Lokaler för världsförbättring

favela

Miljoner år av evolution har lett oss fram till detta. Vi består av stjärnstoft. Den energi som finns inuti försvinner inte, den övergår i andra energiformer.

Den här ölen är god.

Så enkla ingredienser, och så stor skillnad. Här flyter samtalet bra. Min vän A som är på ISO-besök hela veckan kallar det för hipster heaven. Han kan, när han vill.

Frijazzversioner av psalmer känns inte alls fel en kväll som denna. Över ovan nämnda öl och falaffel (”hipster mouth watering staple food”) rör vi oss obehindrat från 900-talets anonyma filosofer till det kristna kärleksbudskapet och förutsättningarna för ett framtida självständigt Skottland.

Visst kunde vi sitta på ett banalt genetiskt kafé, i en vänthall eller på ett kontor och dryfta dessa frågor. Men det känns så mycket roligare att göra det i denna omgivning.

Ute har mörkret slutit sig om staden. Här klingar glasen en vanlig tisdagskväll. Priserna är humana och stämningen är…ja avslappnad. Helsingfors har fått så mycket sånt här nu. Du kan säga det är en trend, det går över, det är en konstruktion. Du kan säga att Stockholm haft det så här länge, att det är inget speciellt.

Jag kommer att nicka och le. Lyssna på musiken och njuta av ölen.

Favela lever upp till ryktet som förebådat mitt besök på sociala medier. Det enkla är det nya svarta. Om detta är ett steg och inget permanent tycker jag det är ett steg i rätt riktning.

Det gäller att njuta av ögonblicken.

Johanni

#Blogg24

Rödbergsgatan 18

rodbergsgatanEn liten etta. Gasspis och loftsäng. På väggen hängde jag filmaffischer. Jarmans Caravaggio och Jarmuschs Down by Law. Senare tillkom också The attack of the 50 ft woman. Idel klassiker mao.

Det var trägolv. Stearinljus. Studietid.

Vänta lite.

Var det faktiskt trägolv? Eller är det något jag hittat på efteråt?

Detta var långt före någon hittat på epitetet hipster. Kvarteren var inte på något sätt hippa. Det var charmiga, men inte särskilt dyra. Porrbutikerna fanns kvar från forna tiders glansdagar (det ligger ju så nära hamnarna). Husen var inbodda. Stammisarna på de nedgångna barerna var lika nedgångna de. Inget sentimentalt skimmer över den delen.

Några saker finns kvar. 14-bussen. Husen. Hemmet för hemlösa.

När jag tänker på lägenheten tänker jag samtidigt på tiden. Början av mitt liv här. Början av studierna. Samtal. Uppsatser. Enskilda ögonblick bär jag med mig. Ibland dyker de upp, oväntat, mitt i något annat. En röst med samma tonfall som en nu sedan länge död vän.

En pinglande cykelklocka som för med sig en sömnig söndag…

Nej, jag kan inte säga att jag längtar tillbaks. Allt var inte bättre förr. Att kika in i det som var då är lite som att åka på en citysemester över helgen. Eller som att titta i en gammal fotobok.

Det som finns kvar är ett leende.

Det andra har försvunnit.

Johanni

#Blogg24

Mitt och ditt

img_1687

Under december försöker jag skriva något varje dag här i bloggen. Jag kom på att jag ska försöka beskriva min hemstad, Helsingfors. Men eftersom jag inte bott på 24 olika ställen har det blivit lite utflykter till andra städer och länder också.

De är alla platser som varit viktiga för mig, eller som jag besökt ofta.

Medan jag har skrivit har jag kommit ihåg fler saker. Människor, rum i lägenheter, gator. Känslor och tillstånd.

Så är det väl ofta. När du en gång börjar gräva hittar du en massa.

Men, jag är ju nyfiken på vilka gator, platser och tider som betytt mycket för DIG. Skriv! Berätta! Dela med dig!

-Johanni

#Blogg24

Stadens artärer

byggarbetedrumso

Gatan som går tvärs genom ön har varit uppriven i rätt många år nu. Det gamla köpcentret revs (de hade ballonger, clown och umpa-pumpa-musik sista dagen de hade öppet) och istället för det massiva, gråa betongblock som påminde oss om 70-talet fick vi ett skinande nytt köpcenter. Nånstans under oss är metrons spår dragen.

