Räddmat

njutning

Det finns en massa trist som missbrukar nätets potential. Var och varannan dag presenteras avarter och hot i olika mediala sammanhang. Jag tror inte det gått någon förbi hur mycket ondska som kunnat breda ut sig med hjälp av nätet. Analysen av den nya teknik-högern som jag läste nyligen känns också beklämmande. Jag kommer ihåg hur vissa bekanta uppmärksammade fenomenet redan i Wireds ungdom, men jag avfärdade dem som negativister. Nu ser jag att det kanske hade rätt. Det är ju det där med ekokakkammare och spegel, det är så lätt att bara se det man vill se. I mitt fall då alla denna kreativitet, kommunikation, och lekfullhet.

Den finns där också, i en salig blandning tillsammans med cyberspioner, cyberterrorister, cyberstalkers, cyberkriminella, cybertroende, nätpoliser, cyberjulkkisar, anarkister, aktivister, politiker.

Hela världen har kommit till nätet.

Där gäller det sen att försöka navigera enligt bästa förmåga.

För några veckor sedan dök en ny app upp på min radar. Det var M som frågade om jag redan installerat ResQ. Det hade jag inte, men nyfiken som jag är gjorde jag genast det. Och det var ett bra val. Idéen är enkel. Resturanger och kafeer kan via appen erbjuda överloppsprodukter som annars skulle slängas bort.

Jag gör alltså en miljögärning varje gång jag räddar en kanelbulle, eller en sushi-portion. Eller en smoothie.

Alla vinner.

Det känns skönt att göra en instats för miljön. Att slå ett slag för hållbar utveckling. Fast allra mest gillar jag hur mycket pengar det sparar. Jag har gjort en massa fynd på kort tid och rekommenderar nu appen åt vänner och bekanta. Och nu, via bloggen, åt dig. En liten sak, men ett exempel på när nätet används till något konstruktivt, i all sin anspråkslöshet.

Berätta gärna vad du tycker om appen, plus och minus.

-Johanni

#Blogg100

Jaga pengar

Rivet ur arkivet: anteckningar från 2013

Dreaming of sunny days
Skaka hand. Se i ögonen. Inte be om ursäkt för att du finns. Vara beredd på wine&dine. Se om Kristina från Duvemåla för femtonde gången. Allt för att hålla kunden glad. Inte prata pengar, prata möjligheter. Tänk på frisyren. Läs på. Lär dig om kundens företag. Erbjud något konkret. Upprätthåll de familjära förbindelserna.

Låter lite som en försäljare, eller konsult, eller hur? Det tycker i alla fall jag.

Det handlar om att jaga sponsorpengar.

Kjell Skoglund har blivit rätt duktig på det. När han kom till Pohjola-Norden och satte igång skakade en och annan på huvudet. Men han gav sig inte.

Idag har han en imponerande och omfattande sponsring av föreningens verksamhet. För tillfället turnerar Kjell i svenskfinland och berättar hur han gör det. (en tour regisserad och arrangerad av Svenska Studiecentralen).

I enlighet med temat kostar det 25€ att komma på en föreläsning.

Det var det värt.

Kjell är noga med att sponsringen inte skall användas för att finansiera reguljär verksamhet. Den är alltför osäker. Istället är poängen att skapa mervärde. Genom att dra in ”fria! Pengar kan Pohjola-Norden arrangera olika stora skräddarsydda arrangemang med sponsorerna i åtanke. Detta ökar föreningens synlighet, och underlättar när man ska söka fond- och andra stödpengar. Alla vinner, med andra ord.

För att lyckas måste man jobba målmedvetet. Inte skämmas för det man är. Fundera ut konkret verksamhet som kan intressera sponsorer. Vara beredd att lyssna (företagsledare är faktiskt också människor och vill gärna dela med sig, prata, få bli godkända och accepterade). Och finnas till när det behövs.

