Bristvaror

N251300

En våt filt lägger sig över staden, och alla som bor i den. Flygplan mullrar osynliga i närheten. Morgonresan till jobbar går i mörker. Hemresan likaså.

Medpassagerarna på bussen snörvlar, eller sitter nedsjunkna i sina smartnallar.

Nej, finnar är inte ett folk som säger mycket. Det var här SMS uppfanns. För att slippa tala med varann. Nu ärFinland ett av de länder där emojis talas mest. För att slippa uttrycka känslor.

Tycker dy jag överdriver? Spär på stereotyper?

Naturligtvis gör jag det. Jag vill ju att du ska läsa vad jag skriver. Och då är förbättringar lockande. De som gör det svarta svartare. Som blåser under det du redan tror på. Det är inte bara det att vi frivilligt släppt in tankepolisen att bo hyresfritt i våra hjärnor. Det är det att vi inte ens reflekterar över att det är vi som bygger bubblorna, som vi sedan i lugn och ro kan beskylla alla andra för att leva i.

Det är den lätta vägen. At välja att se allt det som passar in i mönstret. Den oregerliga ungdomen. Den surmult tyste finnen. Den överdrivet sociale svensken.

Jo, jag är mitt emellan. Jag är ju med i den idag ganska stora FB-gruppen svenskar i Helsingfors.

Vet inte om jag riktigt hör hemma där, men det är jag å andra sidan inte ensam om.

Där råder en egen jargong.

Om språket.

Kulturen.

Skillnaderna.

Mindre om likheterna. Bristerna i Sverige. Våra egna tillkortakommanden.

Det ger inte lika mycket.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg24

Näthem

karleksbomb

De senaste åren har jag börjat åka till Stockholm i slutet på november, om jag har möjlighet. Jag deltar då i Internetdagarna. I år hörde jag flera av huvudtalarna. Tonen var dystopisk. Å ena sidan handlade berättelserna om hur mycket tekniken har gått framåt, och vilka möjligheter den skänker oss. Å andra sidan kryddades alla framföranden av ångest och rädsla. Ta Erica Baker. Hon var inbjuden för att tala om Slack, och nya sätt att arbeta och kommunicera tillsammans över nätet. Där uppe på scenen gav hon oss något helt annat. Med darrande röst berättade hon att Donald Trumps valseger några veckor tidigare fått henne att kasta sin förberedda presentation i papperskorgen.

Istället ville hon tala om hur vi skall göra för att rädda vårt hem. Det som är oss allra kärast.

Hon kunde ha talat om planeten, eller hennes hemland. Hon talade lite om effekterna i USA i form av ökade hatbrott. Hon berättade att hon som svart kvinna inte visste om gatorna kommer att vara säkra för henne. Men för henne är hem något annat. Hennes hem är nätet. Detta är under ockupation, eller åtminstone hotat.

Näthat, lögner, förföljelser, trakasserier, hot. Shitstormkampanjer.

Troll. Blackhats.

För henne började fajten där. Vi måste försvara vårt hem, sa hon. Vi måste sätta stopp för det som är på gång att hända. Hitta sätt att motverka det drypande giftet som är hatet, avundsjukan och lögnen. Hon gav egentligen inte så många recept, hon var mer rädd, upprörd och…ja ångestfull.

Så vi gjorde en poddcast kring lite av det som sades under årets internetdagar. Du kan höra avsnittet här: bit.ly/digifolk

Jag blev fundersam.

Mitt svenska barndomshem har jag lämnat bakom mig.

Jag bor i Finland, och visst är det hemma, under den här månaden har jag försökt beskriva olika stadsdelar, minnen och mitt förhållande till dem, och till Helsingfors.

Men i lika hög grad är nätet mitt hem, om man med hem menar en plats där man tillbringar mycket tid, upplever saker, umgås, lär sig saker, blir road, skvallrar, köper saker, berättar saker.

Eftersom det inte ”finns” är det svårt att beskriva. Egentligen finns inte ”hem” heller. Eller, de är inte permanenta, de är tillfälliga, och deras ramar är skapade av sociala konstruktioner. Liksom allting är tillfälligt.

När allt mer av det som fanns i mitt hem (tidningar, böcker, musik, filmer, jobb, tidsfördriv, spel, vänner) flyttat ut på nätet är det en process som inte alls är enkel, enkelriktad eller avslutad.

Jag känner mig till hälften där till hälften här.

Och så kommer denna destruktiva kraft. Denna monsterröst som avgrundsvrålar. I mitt vardagsrum. Inte lika lätt att stänga ute som tv-bilden, eller brölen från gatan.

