Vad är väl en dag på köpcentret?

img_2862

Gatan var full med folk. Bilar stod i kö, trafiken hade stannat. På slaget prick vändes de små förväntansfulla barnaögonen uppåt. Uppåt mot himmelen.

Det var dags.

Köpcentret Lauttis skulle öppna, efter flera års byggnationer.

Namnet hade vaskats fram via en öppen namnförslagstävling. Invånarna på den medelstora ön hade med vett och vilje lagt ner tid på att hitta på ett namn åt öns nya stolthet. Ett tecken på vår civilisations okuvliga framsteg.

Hos många väckte namnet snarast ofrivillig munterhet. Liksom logon, den krulliga blå masken, inte olik Liberalernas nya…

När det gamla köpcentret, monumentet över det kompakta betongfulsnygga 70-talsschabarakens storhetsvansinne gick i graven samlades människor också. Ballonger delades ut. Dragspelen drogs fram och tillbaka.

Nu hördes den förta smällen, och barnens åååh.

I fem minuters tid beskådar vi fyrverkeriet som skjuter ut från köpcentrets tak i silverkaskader. Vi firar ännu ett tempel.

De människor som inte alltid orkar tå upp för det som är rätt, som inte alltid orkar engagera sig i nutiden, de har kommit ut i drivor.

När ett köpkomplex vill locka ut massorna görs det med löften om en gratis plastspann.

Eller ett fyrverkeri, för den som vill vara lite originell.

Jag skakar på huvudet och upprepar mantrat tyst för mig själv. Jag skall fortsätta gå till den där billigare matbutiken som ligger lite längre bort. Nu har jag ju vant mig. Och det är bra för motionen också.

Två dagar senare handlar jag min första mjölk i det nya köpcentret. Det är ju så dåligt väder. Och jag ska bara handla lite.

Så anpassningsbar är människan.

Johanni

Elektriskt vågskvalp

Untitled

Jo, jag vet. Jag borde ju har stängt skärmen för länge sedan, efter att först ha skrivit detta. Och så skulle jag sova min skönhetssömn som bäst.

Istället fastnar jag på nätet. Igen. Skvaller, dumheter som Trump säger, minnesrunor över död kvinnlig arkitekt, nya Tesla-modellen, olycka i Indien, Microsoft-nyheter, en väns katt har gått bort. En vän har blivit chef för Lillan och släpper en selfie framför ingången. En kollega sätter ut en rolig  bild med kommentar från årsmötet här i Jakobstad som jag är på som bäst. Den måste jag förstås dela. Ja, det gamla vanliga med andra ord. Och plötsligt försvann en timme. Eller två.

Att slösurfa, uppdatera sig, komma ikapp i flödet. Att inte behöva ta sig i kragen, skriva klart, gå och sova. Det finns något lugnande med detta. Som terapi. Världen, i all sin futtiga glans, finns fortfarande kvar. Ett leende där, ett upprört ögonbryn där. En sportdåre där, en bild av 1,2 miljoner ballonger som släpps samtidigt, en dokumentär om hur sy- och knappnålar blir till (fascinerande, jag blev och titta på hela berättelsen). Uppdatering av diverse statusar på diverse sociala media. Bland annat nyheten att vårt nyaste podd-avsnitt (som handlar om roller) finns ute nu, på bit.ly/livlinan. (Rekommenderas!).

Det är faktiskt som att surfa på elektriska vågor. Att kika in, hänga på, dra vidare. Det är mycket mer interaktivt, lärorikt och engagerande än att till exempel se på tv. Visste du till exempel att Microsoft bygger en ”hololens” (https://www.facebook.com/microsofthololens/?fref=ts) Om och när den börjar fungera kommer den att kunna få mycket stor betydelse för till exempel lärandet! Och så läser jag att Microsoft borde begrava Lumia-telefonen och börja göra Surface-telefoner istället. Kanske har skribenten rätt, men om/när det går så försvinner också en bit finländsk teknikhistoria. Det kommer att kännas sorgligt.

Johanni

#Blogg100

Men du, ska vi faktiskt…

Untitled

-Men du, ska vi faktiskt?

-Jaa, det ska vi väl. Eller?

-Jag vet inte.

-Ja men vill du inte.

-Vill du?

-Sluta!

-Vadå?

-Du gör alltid så där.

-Vadå?

-Bara sluta. Om du inte vill längre, säg det!

-Det är väl inte bara jag heller.

-Det var du som började.

-Var det inte.

-Jaha. Nu vill jag i alla fall inte.

-Surpuppa.

-Stubbis.

-Kommer det nåt på TV?

-Vet inte. Varför byter du samtalsämne?

-Sätter du på té?

-Mhm. Strax.

#Blogg100