Kategoriarkiv: noveletter

Björntjänst

Publicerat i noveletter av

Jag ser honom på långt håll. De säger att vi har dålig syn, men vad vet väl de om sånt, egentligen? Jag menar, vem är det som har de där ögonen, de eller jag? Han står och ser lite vinglig ut längs motorvägen. Av nån anledning har de fått för sig att numrera vägen. Denna har nummer 27. Hur meningslöst är inte det. Men nej, få mig inte att börja fastna i denna världens dumhet, jag känner redan hur jag…Jag undrar varför han valt att stå just där, men så känner jag lukten. Vi har bra luktsinne, det har de rätt i. Doften av hans urin säger mig allt jag behöver veta om hans tillstånd. En kund. En torsk. Ännu en kund. Var kommer de alla ifrån? Tar de aldrig slut? Han här hade inte långt kvar till sitt slut, det var doftens omisskännliga budskap.

En stund undrar jag om vi borde avbryta, men det tar inte länge innan jag inser att ingen ändå skulle tro honom. Jag tar de sedvanliga omvägarna och är i god tid på mötesplatsen. Jag tycker om att vara i tid, det handlar inte så mycket om respekt som om sakernas ordning. Det finns oskrivna regler som vuxit fram av en anledning, och det är inte för dig eller mig att ifrågasätta dem. Vi kan ignorera dem, men det sker på egen risk. Samma sak är det med platser. Den här platsen är noga vald, ett intetsägande ickeställe, normalt sätt ett idiotsäkert ställe för droppen, om det inte vore för idioten där på andra sidan vägen…men inget att göra åt nu. Snabbt in, snabbt ut, det är min filosofi.

Pålle, som inte heller gillar att vara försenad, kommer smidigt ut ur buskaget och höjer ena ögonbrynet mot andra sidan.

Jag vänder tassarna upp och ner som tecken på att det är scoutat och ofarligt. Vi transfererar vant och står sedan en stund och betraktar människornas dårskap. När mannen på andra sidan hojtar björn för tredje gången och alltmer högljutt ser vi på varandra ännu en gång. Pålle nickar samförstånd och jag lufsar bort. Det här blir bara enklare och enklare, tänker jag, och undrar vilken sakernas ordning jag följde denna gång för att komma precis hit. Det är en tanke värd att fördjupa, till skillnad från det där tvångsmässiga sifferberoendet som människor håller på med.

Rätta ögonblicket

Publicerat i noveletter av

Det var aldrig meningen att han skulle komma in just under vårdagjämningen, det var bara en lycklig slump. Hade han öppnat dörren in till studion vilken annan dag som helst hade han blivit utskrattad. Nu kom han i grevens tid istället, de såg upp mot honom som blöta hundar trötta efter att ha älskat med musiken utan att nå förlösningen som de alla längtade efter, strävade efter, såg för sig, men inte kunde, bara inte kunde nå, och just detta, just vårdagjämningen gav honom det rätta bakgrundsljuset, gav honom blicken som hjälpte dem i mål. Han kände sig som en solpanel väl installerad, och på full effekt. Detta var för detta han levde, för detta han trälade med tekopparna, städandet, de eviga smörgåshämtningarna dag ut och dag in. Han visste att de aldrig skulle säga det högt, och det var ok, han behövde inte deras glitter, det räckte med att han visste, han VISSTE, att han var på rätt plats i rätt ögonblick, och resten var historia. För detta var han tacksam, en av de få saker som hållits konstant under åren som runnit iväg, drömmarna som förångats på vägen. Nej, han tänkte inte så, lät sig inte luras in i den fällan. Whataboutismen hade slukat tillräckligt många av hans olycksbröder redan. Människor som unga hade haft hela världen i blickfånget, bara för att gräva ner sig i meningslösa grubblerier. Det var inte han, skulle aldrig bli han. Med stadig hand öppnade han den ljudsäkrade dörren, vant balanserande tébrickan (det var Tetleys denna vecka), och klev in i ljuset.

Klockan var 10.27 när han nöjd kunde konstatera att hans jobb var gjort, de hade kommit i mål. Det som i veckor syntes vara en omöjlighet klarnade lika plötsligt som solen efter regn, och han gick med lätta steg mot sovalkoven. Imorgon skulle nya tekannor bryggas. Nya bataljer svepa genom studion. Men dem tänkte han inte på just nu.