig få ostraffat. Men jag är förbi den rädslan. Stigen i mitt sinne och stigen framför mig leder åt samma håll. Jag har kommit långt. Så långt att jag är nära andra sidan. Jag kan se lagertakens korrugerade plåt blänka. Jag andas ut, och upptäcker att jag hållit andan alldeles för länge. Det svindlar för ögonen.  

När jag ser klart igen skymtar jag något obekant i ögonvrån. Det ser ut som…något platt och grått. Instinktivt tassar jag förbi lagertaken mot det okända. Det är ett stängsel som ligger platt mot marken, det måste ha lossnat av jordens gungande. Men nu rör sig ingenting. Allt är tyst. Ett ögonblick känner jag mig som den sista levande varelsen på jorden. 

Genom dimstråken skymtar jag en mörk himmel. Några stjärnor blinkar till. Jag tänker att månen inte kan vara långt borta.  Sekunder senare skingras molnen och en magfull måne lyser upp hela scenen, som på beställning. 

Jag ser öppningen, jag ser vad som finns bakom. Hela landskapet. Alla möjligheterna. Jag känner en svag doft av något, något välbekant som jag glömt bort. Jag förstår. Mångatan visar vägen. Vägen hem.