Kategoriarkiv: Helsingfors

Metromänniskor

Publicerat i Helsingfors, reflektion av

victor-lozano-227614-unsplash

Det går allt snabbare. Telefonernas trådlösa nät närmar sig fast bredband. Uppföljaren kommer ut innan del 1 slutat visas. TV-serier matas ut i hela säsonger på en gång, istället för att som förr droppa ut en gång i veckan. Vi förväntar oss omedelbar leverans. På så sätt har vår del av världen amerikaniserats. Jag minns samtal med vänner från för länge sedan. De skulle beskriva skillnader mellan amerikaner och finländare. I Amerika, sade de, skall du börja med att säga det viktigaste. Gå direkt till pudelns kärna. De har bråttom. Du har en chans att göra intryck.

Vi är ett bråttomsamhälle. Det skall gå undan. Det skall redan vara klart. Vi har inte tid med detta. I tidsjaktens fotspår kommer kränktheten. Vi är snabba att missförstå, och så väcker vi ett himla liv om något. Sociala medier lever av detta, och har många inbyggda avtryckare.

Nu har vi fått metro ut till ön där jag bor. Från att ha tagit 20 minuter in till centrum är jag nu där på 4. Det är en stor skillnad.

Plötsligt kommer allt närmare. Det blir lätt att åka in på ett hugskott. Jag vandrar inte så ofta på stadens gator kvällstid, mest har vi rört oss hemmavid de senaste åren. Nu ligger staden för mina fötter. Vi lever i metrofart. Jag tror det påverkar mitt sätt att tänka. Allt ska gå fort, smidigt. Friktionslöst. När metron nu de senaste veckorna haft upprepade problem, förseningar och inställda tåg är folk förbannade. De tvingas vänta. Allting hopar sig.

Visst förstår jag att det är kymigt att frysa ute i mörkret vid motorvägen om dörrarna till metrostationen inte går upp. Visst blir också jag irriterad. Resealternativen är få, eftersom bussturerna lagts ned. Om metron inte går, då är många av oss fast.

Samtidigt är det intressant att notera detta ursinne över väntetiden. Jag tycker det är utan proportioner. Det är lite som att köra bil och se någon bryta mot trafikreglerna. Det är lätt att drabbas av helig vrede. Någon annan gör fel, och vi kan ta ut svängarna.

Vi visar inte lika stor glädje när någon gör rätt i trafiken. Eller när metron är i tid och vi rör oss snabbt och lätt. Vi tar det för givet.

Och där gör vi fel.

-Johanni

Foto av Victor Lozano på Unsplash

Så har vi gått och blivit lite mer som islänningarna

Publicerat i #Blogg 100, cykla, Helsingfors av

fire

Idag kom solen, och allt annat är oväsentligt. Det skrattas. Stränderna fylls. Cyklister överallt. Sommaren är här, och eftersom alla vet hur oberäknelig den är skyndar vi att njuta. Det är lite som första snön, en slags naturfylla av glädje. Solen slösar sitt ljus och sin värme på oss, trots allt. Trots allt hat, självmordsbombaridioter, populistmischmasch, trots allt vi hittills gjort och fortsätter att göra mot den planet vi lever på.

Solen skiter i allt det där.

Den smeker värme över oss alla.

Inte konstigt att vissa kulturer var soldyrkare.

Snart kommer väl folk att börja klaga. Det är för varmt. Det är för torrt. Det är över huvudtaget för nånting hela tiden. Men inte just idag.

Jag cyklar genom kvällningen och staden visar sig från sin allra bästa sida. Vinden är mjuk, folk går långsamt, många har satt sig längs vattnet och bara är. De passar på. De lever inte som islänningarna på en vulkan mitt emellan två kontinentalplattor mitt ute i Atlanten, vilket gör något med psyket, då varje dag kan vara den sista, och allt är rätt extremt. Men de lever i ögonblicket. Just här. Just nu.

Idag var en bra dag.

Tack för det.