Det som en gång var en esso-station har förvandlats till parkeringshall, kommande busstation och bostadshus.

Vägen har breddats och fått tydligt markerade cykelbanor.

Köpcentret har öppnat, men inte metron. Helsingfors verkar nästan vara låst i en förbannelse när det gäller metrobyggen. De har alltid försenats, kantats av skandaler och kostat mångdubbelt mer än vad som först utlovats.

Ännu är det skumpigt och guppigt på Drumsövägen, som bara är till hälften klar.

Ingen vet när metron faktiskt öppnar.

Jag brukade bra irriterad på allt byggjobbande. Jag tänkte att det är en olägenhet. Något tillfälligt. Oljud, dieselångor, svårt att komma fram. Speciellt då flera olika arbetsplatser öppnade samtidigt, OCH gatan grävdes upp för gud-vet-vad. Nån slags kablar var det frågan om.

Men så insåg jag.

Det tillfälliga är det permanenta. En stad byggs alltid om, på, till. Gator grävs hela tiden upp av en eller annan anledning. Gatorna är stadens artärer. Längs dem färdas vi upp och ner i staden. Staden behöver omvårdnad, hela tiden. Den blir aldrig klar, för att den inte kan bli det.

Så jag tänkte att jag ska omfamna det tillfälliga. Se det som när en trädgårdsmästare gräver upp rabatten för att plantera nytt, eller ansar buskar och träd så att de skall må bra och växa.

Så ska jag tänka från och med nu.

Johanni

#Blogg24

Svampen som försvann

IMG_1697.png

Den hade blivit en del av landskapet. Visserligen konstruerad av människor, och kanske våldsamt kontroversiell när den uppfördes. Men sedan. En del av öns identitet. En del av vår logo. De sista åren ett tragiskt långsamt förfall. Försök gjordes att rädda svampen. Namninsamlingar och idétävlingar kring nya användningsområden hjälpte inte. Besvär i kommunfullmäktige fördröjde processen, men kunde inte stoppa den.

Drumsö vattentorn skulle bort.

Det eventuellt sentimentala värde som tornet representerade vägde lätt när staden sparar. Det kunde inte användas, ingen var villig att ta över, rusta upp och driva byggnaden.

Det blev en park istället.

Du vet hur det sägs att de som förlorat ett finger eller ett ben kan känna fantomsmärtor långt efter? Kanske är det samma sak med stadsarkitektur. Varje gång jag åker över bron hem tittar jag omedvetet automatiskt upp mot kullen. Svampen var vårt kännetecken. Vårt hem.

Samtidigt frågar jag mig – är det meningsfullt att klaga sig fast vid det ism en gång varit? Kanske är det bara vanans makt som talar. För, oss emellan, jag tror parken kan bli riktigt fin. Svampen betydde mycket, men det är dags att släppa taget. Vi måste bygga vår självkänsla, vår identitet på något annat, något mer. Kanonen och utsiktstornet på Kvarnberget är rätt fina…

Johanni

#Blogg24

Istegade

istedgade

Det är en helt vanlig onsdagskväll i Köpenhamn. Utanför Tivoli står högar med människor som vill in och uppleva magin. I hörnet byggs det ut, färgglada annonser annonserar att detta hör skall bli köpenhamnarnas nya vardagsrum. Hemlösa ligger inbyltade under annonserna, på den våta asfalten. Det regnar småspik. Cyklande människor i parti och massor väller vårdslöst fram på de smala cykelbanorna. En grupp turister har stannat mitt i vägen och samtalar glatt högljutt.

SAS-skrapan står som en fallossymbol över en svunnen tid, oberörd av tidens gång.

Överallt myllrar det av liv. Den som bor här går antagligen mer sållen i de här krokarna, här syns mest turister.

Att komma tillbaka hit och känna att så mycket är sig likt är ibland en lite underlig känsla. Säkert har mycket hänt. En stad förändras ju hela tiden, och varje dag skall erövras. Jag tänker att det kan vara svårt att upptäcka förändringen i ens egen hemstad, det är så lätt att bli hemmablind. Men kanske gäller det också vid snabba besök i städer som du känner litegrann. Ögonen tyr sig till de välkända landmärkena, och de förändras förstås väldigt långsamt.