Uppemot 98% av alla sponsorförslag som kommer in till företag hamnar i papperskorgen direkt. De är otydliga, eller ger fel signaler. Du behöver en genomtänkt och slipad strategi. När du kommer igenom all röd tejp och får ett möte gäller det också att vara smart. Max en halv timme, med 10 minuter intro om din verksamhet, 10 min om det föreslagna samarbetet och 10 min för att antingen lyssna på företagaren, eller diskutera/svara på frågor. Slips och kavaj och friserat hår och vanlig hyfs (om du är man, samma minus slips&kavaj om du är kvinna).

Prata inte om summor, prata om innehåll, vad som kan uppnås tillsammans. Om de lir intresserade kommer de att fråga, och då är halva slaget redan vunnet. Resten är förhandlingar. Och eftersom en del vill gå in stort, andra lite är det bättre att hålla korten tätt intill sig.

Det svåraste är att börja med sponsring. När du har verksamhet kan du visa trycksaker, programblad osv, vilket gör det hela mer konkret och underlättar för företagaren att bestämma sig.

Sikta högt, jobba med kända namn. Var noga med att hålla hög standard, inget annat duger,

Säger Kjell. Öppenhjärtigt och ärligt. Jag tror han är en bra försäljare. Han säljer sina idéer med en viss öppenhet, som kan uppfattas som ärlighet, något han också påpekar. Det ska finnas substans i det man säljer, annars röks man snabbt ut från marknaden. Och det finns intresse, det är fel att tro att företag bara vill se sin logo på trycksaker (även om det är sant för en del). De vill delta, bidra. En smart sponsoranskaffare spelar på de behoven. Sedan föder framgång framgång, och när du har namn att visa upp kommer fler att följa, det ligger i den mänskliga naturen.

Jag känner att det var alltså lite som jag trodde. Detta är inget jobb för mig. Jag skulle inte vara bra på det. Tack för den insikten Kjell!

Det klasslösa samhället

Bild132

Utanför rummet går tiden. Obekymrat, nästan likgiltigt. Det vore frestande att säga att tiden är den store demokraten. Att inför tiden är vi alla lika.

Men det är inte sant.

De som jobbat i saltgruvorna stupar långt före de som tillbringat livet på cocktail-terassen.

I en epok då teknik inte längre är exklusivt, då bostadslösa har smarttelefoner (men inga bostäder), då är det lätt att tro att klasskillnaderna upphävts. Där läs- och skrivkunskaper för ett par hundra år sedan utgjorde skiljelinjen mellan rik och fattig var det i min barndom snarast tillgången till prylar som fungerade gräns.

I masstillverkningens tid är det inte längre så.

När den grupp som gärna trodde på teknikens hjälpande kraft ännu dominerade vår offentliga debatt målades bilder av ett slags paradis upp. Slut med de tunga jobben, slut med bristen på mat och vatten. Marknadsekonomin kommer att skapa ett välfärdssamhälle för alla. Nya, smarta, energiformer kommer att bli allmänt tillgängliga, de räddar miljön och är inte längre en central orsak till väpnade konflikter.

Globalt sett har fattigdomen minskat. Livslängden ökat. Är vi alltså på väg åt rätt håll?

Inte riktigt.

Mat på bordet är jätteviktigt, men utan social rättvisa kommer du alltid att vara beroende av andras välvilja, eller av de nyckfulla marknadskrafterna. Maten mättar dig idag, men innehåller inga garantier om morgondagen.

I mångt och mycket har frågan om klass försvunnit ur den offentliga diskursen. Har vi lyckats utjämna skillnaderna? Inte alls.

Det visar sig att klassamhället lever och har hälsan, men är inte lika synligt längre.

Ungefär litegrann som i Kina, världens största kapitalistiska stat. Ett imperium som inte briljerar i öppenhet, medbestämmande, miljöansvar. Ett land där eliten lyckats överleva sitt eget system, och flyttat in i ett nytt.

Vårt ekonomiska system är inte i sig en garanti för demokrati.

Vårt relativa välstånd, tillgången till mat, vatten och teknik, är inte i sig en slutdestination, så länge ojämlikheten består. Frågan är om någon ser den längre, om någon gör något längre. Eller om vi blivit tillfreds med att det i alla fall blivit bättre än förr.