Johanni

Blogg100

Tandfén

Publicerat i #Blogg 100, Helsingfors av

toothy

– Behåll din nummerlapp, ta hissen till tredje våningen och vänta i aulan.

Klockan är kvart i nio på morgonen. Jag har cyklat genom regn och osannolikt hård motvind. Jag är en kvart tidig. Igår ringde jag helsingfors tandvård och förklarade vad som hade hänt. Kan du komma imorgon bitti, frågade hon. Javisst, förstås, svarade jag.

Så där sitter jag nu.

Tandläkarväntrum är inget vidare. Du hinner tänka allt möjligt, men inte riktigt koncentrera dig på något. Tidningarna i tidningsstället ser gamla och olästa ut. Kroppen spänner sig, den vet vad som kommer. Och det gör jag också.

Tror jag.

Jag skjuter alltid upp tandläkarbesöken längre än jag borde. Jag tycker inte om när det borras i munnen. Jag tror du vet vad jag menar.

Klockan blir nio.

Väntrummet är tomt.

Klockan blir 12 över.

Så lyser nummerdisplayen upp, 400, rum 2.

Jag reser mig då dörren öppnas.

Jag visas in i rummet, tandläkaren kommer emot och skakar hand. Nej men hej, jag trodde du var en kvinna, skrattar hon. Du vet, hela namnen syns inte i våra system, så jag trodde…

Nejnej, svarar jag, jag är ingen kvinna. Åtminstone sist jag kollade.

Inte jag heller, gapflabbar Lena, som hon heter. Åh nej förlåt. Men du vet, det är fredag.

Jag sätter mig i tandläkarstolen med ett leende.

En radio spelar popmusik, och Lena hummar med.

Regnet slår mot fönstret.

I taket precis ovanför mig sitter en bild, en teckning av stadens liv.

Det hela är över på 20 minuter, och gör för omväxlings skull inte särskilt ont.

Lena skämtar hela tiden, och skrattar högt åt sina egna skämt. Med vana händer gör hon sitt jobb. Lugnt och professionellt. Förklarar vad hon gör, och varför. Säger att jaha du, när var du hos tandläkaren senast, du behöver en genomgång här, det ser jag. ring nu genast idag och säg att en tandläkare sa så. Men vad säger jag, tala till en vuxen så där, nej härregud…Men glöm nu inte att ringa. Ring med en gång.

Hejdå!

När jag går ut i aulan trycker jag på den gladaste feedback-knappen. Där finns en liten lapp. 87% av alla besökare är nöjda eller mycket nöjda.

Det förstår jag.

Hurra för kommunal tandvård, och människor som kan och tycker om sina jobb.

Johanni

#Blogg100

Blåblodiga husdjur

Publicerat i #Blogg 100, Helsingfors, politik, reflektion av

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100

Grön våg

Publicerat i #Blogg 100, Helsingfors av

swish

Cyklar genom stan. Tidig morgon. Funderar först på om jag ska orka. Regn och blåst utlovats. Och kyla. Visst tycker väl kroppen att en bussresa in är så mycket skönare?

Men sen sover jag gott, vaknar ganska utvilad, och känner att ett cykeltur, det är nog grejen.

Det är inte långt, och det är inte tungt, men det är åndå uppförsbacke, ska jag iddas, ska jag orka? Samma sak när jag funderar på att fara till simhallen.

Varför finns det där motståndet där? Jag vet ju att jag mår bra, och har aldrig ångrat när jag väl kom iväg.

Är det bara djupt inrotade gamla dåliga vanor, är det att jag till naturen är lat (det är jag ju), eller vad?

Folk här är förbannade på de gröna, som nu är näst största parti i Helsingfors. De har inte en aning, de är maktfullkomliga, de är klåpare, osv osv. De många turerna kring metrobygget ger vatten på kvarnarna. Se där, de vet inte vad de gör.

Själv märker jag att det nu finns fungerande cykelvägar genom stora delar av stan, något som inte fanns för 5-10 år sedan. Så visst har de fört med sig gott också, även om de inte är några frälsare som befriar oss från all världens vedermödor. Till det är de alldeles för mänskliga. Tror jag.

