Händelsekedjor

uggelVad trodde han egentligen skulle hända? Han måste väl ha insett konsekvenserna? Eller? Kan någon vara så blåögd att han inte förstår orsak och samband? Hon tänkte ofta om honom att han spelade ett spel. Att han inom sig satt och skrattade åt dem allihopa. För de spelade ju med.

Det lät honom fantisera. De till och med uppmuntrade honom.

Som om det skulle hjälpa.

Ibland var hon förbannad. Deras mjäkighet, deras undfallenhet.

Hon kunde gå in mitt ibland dem med huvudet högt. Det var inte hon som gjort bort sig. Nolat sig.

Andra dagar, de dåliga dagarna, var det inte lika lätt att peka finger.

Den enda som såg henne då var spegelbilden. Och den var inte nådig.

Kände inte förbarmande.

Hon visste redan innan hon slog upp ögonen vilken typs dag som väntade.

Ögonen. Alltid denna forskande blick. Alltid den där längtan. Melankolin som han tyckte sig se. De stora vidderna.

Ibland var de grå, ibland blå med stänk av grönt.

Visst hade hon tänkt tanken. Tid hade ju gott om. Visst hade hon också undrat. Undrat om färgen överensstämde med vilken sorts dag det skulle bli. Vilken person som skulle titta fram.

Men hon kunde lika lite avgöra om det fanns ett samband som hon kunde kittla sig själv.

Vi har alla våra blinda punkter.

Tillstånd då önskningarna målar över faktum. Hon visste det. Du vet det. Jag vet det.

Ändå fortsätter vi.

Vi kan inte annat. Farten är redan så hög. Insatserna likaså.

Du kan inte byta språk mitt i, inte byta roll.

Det finns en förväntan på dig, och grupptrycket är konkret.

Att inte veta

Det var vår, och de skulle flytta ihop. Det spelade ingen roll att vännerna hade avrått dem. Fel kemi, sade de. Ni är blinda, sade de. Det kommer sluta olyckligt, sade de.

Men nu var kontraktet underskrivet, packlådorna hämtade från Alko och flyttölen köpt.

De visste att vännerna kanske hade rätt.

Båda kände fjärilar i magen och hade svårt att sova de sista dagarna.

Kemin oroade dem inte nämnvärt. Vad visste väl andra om hur de kände? Att det kunde sluta olyckligt visste de båda. Sånt hade hänt förr.

Men en sak som förenade dem var beslutsamheten.

Tanken att man måste våga pröva.

Att alternativet vore så mycket värre.

Det, att stå vid strandkanten och se fartyget försvinna i fjärran.

Det att aldrig höja rösten och säga sin mening.

Så de tog vännernas förmaning med ro.

De visste var det hade varann.

Då kommer natten

IMG_0880

Jag vill.

Jag vill berätta.

Det är svårt.

Livet kommer emellan.

Hunden behöver promenad.

Lejonen spelar.

Rapporten skall in.

Jag vill.

Jag vill skapa.

Det är svårt. Diskmaskinen skall tömmas.

Maten skall lagas. Tidningen skriker efter att bli läst.

Hela tiden. Någon annanstans.

Svårt att fånga. Svårt att landa.

Viljan slåss med drömmen som bundsförvant. Behoven segrar.

För drömmen är seg, men svag.

Den har inga skarpladdade vapen i sin arsenal. Bara vaga löften.

Och sådana står sig slätt mot vardagens arméer. Dagar som rullar in, slår mot stranden, och ebbar ut.

Tankar som glider förbi, gäckande.

Sen är det dags att arbeta igen.

Arbetet håller mig skärpt, och stimulerad.

Arbetet hindrar mig.

Ibland är det bra att bli hindrad.

Ibland behövs en utmaning. En skenmanöver, som avleder uppmärksamheten. Bara för ett ögonblick.

Ibland är ett ögonblick allt som behövs.

Hjärnan lurar gärna sig själv. Den är tvetydig på det sättet.

Jag klagar inte. Hjärnan är en formidabel bundsförvant. Hellre på min sida än på motståndarens sida.

Snart nog har bisatserna hopat sig till en sista, ogenomtränglig försvarslinje. Om allt annat failar, stall.

Och nog fungerar det också. Det reflekterande sinnet väntar bara på möjligheten.

Och så har ögonblicket glidit mig ur händerna.

Rentvättad som en baby.

Med hela världen för mina fötter.

Då kommer natten.

Skogsro

IMG_2013

Hon ser ut över vattnet. Hon ler. Allt annat, men inte detta.

Långsamt löser knutarna upp sig. Sakta sjunker tempot.

Hon känner doften. Doften av trygghet. Den är lite fuktig, med en arom av tallbark. När hon var liten tänkte hon att den doften skulle kunna göra henne till miljonär. Hon fantiserade om olika flaskdesigner. Namnet var självklart. Skogsro.

Hon hade varit lite orolig. Alla nybyggen, asfalteringen, åren som gått. Tänk om doften förändrats?

Det hade den inte.

Doftminnet är starkt, kanske för att det är så osynligt. Det kopplas till ett minne, en plats, en tid.