Jag tycker inte ännu att alla blommor på nätet är giftiga, och jag tycker att diskussionen nu ofta är lite väl melodramatisk. Men visst tycker jag också, och samtidigt, att det näthem jag har (och kanske du också? är viktigt. Viktigt att förstå. Viktigt att försvara.

Viktigt att värna. Kanske är det hög tid att kärleksbomba lite mer?

Johanni

Blogg24

Lokaler för världsförbättring

favela

Miljoner år av evolution har lett oss fram till detta. Vi består av stjärnstoft. Den energi som finns inuti försvinner inte, den övergår i andra energiformer.

Den här ölen är god.

Så enkla ingredienser, och så stor skillnad. Här flyter samtalet bra. Min vän A som är på ISO-besök hela veckan kallar det för hipster heaven. Han kan, när han vill.

Frijazzversioner av psalmer känns inte alls fel en kväll som denna. Över ovan nämnda öl och falaffel (”hipster mouth watering staple food”) rör vi oss obehindrat från 900-talets anonyma filosofer till det kristna kärleksbudskapet och förutsättningarna för ett framtida självständigt Skottland.

Visst kunde vi sitta på ett banalt genetiskt kafé, i en vänthall eller på ett kontor och dryfta dessa frågor. Men det känns så mycket roligare att göra det i denna omgivning.

Ute har mörkret slutit sig om staden. Här klingar glasen en vanlig tisdagskväll. Priserna är humana och stämningen är…ja avslappnad. Helsingfors har fått så mycket sånt här nu. Du kan säga det är en trend, det går över, det är en konstruktion. Du kan säga att Stockholm haft det så här länge, att det är inget speciellt.

Jag kommer att nicka och le. Lyssna på musiken och njuta av ölen.

Favela lever upp till ryktet som förebådat mitt besök på sociala medier. Det enkla är det nya svarta. Om detta är ett steg och inget permanent tycker jag det är ett steg i rätt riktning.

Det gäller att njuta av ögonblicken.

Johanni

#Blogg24

Nattjut

museigatan

Du fick dina första intryck där. Golvet var ditt rike. Du låg på rygg och tittade. Tittade upp mot taket. Tittade på lekställningen med skramlande ljudförande saker. Tittade upp mot oss, leende.

Jag kommer inte ihåg så mycket. Det var en kaotisk tid. Dag blev natt och vice versa. Det var mörkt. Mörkt i lägenheten.

Ute, bruset av bilarna som aldrig upphörde. Ute, blött avgasfyllt monotont.

Vad tänkte du på? Scannade din hjärna av omgivningen och registrerade allt som hände runt omkring dig? Såg du världen med den förundran som dina vidöppna ögon tycktes antyda?

Du var liten, där i din färgglada sparkdräkt.

Du var liten, men inte hjälplös eller skör. Det räckte med att du fyllde lungorna och meddelande världen om något inte var till ditt behag. Världen reagerade snabbt.

Jag har alltid tycket att ord är meningslösa, så där egentligen. Ett fullgott vrål, eller ett illtjut fungerar minst lika bra. Vi bodde där en mycket kort tid. Jag var glad nät vi hittade något annat. Jag tyckte inte om hur smutsig luften alltid kändes. Men jag var tacksam för att vi med så kort varsel lyckades hitta tak över huvudet. Och för dig blev det den första bekantskapen med Helsingfors. För det märkliga är ju att ingen av dina föräldrar är härifrån. Vi är båda invandrare. Främlingar. Men du, du är barfotahelsingforsare. Och din promenad genom ett stad att ta i besittning, att göra till sin, den började precis här.

Johanni

#Blogg24

Rödbergsgatan 18

rodbergsgatanEn liten etta. Gasspis och loftsäng. På väggen hängde jag filmaffischer. Jarmans Caravaggio och Jarmuschs Down by Law. Senare tillkom också The attack of the 50 ft woman. Idel klassiker mao.

Det var trägolv. Stearinljus. Studietid.

Vänta lite.

Var det faktiskt trägolv? Eller är det något jag hittat på efteråt?

Detta var långt före någon hittat på epitetet hipster. Kvarteren var inte på något sätt hippa. Det var charmiga, men inte särskilt dyra. Porrbutikerna fanns kvar från forna tiders glansdagar (det ligger ju så nära hamnarna). Husen var inbodda. Stammisarna på de nedgångna barerna var lika nedgångna de. Inget sentimentalt skimmer över den delen.

Några saker finns kvar. 14-bussen. Husen. Hemmet för hemlösa.