Regnet låter bli att falla just då jag cyklar, men ger ändå luften den där sköna friska känslan. För en allergiker är det rena mannan. Därför delar jag jordbrukarnas längtan efter regn, som sköljer bort vårdammet och mycket av pollen och annat som kliar så vansinnigt i näsan den här tiden på året.

Johanni

#Blogg100

Vad är väl en dag på köpcentret?

Publicerat i finsk, Helsingfors av

img_2862

Gatan var full med folk. Bilar stod i kö, trafiken hade stannat. På slaget prick vändes de små förväntansfulla barnaögonen uppåt. Uppåt mot himmelen.

Det var dags.

Köpcentret Lauttis skulle öppna, efter flera års byggnationer.

Namnet hade vaskats fram via en öppen namnförslagstävling. Invånarna på den medelstora ön hade med vett och vilje lagt ner tid på att hitta på ett namn åt öns nya stolthet. Ett tecken på vår civilisations okuvliga framsteg.

Hos många väckte namnet snarast ofrivillig munterhet. Liksom logon, den krulliga blå masken, inte olik Liberalernas nya…

När det gamla köpcentret, monumentet över det kompakta betongfulsnygga 70-talsschabarakens storhetsvansinne gick i graven samlades människor också. Ballonger delades ut. Dragspelen drogs fram och tillbaka.

Nu hördes den förta smällen, och barnens åååh.

I fem minuters tid beskådar vi fyrverkeriet som skjuter ut från köpcentrets tak i silverkaskader. Vi firar ännu ett tempel.

De människor som inte alltid orkar tå upp för det som är rätt, som inte alltid orkar engagera sig i nutiden, de har kommit ut i drivor.

När ett köpkomplex vill locka ut massorna görs det med löften om en gratis plastspann.

Eller ett fyrverkeri, för den som vill vara lite originell.

Jag skakar på huvudet och upprepar mantrat tyst för mig själv. Jag skall fortsätta gå till den där billigare matbutiken som ligger lite längre bort. Nu har jag ju vant mig. Och det är bra för motionen också.

Två dagar senare handlar jag min första mjölk i det nya köpcentret. Det är ju så dåligt väder. Och jag ska bara handla lite.

Så anpassningsbar är människan.

Johanni

Panta rei

Publicerat i #Blogg24, Helsingfors av

img_2782

Människor förändras. Det gör de väl? Tycker du att du är likadan nu som för några år sedan?
Det är inte bara cellerna som byts ut när de gamla är utslitna. Också insikter, vanor, ovanor, vänner.

Under mina trettio år ska Helsingforsbo har jag hunnit bo i de flesta av stadens stadsdelar. Under de åren har jag växt upp, bytt jobb många gånger, bytt vänner, bilar. Skaffat barn. Fått ovänner. Drömt och glömt. Åldrats. Funderat. Lärt mig.

Jag brukade inte tycka om att flytta. Förändring kändes jobbigt. Men gud så skönt att det blev gjort! Det finns inget bestående, och det är ofta en deprimerande tanke, tycker jag. Hur hanterar du det? En del låter helt enkelt bli att tänka på det. Det är ju en metod. Några samlar på ting. Ju mer desto bättre. Andra dricker.

Det är svårt att säga vad som är ”rätt”. Och dessutom, det som var rätt igår kan vara fel imorgon. Denna undanmanöver är möjligen ett mycket svenskt drag i mig.

Att inte ta ställning.

Där har jag förändrats kanske mest. Som yngre visste jag tvärsäkert vad som var rätt och vad som var fel. När jag ser mig omkring idag tycks det vara normen. De som höjer sina röster verkar väldigt säkra på sina saker.

Jag tror vi behöver fler tvivlare. Såna där krångelbyttor. Som kan svara både ja och nej på tomtens fråga om en varit snäll, utan att ljuga.