Det kommer plötsligt, du kan inte värja dig.

Kanske finns dofterna i en annan dimension. Kanske är det glimtar av denna parallella värld vi ser då vi doftminns.

Grannens gård är tom. Ingen hemma.

Bra. Det är bättre så. Bättre att ha hela utrymmet ledigt. För det som hon måste göra är så svårt.

Hon ryser till, och slår bort tanken.

Bäst att ta en sak i taget.

Flytt

DSCF0006

Utan tvekan gick de in i en ny tid. De hade sina skinande rustningar, sina chaufförer, och sina vita tänder. Men framför allt hade de trogna undersåtar. Sådana som slet i tysthet. Vars näve knöts i fickan, aldrig i luften. Naturligtvis blev de väldigt populära. Deras löften fyllde luften. Sövande duvor skickades till rymdens alla hörn med glädjebuskaget. Vita flöt floderna. Snart, sade man. Snart började den nya tiden.

Under tiden fortsatte maskinerna att hamra. Barnen att jämra.

Med blicken fäst därbortom. Sinnen tömdes. Kärl fylldes.

Något förde klockans visare framåt.

Vid den svedda jordens rand samlades de som blev över. De hade sorterats bort. Trasiga, skelögda. Snedbenta.

Varje morgon vid duvflyget klämtade klockan tre slag. Ett för det gamla, ett för idag, och ett för det kommande.

Portarna hölls öppna till sent på kvällen.

Ifall.

Ifall bud skulle komma.

Spejare avlöste varandra i tornet.

Uppdraget gick i arv, men bara om synen var ovanligt god.

Annars…ja den svedda jordens rand var bred. Dit rymdes många.

I skenet av facklor vandrade de ut, farorna till trots. De hade inte längre något att förlora.

Bara genom att bevisa sin duglighet på Stora Vägen skulle de få sina platser tillbaka.

Så hade även de en rangordning, något att se upp till, och något att längta efter.

Vi visste inget, kunde de säga i byn. Alla visste. Tro inget annat. Men lögnen var så inarbetad att till och med de som ljög trodde på den. Helt och fullt.

Vi visste inte. Om vi hade vetat.

Då.

Till denna bygd skall vi flytta. Här står vi fasta.

Övertygade.

Pappren på bordet

Malviktjønna med myr foran

Jag såg dem inte mycket den våren. De liksom försvann under radarn på något sätt.

Och visst ska jag erkänna att jag inte speciellt sökte upp dem heller. Det var en…motstridig tid. Rutiner blir till vanor, vanor blir till mönster, och plötsligt är de saker som fick dig att skapa rutiner inte där längre. Men vid det laget är mönstren så djupa att du inte så där bara går och ändrar dem.

Hon hade börjat på ett nytt jobb, det minns jag. Hon verkade glad, om än lite avlägsen. Det är ju så svårt det där. Att veta när man ska lägga sig i och när man ska se bort. Jag menar, vi fattar väl alla våra egna val, eller? Hon mådde ju inte bra i relationen, det såg man ju. Hennes minspel var, nej alttå hennes blick…äh, hon såg torr ut helt enkelt. Som tom på den livskraft jag beundrat så när vi lärde känna varann. Men du vet, människor förändras. Ett tag är dom si, sen är dom så, och du såg aldrig riktigt när det hände. Kanske smög det sig på? Kanske jag är mitt inne i en sån fas just nu? Vad sa du att du hette? Kan jag få se några papper tack? Jag säger inget mer förrän du vidar mig pappren. Visa mig. VISA MIG.

Johanni

Tomgång

He ovat paenneet 2014 ( DVDRip x264 ) - Tek Link İndir

Motvilligt låter han motorn slockna. Han vet att den kanske inte startar igen. Han vet inte var han är. Han väntar. Hon sa att hon skulle möta honom här. Han måste spara på bränslet.

Och han får inte dra till sig mer uppmärksamhet. Det har varit alldeles för mycket av den varan redan.

Allt började så oskyldigt. En dålig dag. Ett förhastat ord. Plötsligt: livet tar en ny bana.

Han har redan börjat glömma det gamla. Det är sån han är. Här och nu, det får han (oftast) grepp om. Allt annat, det är såphalt. Allt annat, det är sånt han inte litar på.

Han vet att han inte kan lita på sig själv heller.

Fan, det finns ingen här i världen man kan lita på. Det är bara att fortsätta framåt. Som om.

Att göra något annat ändrar inte på utgångsläget.

Men nu. Nu fick hon gärna komma.

Där finns det ändå något. En gnutta hopp. En annan att dela förbannelsen med.

Han gör sig inga illusioner. Deras delade ögonblick är lika bestämda av omvärldens förakt som av inre drivkraft. Men, eftersom han inte gör sig några illusioner om den här tillvaron räcker det.

Det räcker mer än väl.

Han nynnar tyst för sig själv. För att få tankarna att gå. Nej, för att få tiden att gå.

Det mesta är ju just så. Väntande.

Omedvetet slår han fingrarna i en rytm mot panelbrädan.

Det ska gå. Det kan gå.

Då ser han henne.

Johanni

#Blogg100