Tror du att livet går framåt eller runt och runt?
Vi föds, vi lever, vi dör, det går väl som en rät linje? 
Allting har ett slut. Bortom slutet kan vi inte se, inte veta, inte förstå, inte känna. Slutet är så absolut att vi inte kan omfatta det. Inte förstå det.Att försöka förstå tiden är inte lätt. Så länge jag ser linjärt på tillvaron orkar jag försöka. Jag hittar energi att försöka förbättra, bygga. Göra något, vara en aktiv agent. Fortsätta.

Tanken, i den mån jag tänker den, är att alla mina ansträngningar belönas i slutändan. Att jag får lön för mödan i form av något som är bättre än det jag har nu. Att jag lämnar något efter mig som betyder.

I samma ögonblick som jag tänker att jag ändå ska dö tappar jag en del (ibland all) styrfart. Vad ska det tjäna till? Allt du gör kommer att försvinna, suddas ut som spår i sanden. Allt du är kommer att rinna mellan entropins fingrar. Eller som Jim Morrison uttryckte det: No one here gets out alive.

Jag har ofta fått höra att det västerländska sättet att tänka utgår från det linjära. Vi gör så här för att uppnå det där. Vi konstruerar en linje mellan orsak och verkan. Ögonen är så gott som alltid riktade mot framtiden, mot målet, då allt är bra, vi har kommit fram.

Tänk bara på alla politikers tal inför val, tänk på hela folkhemmet-idéen. Vi gör något nu, kanske en uppoffring, för att få något sedan. Men inte bara vi, bygger inte karma på samma sak? Idén om att du är summan av dina handlingar, och att du alltid strävar framåt, uppåt.

Jag antar att upplysningstiden mycket byggde på liknande tankegångar. Tron på förändringen, på förklaringen, på slutdestinationens oemotståndlighet. Allt kan bli bättre. Allt kan fixas. Allt kan förklaras och förstås, om vi bara anstränger oss tillräckligt.

Och så har jag fått lära mig att till exempel vissa religioner i Asien bygger på hjul, det eviga kretsloppet (karma). Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt upprepas. Hela tiden. Tiden far fram som ett hjul, vi föds, dör, och kommer tillbaka. Naturens kretslopp, cirkeln som sluts, för att genast börja på nytt. Det enda bestående är den kontinuerliga rörelsen, förändringen. Men det går inte ”framåt”, eller ”uppåt”. Vi rör oss inte på det sättet, i det sättet att se på tillvaron, på oss.

Är det sant? Vilkendera syn ska jag ta till mig? Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag hitta orken att fortsätta?

För några dagar sedan såg jag om Virpi Suutaris dokumentärfilm ”Trädgårdskärlek”. Det är en vackert filmad historia om ett antal par i Finland och deras förhållanden till varandra, till sina trädgårdar, och till livet. Den hade åldrats fint, och hade samma blandning av framfusighet och känsliga touch som jag mindes från första gången jag såg den.

I en trädgård är det uppenbart att allt går i cirklar. Den som har en trädgård blir aldrig färdig. Jag påmindes om att själva idéen med en trädgård inte är att bli klar. Det finns alltid mer att göra. Det är i görandet som själva meningen ligger. Du vet, resan är målet.

Och så tänker jag att så har det väl alltid varit för jordbrukarna, också i Finland. Livet är ett kretslopp. Trots att det aldrig tar slut hittar de som brukar jorden alltid ork att börja om. Visst, om du inte planterar kan du inte skörda, och då dör du av hunger, jag förstår den primära motivationen som driver oss.

Är det alltså i och med industrialiseringen som idéen om det linjära livet dök upp? Idéen som präglat så mycket av modern tid. Den som tror på utveckling är nyfiken, lär sig nytt, växer. Den som ser ett kretslopp i allt är nöjd så länge det går rimligt bra.

Ja, jag vet att jag förenklar. Men samtidigt undrar jag, kan vi hålla båda ståndpunkterna för sanna, samtidigt? Om inte, vilkendera tror jag egentligen på?
Och vilken tror du på?