Johanni

#Blogg24

Hotande hipsters

Publicerat i #Blogg24, Helsingfors av

kallio

Det finns ett påstående om att husdjur och deras ägare ofta liknar varandra. Det är inte riktigt sant. När den tanken väl är planterad i ditt huvud kommer du att börja se likheter, för det är så vi fungerar. Hundägare som inte liknar sina hundar ser vi inte.

Vi ser det vi vill se. Och vi ser mönster där inga finns. Vi är födda till att se mönster. Att scanna av omgivningen, bedöma hot och möjligheter.

Så, när jag går omkring i Berghäll, kan jag se det på människorna runt omkring mig?

Javisst.

Lika barn leka bäst, och städer är inga undantag.

De som gillar samma saker dras åt samma håll.

För tillfället är det hipsterifiering på gång i flera stadsdelar.

Det gör mig ingenting. Jag passar bra in, skägg och allt.

Det är avslappnat, kreativt, och inte alltför dyrt.

Men det är klart att jag skulle säga så. Skulle tycka så. Eftersom det inte går emot min natur.

Jag ser inte detta som ett hot, jag ser det som en positiv utveckling.

Jag vet inte vem som kan känna sig hotad av hipsters. De är lite klumpiga. Vår tids nördar. Kanske lite mesiga, uppföljare av metrosexuella.

Men hotfulla?

Det har jag svårt att se.

Missar jag något?

Johanni

#Blogg24

Doft av brasa

Publicerat i #Blogg24, Helsingfors av

ekbergs.jpg

Går hem från jobbet. Det hann bli mörkt. Igen. Går längs med Bulevarden. Ser de bekanta butiksfönstren. Kommer ihåg att jag sett klipp ur gamla tidningar, där folk söker bostad i Helsingfors, och anger den tilltänkta bostadens storlek, och till och med gatuadress! Då gick gränsen vid Bulevarden, på ena sidan. det borgerliga, fina. På andra, det osäkra kortet.

Och alla de uppklädda parnasser som trippat in på Ekbergs mitt emellan världarna, i exil från Viborg, för en kopp kaffe och en bakelse.

Jag kommer till hörnet Fredriksgatan-Bulevarden och känner den igen.

Doften.

Länge fanns här en butik som sålde kakelugnar och eldstäder, jag trodde att de eldade i marknadsföringssyfte. Men nej, den butiken är sedan länge ersatt av en av våra otaliga privata sjukhus.

Och ändå.

Här kommer doften av brasa. Någon värmer sin lägenhet, kanske sin själ, med ved.

Jag vet att det inte är särskilt miljövänligt, men näsan bryr sig inte.

Den njuter av en välbekant, trygg, och nära doft.

Mitt inne i stan.

Johanni

#Blogg24

Alla dessa kaféer

Publicerat i #Blogg24, Helsingfors av

cafelaplage

Jo, jag tycker om dem. Det lärde jag mig i Göteborg. Fast jag inte drack kaffe så blev de mina vardagsrum. Det gick att välja efter humör. En kopp té gav en bordsplats för flera timmar. Mmm, köttbullesmörgåsarna…

Utbudet av kaféer har exploderat i Helsingfors de senaste 15 åren. så småningom har de också diversifierat. Alla är inte delar av kedjor. Några erbjuder bio, eller eko, som vi skulle säga här.

Jag kommer ihåg när jag drömde om att öppna ett kafé. Hur det skulle se ut. Vilken atmosfär det skulle ha.

Jag kommer ihåg diskussionerna kring golvet. Det skulle vara vita och svarta diagonaler. Gud vet varför, men viktigt var det.

En tid jobbade jag på kafé i Paris, som min kusins snåla pappa ägde och drev. Inredningen var klassisk, likaså doften av klor från tvättmedlet vi använde. Jag tänkte att jag flyttar hit. Jag gillade Paris. Att jobba på kafé var spännande. Inte precis glamoröst. Svabba golv. Diska. Torka. Bära upp tunga saker från källarförrådet.

Men P satte P. Nej, det blir inget. Du kan inte bara komma hit och jobba sade han.

Jag åkte hem med svansen mellan benen.

Johanni

#Blogg24