Husminne

seriousMjuk luft. Len mot trött kind. Utan egen agenda, dagen är redan över. Det är för sent. Kanske är det bara människor som tänker så. Att natten är slutet och gryningen början på något nytt. Kanske är det det yttersta beviset på vår självupptagenhet.

Om det nu skulle behövas några bevis.

Sent blir senare. Hela idéen med att mäta i tid, och dela in allt i tid, det är ju bara människan som håller på med sånt. Sakta men säkert.

Löven doftar fuktigt sött. De virvlar. De tystar. De väntar.

Utanför går vågorna höga.

Här svalnar téet. I detta finns jag. Fokuserat. Ögonblickligen. Jag vill gärna tänka att det hela är som att glida förbi på vita duken, utan att det blir synliga spår. Men riktigt så enkelt är det inte. Rytmen håller i. Samtalet är i förtroende. Med en underton av desperation. Något intensivt i betoningen.

Som att det var viktigt.

Jag är noga med att inte sträcka ut händerna.

Det blir så rörigt då.

Rummet är stort och nästan tomt. Väggarna flagar vita. En sliten pinnstol står på golvet. Inte mitt på, utan lite till höger, och lite på snedden. Ett täcke, en filt eller kanske ett lakan hänger delvis på ryggstödet. Det är ljust, men inte bländvitt.

Ljus flödar också in genom höga fönster. De är stängda och stänger ute världens larm. Höga gröna lövträd som jag inte känner igen fyller utsikten. vi är uppe på andra våningen i ett mycket stort hus byggt av sten. Vi är någonstans i södra Frankrike, och jag har ingen aning om hur gammal jag är, men antagligen inte många år.

Ljuset faller in högt och snett genom rummet.

Jag kan lätt lägga till fler detaljer, i övergången mellan minne och fantasi. De skulle låta och kännas precis lika sanna som det jag just berättat. Jag vet inte om något av det är sant. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Men just för att det är ett minne känns det som en del av något. Av min historia. Och på samma gång som jag börjar minnas, börjar beskriva, skapar jag, frammanar jag en bild som kan vara helt konstruerad.

Det finns helt enkelt inte några gränser längre.

Jag är på genomresa. Huset tillhör någon vi känner.

Allt är mycket långt borta.

Johanni

Bron

insikt

Vimplarna fladdrar i den hårda vinden. Han har inte mätt vindbyarna än, men han känner hur de drar i kläderna, sjunger i stagen.

Det är snart dags.

Över bron några enstaka bilar, nästan vilsekomna. Deras rutor mörka, anonyma. Från okända platser pilar de vidare mot okända destinationer. Det kan finnas en hel berättelse bakom tonade glas, det kan vara blindgångare. Gjorde för att stjäla din tanke just de ögonblick du inte vill det. Omöjligt att veta.

Kanske finns det ledtrådar. Bilarnas färger? Märken? Nej, de är för långt borta.

När han ser den gröna vimpeln hissas på andra sidan vet han.

Då släpper stressen. En stress han inte ens vetat om, lämnar hans axlar. Han tar ett par andetag, som för att pröva, innan han bestämmer sig.

Stövlarna känns bra. Han är inte mycket för omen, tror inte på hela idéen. Men med åren har han kommit att erkänna att det kan finnas något i magkänslan. En liten föraning.

Som om kroppen visste.

Han vet att det är ett argument som inte tål dagsljus, men han bryr sig inte.

Oavsett vad är utgången alltid oviss. Det hänger på detaljer.

Har inte den där bilen kört över bron två-tre gånger nu? Är det ett nytt trick? Eller finns där ändå ett budskap.

Han ruskar på huvudet och knäpper fast bältet. I sådana ögonblick hjälper bara handfasta rörelser. Allt annat är att bjuda in till dans. Och det undviker han i det längsta.

Det blir bäst så.

För alla parter.

Johanni

#Blogg100

Spelvända

mutkaOtåligt drar söndagen fram över landet. Det är val nere i väster, och samtidigt vill våren inte riktigt komma. Oländiga marker blir bostäder åt de som inte kan bo kvar. Storken flyger söderut, här är vi gamla. Här klär oss tanken på ett renare liv. Bara så kan vi se, och kännas. Mottagningen är tillfällig, snart kommer skogen åter. VI äter av det goda och ser fundersamt på. Flertalet kan redan räkna. De vet att vi är flertal.

Jag behöver inte säga vad som händer sedan. Det känner du redan till, eller hur? Hur rånarluvan var för spänd, orden knapphändiga, utan riktning. Myllan som väntade på maskarna. Händerna som trummade mot flyktbilen. Allt det där fick de med. Men glömde skuggorna mot andra väggen där bilar kör förbi. Glömde det uppspruckna leendet vid vägskälet.

Över huvud missade så mycket väsentligt, att det finns fog att misstänka slarv. För fokuserade på bollen, missade sidospåren som ledde fram.

