Att ta det för givet

eller

Det är lite svårt att veta vad man ska tro. De senaste dagarna har det snöat ymnigt, flera gånger om dagen. Vinden ute kommer direkt från Nordpolen, så den är kall. I mitten på maj.
Vår sorglustiga regering går kräftgång och privatiserar vad de hinner, tar åt sig äran för minskande arbetslöshet, ror och hopar samtidigt kring vårdreformen och en massa annat.
Kylan till trots cyklar jag nu varje dag till jobbet. Det är fortfarande motigt, men det känns så himla bra.
Trump skandalerar igen genom att sparka FBI-chefen, som just undersökte påstådda kopplingar mellan honom, hans medarbetare, kollegor, underlydande, och Ryssland. Nu kanske han fått mäktiga fiender inom det egna partiet (inget nytt i sig).

På jobbet firar vi flera framgångar, nu senast med två sinsemellan mycket olika men båda framgångsrika webinarier. Det motiverar till att försöka mer, bli ännu bättre.

Finland segar sig fram i hockey-VM, kvällens match mot Slovenien var bitvis osannolikt pinsam. Slutresultatet 5-2 gav lite ljus i mörkret, men lejonen gör det verkligen inte lätt för sig i år. Samtidigt är det någon som glatt utropar att Lejonen i och med detta ger oss spänning för hela slanten, också i grundserien, och det är ju onekligen sant. Det går inte att ta något för givet.

Vad jag försöker säga med denna radiramsa är hur motsägelsefull vardagen är. Det är inte svart eller vitt, det är alla färger på en gång. Nynazister attackerar en demonstration i Sverige. Jag menar, VA? Le Pen förlorar i Frankrike, liksom Geert Wilders i Holland. Engelsmännen tycks inte riktigt veta vad de skall tycka om den brexit de röstat fram. Att missnöjet med EU var stort och sedan många år underblåst av massmedia vet vi. Vad som händer nu är ett drama inför öppen ridå. Den politiska pendeln fortsätter svinga, och inget är ännu förlorat bortom räddning.

Asylpolitiken, eller bristen på sådan får mig och många andra att må så dåligt, och känna oss så maktlösa. Samtidigt, alla berättelser om solidariteten, vänskapen, viljan att hjälpa. Att finnas till där.

Jag hittar nya appar att lära mig, nu senast tubebuddy, ett verktyg för att optimera youtube-videors synlighet och räckvidd. Världen går inte under, den går inte åt ett håll. Den går åt många håll samtidigt.

Kanske är det en bra sak?

Johanni

#Blogg100

Andra hållet

Untitled

Det går att vända på hela steken också. Spela upp den baklänges. Den som vill kan också byta perspektiv, och se allt underifrån.

Jo, det är sant att allt sånt är möjligt med modern teknik.

Frågan är väl snarast varför.

Det är lite som det där med att samla på hög. Nånstans inne i oss finns en drift att spara. Att lägga undan för regniga dagar. Säkert härstammar beteendet från då vi levde ur hand i mun. Jag påstår att många inte skulle behöva fortsätta samla. Många klarar av att hantera sitt ha-begär och skaffar inte mer än vi behöver. Andra fortsätter att samla, mycket mer än vad de nånsin kommer att behöva. Vi kallar det girighet, glupskhet, omättlighet.

Längtan efter mer är drivkraften i marknadsekonomier.

Vår överlevnadsinstinkt har kanaliserats till att upprätthålla samhällen. Vi ”måste” jobba, och när vi kunde ta en paus, njuta av mödans frukter, ja då ska vi jobba lite till.

Det kapitalistiska samhället har alltid lite svårt att hantera dessa ständigt hungriga människor. Å ena sidan lever de ut det kapitalistiska idealet, å andra sidan ser girigheten aldrig särskilt vacker ut. Den påminner vad som finns bakom putsade fasader och framgångsrika företag.

Sådana som lyckats men bibehållit en anspråkslöshet, sådana som inte slänger pengar runt omkring sig, de lyfts gärna fram.

När multimiljardärer skänker stora summor pengar till goda ändamål, då får de publicitet.

De får inte lika mycket publicitet då det gäller att visa hur de samlade ihop dessa rikedomar från början.

Det är ok att vara girig, så länge det inte syns.

Det är ok att ha samlarmani, så långe man inte skryter om det.

Det är lite dubbelmoral här, tycker jag.

Vad tycker du?

Snålskjuts och snålcykel

Idag inledde jag cykelsäsongen. Jag cyklade till jobbet. Det går ofta på samma sätt. Första dagen förvånas jag över hur lätt det känns. Efter några dagar är baken öm och jag funderar på vad jag håller på med, och om det inte finns mjukare sadlar…Efter en vecka känns det ingenstans och cyklandet har blivit en vana. Nu, då våren är som yngst, är vädret fräscht och svalt. Benen, liksom resten av kroppen spritter lite av vårkänslorna, vilket gör cyklandet lättare. I år har dessutom gruset sopats bort ovanligt tidigt, vilket gör att trottoarerna med delad cykelväg inte är så farligt hala.

Det är lagom ansträngande, lagom friskt och lagom tungt. Huj vips så är jag framme.

Visst känns det bra att cykla. Lite som att göra en miljögärning, och få motion samtidigt. Men det är inte därför jag gör det. Jag skulle vara oärlig om jag anförde gröna skäl.

Det hela är mycket enklare än så.

Jag är snål. Jag vill inte lägga ut 45+ euro/månad för en månadsbiljett. Så jag räknar dagar och funderar hur mycket jag sparar genom att cykla.

I en matteuppgift som M frågade om hemma vid matbordet fanns en graf över hur vår användning av pengar förändrats sedan 1900. Många saker har blivit billigare, eller vi sätter mindre av våra disponibla medel på dem, medan helt nya kategorier utvecklats under den seanser hälften av århundradet. Jag har vant mig vid att betala för nät, telefon, datorer, prylar, maskiner, streamingtjänster osv. Jag har fortfarande ibland svårt att köpa snittblommor (de vissnar ju så fort), kläder åt mig själv (den här jeansjackan har jag bara haft i 25 år, nog håller den), skor, möbler (de vi har fungerar ju). Nya strömdosor, telefonskydd, hårdskivor mm blinkar jag däremot inte ens två gånger innan jag köper. Om jag tycker de behövs.

Jag vill gärna bjuda om vi är ute (om jag har råd). Jag vill inte snåla med mina vänner, eller på resa med familjen, eller med mina barn. Jag vill göra rätt för mig. Som ung anarkist tyckte jag det var helt ok att tjuvåka. Det har jag slutat med för åratal sedan.

En gång, när jag var barn, kommer jag ihåg att jag var med och stal godis. Vi åkte fast. Det var oerhört pinsamt. Att stjäla ligger inte för mig. Inte heller om det inte fanns någon risk att åka fast skulle jag stjäla. Jag mår dåligt av det, helt enkelt. I min värld ska en göra rätt för sig.

Jag stöder gärna lokaltrafiken, det är bra att den finns. Men det känns dyrt. Jag skulle hellre ha ett månadskort där bara de dagar räknas som jag faktiskt använt buss, metro eller spårvagn. Då skulle jag gå vissa dagar, cykla vissa, åka buss andra. Nu blir jag istället så där gniden att om jag betalat månadskort så åker jag också varje dag, för att ”få valuta för pengarna”. Så fånig är jag.

Hur fånig är du?

Johanni

#Blogg100