Vid Rådhustorget Politiken-neonskylten som påminner mig om den planerade attacken mot tidningen för ett antal år sedan.

Runt hörnet vid järnvägsstationen säljs droger fortfarande helt öppet, även om området gentrifieras i övrigt. Rum-per-timme-hotellen har ersatts av diverse design-boutique-hotell.

Så jo, nog finns det nytt här också.

Om man tänker efter.

Johanni

#Blogg24

Känn ingen sorg för mig Göteborg

haga

När slutar en att vara inflyttad, utböling, invandrare? Vem är det som bestämmer den exakta tidpunkten då en övergår från det ena till det andra?

Jag växte upp i Göteborg. Stora delar av staden gjorde jag till min. Jag hittade, jag kände mig hemma, jag hörde till. Detta tänkte jag inte på. Det var något självklart.

När jag var 20 flyttade jag österut, till Helsingfors. Jag trodde jag skulle komma ”hem”, men det var allt annat än. De första åren upptäckte jag hur svensk jag var. Jag fick lära mig ett nytt språk. Nya gator att erövra.

Det var å andra sidan ett medvetet val. Jag lärde mig att tillhörande inte är automatiskt, utan något du måste kämpa dig till. Så blev utanförskapet bekant.

Idag betraktar jag Helsingfors som min hemstad. Jag har hunnit bo i flertalet av stadens 5 delar (och fler om vi räknar med huvudstadsregionen).

Vem kan alltså komma och säga till mig att jag inte hör hemma här? Att jag ska flytta ”hem”? Vart är det? Staden jag föddes i? Är vi för alltid förknippade och låsta vid vårt ursprung? Hur många borde i så fall inte flytta ut från Helsingfors, där bara ungefär 25% idag är infödda. Varför är detta med ursprung så viktigt? Det känns ibland som en slags besatthet.

Idag vandrade jag på stadens gator med tusentals andra. Vi ville visa vår motvilja mot Nordiska motståndsrörelsen som skulle marschera just idag, under Finlands självständighetsfirande. Vi var ett mycket blandat gäng, alla säkert med våra olika motiv för att delta.

Jag var först lite osäker. Jag ville inte konfronteras med den gryende nynazismen i Norden. Men jag blev övertalad, och det känns nu som rätt beslut.

Jag kan inte förstå annat än att mångfald är en rikedom. Min egen bakgrund är kluven. Jag har finska rötter, men också svenska. Jag känner mig inte helt hemma i någondera kulturen. Vart skall alltså jag skickas? Vad är hem?

När jag växte upp var Göteborg min livsluft, mitt liv. Staden andades och fanns i mig. Jag var en del av den. Vi var vänner. Haga, Masthugget. Järntorget. Hamnen. Floden. Slottskogen. Majorna. Hagabion. Kafeerna. Långgatorna. Sprängkullen. Schillerska. Inne i mig någonstans lever den staden kvar, oförändrad. Mina vänner är alla fortfarande där, vid liv.

Allting ligger framför oss. Allting är möjligt. Allting är nu.

Johanni

#Blogg24

White Russian

suutarila

En tid bor jag i Skomakarböle. Det är en förort till Helsingfors. Lägenheten är på bottenvåningen. En studentlya med 3 inneboende. Jag, och två finnar. Varje morgon går jag till brevlådan och hämtar föregående dags DN, hoprullad och inslagen i plast. Pä kvällarna framkallar jag filmer och gör papperskopior. Det här utspelade sig på den tiden folk ännu hade analoga systemkameror. Och prenumererade, och läste, morgontidningar trycka på papper. Jag hade köpt sovjetiskt och östeuropeiskt filmpapper. Jag hade en Olympus. Var inte så bra på att fota, men tyckte om det.
Också det manuella i meckandet.
Lägenheten var tråkig, ful och lite klumpigt planerad. Bostadsområdet var livlöst. Kanske för att det var för nybyggt. Kanske för att det låg ute på en före detta åker.

Nån gång är alla stadsdelar nya, själslösa. Deras besjälning tar tid. Är en process.