När jag tänker på lägenheten tänker jag samtidigt på tiden. Början av mitt liv här. Början av studierna. Samtal. Uppsatser. Enskilda ögonblick bär jag med mig. Ibland dyker de upp, oväntat, mitt i något annat. En röst med samma tonfall som en nu sedan länge död vän.

En pinglande cykelklocka som för med sig en sömnig söndag…

Nej, jag kan inte säga att jag längtar tillbaks. Allt var inte bättre förr. Att kika in i det som var då är lite som att åka på en citysemester över helgen. Eller som att titta i en gammal fotobok.

Det som finns kvar är ett leende.

Det andra har försvunnit.

Johanni

#Blogg24

Stadens artärer

byggarbetedrumso

Gatan som går tvärs genom ön har varit uppriven i rätt många år nu. Det gamla köpcentret revs (de hade ballonger, clown och umpa-pumpa-musik sista dagen de hade öppet) och istället för det massiva, gråa betongblock som påminde oss om 70-talet fick vi ett skinande nytt köpcenter. Nånstans under oss är metrons spår dragen.

Det som en gång var en esso-station har förvandlats till parkeringshall, kommande busstation och bostadshus.

Vägen har breddats och fått tydligt markerade cykelbanor.

Köpcentret har öppnat, men inte metron. Helsingfors verkar nästan vara låst i en förbannelse när det gäller metrobyggen. De har alltid försenats, kantats av skandaler och kostat mångdubbelt mer än vad som först utlovats.

Ännu är det skumpigt och guppigt på Drumsövägen, som bara är till hälften klar.

Ingen vet när metron faktiskt öppnar.

Jag brukade bra irriterad på allt byggjobbande. Jag tänkte att det är en olägenhet. Något tillfälligt. Oljud, dieselångor, svårt att komma fram. Speciellt då flera olika arbetsplatser öppnade samtidigt, OCH gatan grävdes upp för gud-vet-vad. Nån slags kablar var det frågan om.

Men så insåg jag.

Det tillfälliga är det permanenta. En stad byggs alltid om, på, till. Gator grävs hela tiden upp av en eller annan anledning. Gatorna är stadens artärer. Längs dem färdas vi upp och ner i staden. Staden behöver omvårdnad, hela tiden. Den blir aldrig klar, för att den inte kan bli det.

Så jag tänkte att jag ska omfamna det tillfälliga. Se det som när en trädgårdsmästare gräver upp rabatten för att plantera nytt, eller ansar buskar och träd så att de skall må bra och växa.

Så ska jag tänka från och med nu.

Johanni

#Blogg24

Svampen som försvann

IMG_1697.png

Den hade blivit en del av landskapet. Visserligen konstruerad av människor, och kanske våldsamt kontroversiell när den uppfördes. Men sedan. En del av öns identitet. En del av vår logo. De sista åren ett tragiskt långsamt förfall. Försök gjordes att rädda svampen. Namninsamlingar och idétävlingar kring nya användningsområden hjälpte inte. Besvär i kommunfullmäktige fördröjde processen, men kunde inte stoppa den.

Drumsö vattentorn skulle bort.

Det eventuellt sentimentala värde som tornet representerade vägde lätt när staden sparar. Det kunde inte användas, ingen var villig att ta över, rusta upp och driva byggnaden.

Det blev en park istället.

Du vet hur det sägs att de som förlorat ett finger eller ett ben kan känna fantomsmärtor långt efter? Kanske är det samma sak med stadsarkitektur. Varje gång jag åker över bron hem tittar jag omedvetet automatiskt upp mot kullen. Svampen var vårt kännetecken. Vårt hem.

Samtidigt frågar jag mig – är det meningsfullt att klaga sig fast vid det ism en gång varit? Kanske är det bara vanans makt som talar. För, oss emellan, jag tror parken kan bli riktigt fin. Svampen betydde mycket, men det är dags att släppa taget. Vi måste bygga vår självkänsla, vår identitet på något annat, något mer. Kanonen och utsiktstornet på Kvarnberget är rätt fina…

Johanni

#Blogg24

Känn ingen sorg för mig Göteborg

haga

När slutar en att vara inflyttad, utböling, invandrare? Vem är det som bestämmer den exakta tidpunkten då en övergår från det ena till det andra?

Jag växte upp i Göteborg. Stora delar av staden gjorde jag till min. Jag hittade, jag kände mig hemma, jag hörde till. Detta tänkte jag inte på. Det var något självklart.