Vi gör det alla. Tänker för smalt, letar oss fram som blinda möss med bara en utgång. Skyller på skoskav, skyller på stress.

Jag skulle vilja lära mig att skylla mindre och se mer. Det ena för det andra.

Kanske börjar resan just där. I den önskan. Med pengar på fickan och ett sorglöst sinne går det att vända blad.

Går att frigöra, smaka.

Går att spelvända. Kom ta min hand.

Vi går nu.

Johanni

#Blogg100

Bultande bröst

alley

Jag är väl medveten om vad som väntar. Jag väljer att ignorera det. Att grubbla har aldrig gjort mig gladare. Så jag försöker. Leva i nuet. Höja blicken. Ta det som det kommer. Visst är det en balans på slak lina, men på riktigt, vad är alternativet? Du kan tala öppet nu. Här finns bara du och jag på det här natthaket. C och V har kilat vidare för timmar sen. Kom igen, lay it down.

Vi kan lika gärna.

Fönstret är öppet. Oset har förångats.

Med örat tryckt mot marken kan du höra trädens vaggvisa. De har ett tunt gnällande ljud för sig. Kanske låter det vackert i deras öron, eller vad nu träd hör med. Jag har slutat.

Det finns där och det finns inte. Försök sen göra smarta val i tajta situationer. När kameran är frånslagen.

Morgonens tidningar prydligt strykta. Känner du hur trycksvärtan smyger upp i näsborrarna? Jag behöver inte öppna för att veta. Jag har redan sett det i dina ögon, en spegel av mina.

Så vi sitter här tysta. Insuper ögonblicket.

Ett slammer stör vårt ögonblick.

En äldre tiders spårvagn gnisslar runt hörnet. Den skall absolut inte vara här nu. Jag undrar om någon meddelat GH. Jag undrar om någon

Johanni

#Blogg100

Hålighet

BoldomaticPost_It-s-not-you-It-s-mememe

Jag sträcker ut handen. I blindo. Försiktigt trevar jag mig fram. Mörkret är djupsvart, men inte förtryckande. Jag skulle väl inte påstå att mörkret är min vän, men inte heller min fiende. Det är för andra att göra sådana distinktioner.

Jag vet att det finns en hålighet här nära. Jag har sett den.

Förr skulle jag inte ha varit lika säker. Jag skulle ha tvekat, ifrågasatt. Debatterat. Argumenten skulle bubbla upp av sig själva, och sedan ramla ut huller om buller. Jag kunde stänga av och låta autopiloten ta över. Ah, men jag var yngre då. Fylld av dådkraft, upplyft av idéen om mig själv. Ett projekt värdigt mina talanger.

Nej, jag nekar inte till att de var formidabla. Men ack så missriktade. Du vet ju vad man sade i den gamla världen. Ungdomen är bortkastad på de unga.

Det låter ju slagfärdigt, eller hur?

Problemet är väl bara att det är fel.

Eller, snarare, missriktat. Dådkraften är bortkastad på de unga, vore en sentens mer enligt mitt synsätt.

Bara lite till, jag vet att det måste vara nära.

Jag känner det på mig.

Johanni

#Blogg100

Surr i dimman

Untitled

Ett stilla surr.

Hon är inte säker. Kanske det kommer inifrån.

På sista tiden glider de ihop. Hennes minnen och intrycken. Visst, det är inte så konstigt. Platsen är ju trots allt det samma. Alla har bra förklaringar. Alla slätar över. Men inte hon.

Det känns jävligt skumt. Sen kan de säga vad de vill.

Där, såg hon något? Vad, hörde hon något?

Hon vet att hon inte kan lita på sina intryck. De, som hållit henne snällt med fötterna på jorden. Som alltid kommit till hennes undsättning. Nu lurar de henne. Och de är försåtliga. Om hennes sinnen skulle måla himlen grön, eller hon skulle se en fågel öppna munnen och prata med henne, då skulle intellektet plinga till, hon skulle veta.

Men det här. Att en doft ligger över stigen.

Ett surrande ljud hörs.

Det som skulle kunna finnas. Som kanske finns. Oberoende av henne.

En värld som inte bryr sig. Som fortsätter snurra.

Hon tror hon behöver det. Att känna proportionerna igen. Bli påmind om skalorna.

Det är därför hon är här.

Inte för att konfrontera sina nojor. Den här typen av hangups är dessutom omöjliga att bemöta. De smyger in under radarn, rätt på centrala nervsystemet.

Hon väger sig i närheten av lejonets gap, inte för att vara hjälte, utan för att här ser hon linjerna klarare. Mönstren i molnen som visar riktningen.

Eller, det är så hon har resonerat.

Kanske har hon lurat sig själv.

Det kan hända att hon i själva verket är i krig med delar av sig själv.

I så fall är det här en fajt som inte går att vinna. Det handlar bara om att överleva.

Hon går in i dimman.