I vissa fall lyckas det aldrig.Jag har inte blivit riktigt klok på varför. Vilka ingredienser som behövs. Det finns betongghetton som fått karaktär, som fått människor att känna sig hemma, känna sig stolta. Det finns småhusområden som aldrig andats liv. Det är inte bara den faktiska åldern på husen och kvarteren som avgör, även om de är viktiga.

Då de byggdes representerade dessa hus det nyaste och finaste. När jag flyttade in kändes de mest ledsna och gamla i förtid. Som att färgen bara väntade på att börja flaga. Människorna på att åldras. Att uppnå sin inre ålder, komma ikapp.

Vad jag minns fanns där inga butiker, inget köpcentrum, ingen plats för liv att uppstå.

Mina rumskamrater studerade nånting med natur. De var ganska fåordiga. Det hade vi gemensamt.

Till frukost brukade de tycka om att hälla halva glaset fullt med vodka och toppa upp med mjölk. White Russian. Jag trivdes aldrig där, och jag tror känslan var ömsesidig.

Så där lite tyst

helsingfors_natt

Den som inte kört genom staden sent på natten vet inte hur den ser ut. När bilarna är borta, när skyltfönstren är släckta, när bussarna slutat gå.

Då lyser gatlyktornas gula sken på tomma gator. Arkitekturen, linjerna, ytorna. Stadens rum träder fram. Trädens grenar ger levande skuggor som spelar över husfasaderna.

Bilens lyktor lyser upp de närmsta metrarna, och skiner på asfalt som hela tiden slukas av rörelsen.

Framåt. Vidare. Det är att glida fram genom natten. Tyst, smygande. Nästan på tå.

Att sitta i bilen och uppleva staden så, ger den en ny dimension. Vägarna jag färdas längs får en stund huvudrollen. De är inte bara transportsträckor, utan lika viktiga delar av helheten som husen, människorna, parkerna, butikerna och stadsdelarna.

Jag brukade fara så genom staden jag bodde i. Det kändes lite som att erövra staden. Det speciella ljuset och tystnaden förstärkte upplevelsen av staden som en scen. En plats att göra till sin. Där också jag har en roll att spela, samtidigt som jag är betraktaren. För någon så introvert som jag kändes natten trygg. Allt fanns där, men lite på avstånd. Ingen trängsel av människor att behöva hantera. Inte heller någon stress. Det är svårt att stressa på natten.

Och radion spelar klassisk musik, så där lite tyst i bakgrunden.

Johanni

#Blogg24

Anton

estnasgatan

Under några veckor är vi evakuerade. Lägenhetens avloppsledningar renoveras och vi söker oss tillfälligt boende. En del av tiden är vi i Kronohagen. När dessa gator förra gången var mina hoods såg livet annorlunda ut. Allt det som jag idag tar för givet, det fanns inte. Vardagen, människorna, jobbet, hunden. Barnen. Bilen.

Jag går lite förundrat längs de välkända husen. Inte heller Kronohagen är sig likt.

Kafeer har ploppat upp. Butiker och resturanger försvunnit. Plopp. Som om de aldrig funnits. Plötsligt minns jag ett samtal med Kalle. Han berättade om gatan vi då bodde på, från en tid långt före vår. Det han mindes syntes inte på gatan då. Det jag minns syns bara delvis i gatubilden nu. Staden blir aldrig färdig. Ingenting består.

På hörnet ligger en ekodelikatessnärbutik. Där fanns förr en liten kvällsbutik med billig pasta och tonfisk, ungdomens stapelföda. Anton&Anton ser trevligt ut. Men samtidigt dyrt och hipsteraktigt. L säger att hon blir påmind om hur mycket hon tycker om stadsdelen. Jag känner inte riktigt likadant.

Kanske är jag för mycket ett vanedjur. Jag, som alltid vinnlade mig om att variera hundpromenaderna för att inte gå på i samma banor. Kanske är jag den mest traditionsbundna av oss allihop. Den som inte släpper taget. Som har svårt att slänga saker, av sentimentala skäl.

Jag ser det mjuka som krupit fram i stadsbilden. Jag känner inte igen det som en gång var, men det nya är inte dumt.

Det är bara inte mitt.

Johanni

#Blogg24