Jag ser honom på långt håll. De säger att vi har dålig syn, men vad vet väl de om sånt, egentligen? Jag menar, vem är det som har de där ögonen, de eller jag? Han står och ser lite vinglig ut längs motorvägen. Av nån anledning har de fått för sig att numrera vägen. Denna har nummer 27. Hur meningslöst är inte det. Men nej, få mig inte att börja fastna i denna världens dumhet, jag känner redan hur jag…Jag undrar varför han valt att stå just där, men så känner jag lukten. Vi har bra luktsinne, det har de rätt i. Doften av hans urin säger mig allt jag behöver veta om hans tillstånd. En kund. En torsk. Ännu en kund. Var kommer de alla ifrån? Tar de aldrig slut? Han här hade inte långt kvar till sitt slut, det var doftens omisskännliga budskap.

En stund undrar jag om vi borde avbryta, men det tar inte länge innan jag inser att ingen ändå skulle tro honom. Jag tar de sedvanliga omvägarna och är i god tid på mötesplatsen. Jag tycker om att vara i tid, det handlar inte så mycket om respekt som om sakernas ordning. Det finns oskrivna regler som vuxit fram av en anledning, och det är inte för dig eller mig att ifrågasätta dem. Vi kan ignorera dem, men det sker på egen risk. Samma sak är det med platser. Den här platsen är noga vald, ett intetsägande ickeställe, normalt sätt ett idiotsäkert ställe för droppen, om det inte vore för idioten där på andra sidan vägen…men inget att göra åt nu. Snabbt in, snabbt ut, det är min filosofi.

Pålle, som inte heller gillar att vara försenad, kommer smidigt ut ur buskaget och höjer ena ögonbrynet mot andra sidan.

Jag vänder tassarna upp och ner som tecken på att det är scoutat och ofarligt. Vi transfererar vant och står sedan en stund och betraktar människornas dårskap. När mannen på andra sidan hojtar björn för tredje gången och alltmer högljutt ser vi på varandra ännu en gång. Pålle nickar samförstånd och jag lufsar bort. Det här blir bara enklare och enklare, tänker jag, och undrar vilken sakernas ordning jag följde denna gång för att komma precis hit. Det är en tanke värd att fördjupa, till skillnad från det där tvångsmässiga sifferberoendet som människor håller på med.