Att säga, att tro och att göra

 

 

Torsdag morgon. Sitter på #ITK2016 dagarnas öppning i Tavastehus. Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen talar. Jag tänker att det kan inte vara helt lätt för henne att stå inför mer än 500 lärare och rektorer från hela landet. Hon representerar här inte bara Undervisnings- och Kulturministeriet, som hon är chef för. Hon är i mångas ögon också ett av problemen i dagens finska regering. Varför? Den regering hon sitter i har under hela sitta första verksamma år kontinuerligt kritiserats, ofta med rätta. Inför valet lovade de partier som sedan vann dyrt och heligt att de inte skulle skära i pengarna till utbildning. Nu har nedskärning följt på nedskärning. Studenter och lärare har gått ut på gatorna och demonstrerat. Som relativt ung, och dessutom kvinna, har hon säkert hamnat mitt i en skitstorm. Jag kan knappast ens föreställa mig de hatbrev hon antagligen får.
Så där står hon nu, livslevande. Hon trevar lite med orden. Hon försöker måla upp en vision av ett Finland vars utbildningssystem är bäst i världen, som är allas förebild. Och som nu skall uppdateras och komma i takt med tiden. Som skall utnyttja den naturliga nyfikenhet och öppenhet som unga känner inför framtiden och teknologin till att motivera dem i sina studier. Det är lite svårt att förhålla sig till hinner ord. Går de att lita på? En politiker lever på sitt förtroendekapital. Rätt eller orätt, så fungerar politiken. En minister som är med och skär ner i högre undervisning för att nästa vecka skriva öppna brev till samma institutioner och fråga varför de inte gör mer, och hur de tänker bli världsledande inom sina områden väcker starka känslor. Vet hon vad hon håller på med?
Enligt henne finns det indikationer på att skolan och lärandet inte längre automatiskt är första prioritet för unga. Skolan måste, enligt henne, göra sig relevant igen.
Det är vad regeringen tänker med sin digitaliseringsstrategi. För att detta skall lyckas behöver lärarna stöd. Det handlar inte om teknik säger hon gång på gång. Det handlar om kommunikation. Lärarna behöver fortbildning, och en ambitiöst program för att inkludera digitala färdigheter i all fortbildning för lärare på alla stadier är på väg att sjösättas.
Dessutom, säger hon, borde vi bli bättre på att lära av varandra. Det som görs i Tammerfors vet man inte mycket om i Lahtis, menade hon. Det har hon säkert rätt i. Tyvärr känns det som om regeringen hon är en del av oftast sitter i Tammerfors, medan vi andra sitter i Lahtis.
Hon skall dock ha cred för att hon vågade komma hit. Och deltagarna ska ha cred för att de inte buade eller avbröt henne. Även om applåderna var rätt tama. Och Sanni snabbt försvann ut efter sitt tal. Hon hade väl inte tid att lyssna på vad som sedan sades.

 

Mynt

osloApril2016Onsdag. Går på gatorna i Oslo. Det regnar. En kvinna sjunger hest om halleluja. Hon sitter på gatan på en liten filt. En man står på knä med händerna i en bedjande gest framför sig.

Några a-lagare raglar förbi, högljutt glada.

Annars mest ungdomar som har bråttom hit och dit.

Från många av butikerna, modern musik och dovt dunkande trummor. En del har rea, andra inte. De flesta är kedjor av ett slag som också finns hemma.

Snabbmatskedjorna är även de samma som hemma. Tidningarna skriver om Panama-pappren och undrar vilka av de 200 norrmän som finns på listorna som gjort sig skyldiga till brott. Regeringen lägger fram förslag som skall försvåra familjeförening för nyanlända.

Sparkrav gentemot den offentliga sektorn leder till uppsägningar på bland annat statliga radio och tv-bolaget NRK.

Kort sagt. Detta kunde lika gärna vara Helsingfors. Och Finland.

Så fort det kom hithän.

