Kapitel 3 i berättelsen om Buenos Aires

Jag upptäckte henne igen. Hon slank nästan mellan mina fingrar då du distraherade mig senast, och inget är så lätt att missa som en människa i en folkmassa. Du tror kanske att du skall kunna hålla ögonen på hen, men se det går inte. Folkmassor är lika organiska som starflockar, och lycka till med att identifiera och följa en enskild stare när de beger sig. Hon har inte hunnit långt, jag får syn på henne på gatan (Florida street) ett kvarter från kontoret då en buss plötsligt tutar och hon tittar upp. Jag försöker läsa de där ögonen, men det lyckas inte. Det enda som händer är att jag läser in mina egna drömmar i dem. Min vilja till förändring. Det blir lätt så, om man inte är tillräckligt uppmärksam. Har du fått syn på henne än? Ser du vad jag ser? Kanske är det detta vi delar. Vi är båda betraktare.

Det viktigaste en betraktare behöver lära sig är att lyssna. Nu kanske du tycker det låter motsägelsefullt, men tänk efter lite. Vi tolkar allt vi ser, våra filter är fastlåsta framför våra ögon. Det finns inget sådant som sant, allt är tolkning, upplevelse, erfarenhet. I samma ögonblick som du blundar (nej, jag tänker inte demonstrera detta nu, då tappar jag henne igen. Och dessutom tror jag du vet vad blunda betyder) måste hörseln ta över. Även den är selektiv, men har svårare att styra sitt filter. Du ser mer, med andra ord. När du släppt in lite mer av världen på detta sätt har ögonen sedan inget annat val än att utgå från den utvidgade bilden. Nu är det tryggt att öppna ögonen, men långsamt, liksom organiskt. Sådär. Att vadå? Nejnej, du måste ha haft för bråttom. Slut ögonen igen, andas ut och räkna till 28. Lyssna. Öppna igen, långsamt, du har inte bråttom. Försök att få syn på det du inte har hört ännu. Dina elastiska sinnen kommer att sträckas ut ytterligare en liten aning. Snart nog kan du kvala in för en praktikplats. Det är ditt mål, håll det tydligt i sinnet framför dig. Kanske kommer det att kräva tid och tålamod, men sånt har du, eller hur? Annars skulle du inte vara här. 

Hennes steg är väl avmätta, effektiva. Klackarna klattrar säkert mot den stenbelagda trottoaren, men det hörs inte för alla storstadsljuden, eller blir kanske en del av dem. Detta drönande tar sig in i vårt kollektiva medvetande och förvandlas till vitt brus, något som lugnar oss. Det är den mänskliga starflockens sång. 

Jag undrar vart hon är på väg. Hon är kanske inte slav under sina vanor, men hon avviker väldigt sällan från schemat. Nu är det eftermiddag, arbetstid, och jag vet med säkerhet att hon inte tömt inkorgen på skrivbordet. Alltså måste hon ha ett mycket starkt vägande skäl för att lämna allt på hälft så här. Det kan inte vara vi som skrämt iväg henne, det är jag säker på. Vi har haft den diskussionen tidigare, kommer du ihåg? 

Det känns som att hon vet vart hon är på väg, detta är inte en panikpromenad på måfå. Hon går mot någonting, inte från någonting. Dessutom ser vi ju att kontorets övriga anställda knattrar på som vanligt, så vi kan utesluta…vänta, vad sa du? Har hon inte sin handväska med sig? Är du säker? Då finns det kanske orsak till panik trots allt. Jojo, du har rätt. Jag förivrade mig lite där, sånt händer.

I de små detaljerna syns ofta hela bilden. Hur vi rör oss, färgen på naglarna, en mage som kurrar. Vi har en yttre bild av oss själva som vi projicerar mot omvärlden, och en djurisk spegelbild som vi bara med möda behärskar och som ofta lyser igenom. Där, en gratislektion i människoseende. Du kommer lära dig nyanserna på akademin, om du blir insläppt. Vadå? Vad som händer med dem som hålls ute? Det tror jag inte du mår så bra av att veta. Låt oss säga att du nog väldigt gärna vill komma in. Det är ditt mål, hålla det tydligt i sinnet framför dig. Det vi ser i andra finns också i oss själva. Därför är den yttre bilden också viktig när vi söker efter ledtrådar, efter en djupare förståelse.