När jag var 20 flyttade jag österut, till Helsingfors. Jag trodde jag skulle komma ”hem”, men det var allt annat än. De första åren upptäckte jag hur svensk jag var. Jag fick lära mig ett nytt språk. Nya gator att erövra.

Det var å andra sidan ett medvetet val. Jag lärde mig att tillhörande inte är automatiskt, utan något du måste kämpa dig till. Så blev utanförskapet bekant.

Idag betraktar jag Helsingfors som min hemstad. Jag har hunnit bo i flertalet av stadens 5 delar (och fler om vi räknar med huvudstadsregionen).

Vem kan alltså komma och säga till mig att jag inte hör hemma här? Att jag ska flytta ”hem”? Vart är det? Staden jag föddes i? Är vi för alltid förknippade och låsta vid vårt ursprung? Hur många borde i så fall inte flytta ut från Helsingfors, där bara ungefär 25% idag är infödda. Varför är detta med ursprung så viktigt? Det känns ibland som en slags besatthet.

Idag vandrade jag på stadens gator med tusentals andra. Vi ville visa vår motvilja mot Nordiska motståndsrörelsen som skulle marschera just idag, under Finlands självständighetsfirande. Vi var ett mycket blandat gäng, alla säkert med våra olika motiv för att delta.

Jag var först lite osäker. Jag ville inte konfronteras med den gryende nynazismen i Norden. Men jag blev övertalad, och det känns nu som rätt beslut.

Jag kan inte förstå annat än att mångfald är en rikedom. Min egen bakgrund är kluven. Jag har finska rötter, men också svenska. Jag känner mig inte helt hemma i någondera kulturen. Vart skall alltså jag skickas? Vad är hem?

När jag växte upp var Göteborg min livsluft, mitt liv. Staden andades och fanns i mig. Jag var en del av den. Vi var vänner. Haga, Masthugget. Järntorget. Hamnen. Floden. Slottskogen. Majorna. Hagabion. Kafeerna. Långgatorna. Sprängkullen. Schillerska. Inne i mig någonstans lever den staden kvar, oförändrad. Mina vänner är alla fortfarande där, vid liv.

Allting ligger framför oss. Allting är möjligt. Allting är nu.

Johanni

#Blogg24

Bakom takana

axa

Rummet är mörkt och fyrkantigt. Det är litet, men ganska mysigt. En fönsterglugg spanar ut över Folkpensionsanstaltens mörkröda tegelkoloss. Den som så ofta skyms av alla besökande japaner. Deras kamerablixtar gör gatan ljusare för ett ögonblick.

I hörnet, en kokvrå. Futonsängen dubblerar som soffa. Allt som allt kanske 27 m2. I bortre Tölö. Lägenheten ägs av en journalist på Hbl, som hyr ut den åt behövande. Och vi är behövande.

Kvarteret är tungt trafikerat. Här finns apotek, en liten butik, Café Norden och ett MC-gängs högkvarter. Runt hörnet huserar Siion-församligen i gamla AXA-biografen, en fd kvartersbiograf av det slag Helsingfors hade så otroligt många av på 50-talet.
Det ryska kulturcentret ligger längre ner på gatan. Mosaiken med hammaren och skäran, den socialrealistiska arbetarmänniskans lyckovision, som fyller hela ytterväggen, är täckt av en blå presenning.

Ett kvarter åt andra hållet huserar bröderna Karusmäki. I en liten källarlokal förvarar de filmutrustning, lampor och sitt kontor. Ett stort kylskåp rymmer en massa filmrullar. VilleAlfa productions delar utrymmet med bland andra Anssi Mänttäri. Härifrån skall de, främst Aki, erövra världen. Men detta är i början, innan världsberömmelsen. Det är sunkigt, rökigt, rörigt och luktar fukt.

Många år senare skall jag gå med i stödföreningen för AXA. Församlingen vill sälja lokalen, de har vuxit så att de behöver ngt större. Det visar sig att salongen från 30-talet är nästan intakt. Det är ett tidigt exempel på gräsrotsfinansiering. Möten ordnas, staden ger sitt bifall, pengar börjar samlas in. Men det tar tid, finansieringen haltar. Sedan: katastrof. Församlingen meddelar att lokalen fått omfattande vattenskador. Det ursprungliga måste rivas ut. Projektet vissnar och försvinner.

Under en kort tid är bortre Tölö vårt hem. Nordenskiöldsgatan. Det är ett litet krypin över portgången in till gården. Trägolv. En sliten, men fungerande toalett. Fanns där till och med ett badkar? Jag minns inte längre. Det är så länge sedan.

Johanni

#Blogg24