Ibland känns det som om bara vi gör dumma beslut, drabbas av masspsykos, deprimeras. Tyvärr är det ett globalt fenomen. Kortsiktighet, osäkerhet, rädsla.

Det är stapelvaran för många politiker idag. Deras svar blir att svinga mot utsatta grupper, att peka finger för att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Förenklingar. Och denna idé om att försämringarna är oundvikliga. Det är ju också ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret.

Allt detta får mig illamående.

Här lever vi, mitt i allt detta. Och låter oss deprimeras. Tyngas ner. Förföras av budskapet att detta måste vara så här.

Låter oss lamslås till skygga får, lättare att hålla i fållan. Låter uppgivenheten ta över.

Det är destruktivt. Det är självuppfyllande. Det är korkat.

Därför har jag börjat sätta mynt i de tiggandes pappersmuggar.

Det är inte att rädda världen. Det är inte för att må bra.

Det är för att kunna se mina medmänniskor i ögonen.

Johanni

#Blogg100

Snålskjuts och snålcykel

Idag inledde jag cykelsäsongen. Jag cyklade till jobbet. Det går ofta på samma sätt. Första dagen förvånas jag över hur lätt det känns. Efter några dagar är baken öm och jag funderar på vad jag håller på med, och om det inte finns mjukare sadlar…Efter en vecka känns det ingenstans och cyklandet har blivit en vana. Nu, då våren är som yngst, är vädret fräscht och svalt. Benen, liksom resten av kroppen spritter lite av vårkänslorna, vilket gör cyklandet lättare. I år har dessutom gruset sopats bort ovanligt tidigt, vilket gör att trottoarerna med delad cykelväg inte är så farligt hala.

Det är lagom ansträngande, lagom friskt och lagom tungt. Huj vips så är jag framme.

Visst känns det bra att cykla. Lite som att göra en miljögärning, och få motion samtidigt. Men det är inte därför jag gör det. Jag skulle vara oärlig om jag anförde gröna skäl.

Det hela är mycket enklare än så.

Jag är snål. Jag vill inte lägga ut 45+ euro/månad för en månadsbiljett. Så jag räknar dagar och funderar hur mycket jag sparar genom att cykla.

I en matteuppgift som M frågade om hemma vid matbordet fanns en graf över hur vår användning av pengar förändrats sedan 1900. Många saker har blivit billigare, eller vi sätter mindre av våra disponibla medel på dem, medan helt nya kategorier utvecklats under den seanser hälften av århundradet. Jag har vant mig vid att betala för nät, telefon, datorer, prylar, maskiner, streamingtjänster osv. Jag har fortfarande ibland svårt att köpa snittblommor (de vissnar ju så fort), kläder åt mig själv (den här jeansjackan har jag bara haft i 25 år, nog håller den), skor, möbler (de vi har fungerar ju). Nya strömdosor, telefonskydd, hårdskivor mm blinkar jag däremot inte ens två gånger innan jag köper. Om jag tycker de behövs.

Jag vill gärna bjuda om vi är ute (om jag har råd). Jag vill inte snåla med mina vänner, eller på resa med familjen, eller med mina barn. Jag vill göra rätt för mig. Som ung anarkist tyckte jag det var helt ok att tjuvåka. Det har jag slutat med för åratal sedan.

En gång, när jag var barn, kommer jag ihåg att jag var med och stal godis. Vi åkte fast. Det var oerhört pinsamt. Att stjäla ligger inte för mig. Inte heller om det inte fanns någon risk att åka fast skulle jag stjäla. Jag mår dåligt av det, helt enkelt. I min värld ska en göra rätt för sig.

Jag stöder gärna lokaltrafiken, det är bra att den finns. Men det känns dyrt. Jag skulle hellre ha ett månadskort där bara de dagar räknas som jag faktiskt använt buss, metro eller spårvagn. Då skulle jag gå vissa dagar, cykla vissa, åka buss andra. Nu blir jag istället så där gniden att om jag betalat månadskort så åker jag också varje dag, för att ”få valuta för pengarna”. Så fånig är jag.

Hur fånig är du?

Johanni

#Blogg100