Resmål

resa

Det börjar snöa när bussen rullar in i Moss. Stora vita, hypnotiska flingor som dansar i luften framför vår enorma vindruta. Snön ligger vit över markerna och minner om förr i tiden. Det går helt lätt att se ut och tänka att allt är som det skall. Att här ligger snön, som den alltid legat, och låter naturen sova. Återhämta sig. Att ekot av stöveltramp dränkts i vithet.

Vit, oskuldens och läkarens färg. Men vi är snöblinda.

En östlig vind drar i de nakna grenarna. Mörkret ligger hela tiden på lur, och folk pilar fram i sina bilar, på väg till butiken, gymmet, eller begravningsbyrån. Aldrig syns bubblorna så tydligt som just då. Upplysta plåtkartonger. Ett varmt gult ljus. Betryggande.

De slinker tyst och behändigt in i långa smala tunnlar. De försvinner ur sikte, och jag ser dem inte mer.

Bussen gungar från sida till sida. Det känns som att vi inte riktigt ryms på vägen.

Det är en sak vad jag läser i tidningarna.

Utanför fönstret ser det ändå alltid annorlunda ut. När jag reser har jag bubblan med mig. Den filtrerar och skapar. Ljussätter och klipper. Bäst vi sitter där, i relativ kollektiv tysthet, begrundandes molnens blygrå nyanser svänger vägen runt Oslofjorden. Vatten på ena sidan, och berg på den andra. Vi trängs där mitt emellan.

Vi och alla andra.

Ibland har jag hävdat att resan är målet. Det låter ju fint, och förpliktigar till intet. Som resenär låter jag mig fraktas. Jag har gett upp min vilja.

Det är inte så enkelt.

Man vill ju komma fram också. Och det är inte helt oväsentligt vad man måste göra för att nå dit.

Vi kommer till en inteplats, några minuter sena. Inteplatsen är för övrigt satt på undantag, den skall renoveras. Till en luftigare och mysigare inteplats.

En gång tempel vigda åt resandet är terminalerna nu inklämda i köpcenter, under jorden, eller längs motorvägar. Det är inte ens effektivt, eftersom det är så svårt att ta sig till de udda hållplatser som någon strött ut över kartan. Allt detta förstärker känslan av lätt overklighet. Av att inte riktigt vara, för en stund. I transit.

Ute är luften frisk, full av syre. Vinden nyper försynt mig rödkindad.

Jag väntar på min vän, som fastnat i tricken.

Nej se, där kommer hon.

Johanni

Stensäl

SälenDet känns som söndag, fast det är söndag.

Stillheten fortsätter att glida ut över landskapet. I Italien är det ödesval, i Danmark håller politikerna på med farliga dumheter. I Gravarne har pressbyrån just tagits över av en ny entreprenör. I tips- och spelhörnet står tv-apparaterna på. Hästar springer i vida runda varv runt det vita. Ingen tittar på. Om ingen ser en häst springa i TV, springer den då?

Grillkorvarna snurrar runt för 15 kr st. Det finns vildsvinskorv också. Och en av landets tre stora speditionsfirmor har avtal om utdelning av paket. Ute ligger fjärden stilla.

Ute rostar mercedesen.

Blåa bussar förbinder de havsnära samhällena, som ännu vinterslumrar. Korvmojarna har gått under jorden, eller gift sig med pressbyråerna.

Överallt skimrar ljuset.

Det vita, som vitt guld. Blänket uppe på berget. Vitt, färgen som enligt färgpsykologen kom in och tog över vår värld 1977. Punken slog ut färgen ur våra liv, ersatte den med svart. Tid förflöt. Och vi gjorde allt till vitt.

Nu väntar färgrevolutionen bakom hörnet.

Utanför den gamla 1100-talskyrkan som nästan renoverats färdigt, stora tasspår. En rödräv, enligt tassmärket, meddelar appen. Den har strukit längs kyrkväggen, ställt sig på bakbenen på ena kortändan och tittat in genom fönstret.

På parkeringen en till synes övergiven sliten, smutsig och mörk folkabuss med bulgariska skyltar.

Vi glider förbi, och tvärs igenom allt detta.

Vi sätter på värmen när kylan gör sig påmind.

Vi åker till Göstas’ för en räkmacka.

Husen som fyller Smögen över bristningsgränsen väntar. Tysta och tomma skal. Nybyggen, med färg som inte ännu torkat. Fönster från golv till tak.

Väg som ringlar genom massiva klipphällar.

Och sälen ser grått på oss.

Johanni

Störst av allt

Det stora vita

Jag ser mig om. Det var inte så det skulle gå. Jag ser mig om, förundrad. Där jag trodde att valen var mina, att jag satt i förarsätet, så kom dimman ivägen. Den som säger att han vet blåljuger. Det är mänskligt.

Bara när man ser bakåt blir konturerna synliga. Kanske frammanar vi dem själva. Det är svårare att leva med kaos.

Tungsinnet börjar strax under nyckelbenet och strålar utåt. Gruskornen som skaver.

Samtidigt sjunker vattnet. Fryser och sjunker. Som ett levande väsen vi ofta besjälar. Det är en ovana vi har. Att sätta nämn på saker och ting. Mejsla fram sambanden.

Vi vet inte bättre.

Talgoxen piper sitt skarpa vinterpip. Mejslar ingenting.

Under ytan växer långsamt.

Rutorna är mörka. Ogenomskinliga. Det finns en melodi där.

Vintern har blekt allt.

Runda och mjuka sveper de fram i massiva ljusgrå flockar. Dominerar landskapet. Omöjliga att stoppa.

De har tid.

Vintersömn. Kanske passar den oss. Kanske passar vi den. Där finns en tystnad som läker. Jag känner det tydligt. En andning av tid.

Det är svårt att stressa när snöflingor dalar ner. Det är svårt att springa när stigen svämmat över av is. Det är inte fastfrusning, så mycket som inbromsning.

Vattnet trots det fortfarande inte svart.

Snart.

Snart kommer hostan igen.

Jag känner en söndag komma.

Johanni

Metromänniskor

victor-lozano-227614-unsplash

Det går allt snabbare. Telefonernas trådlösa nät närmar sig fast bredband. Uppföljaren kommer ut innan del 1 slutat visas. TV-serier matas ut i hela säsonger på en gång, istället för att som förr droppa ut en gång i veckan. Vi förväntar oss omedelbar leverans. På så sätt har vår del av världen amerikaniserats. Jag minns samtal med vänner från för länge sedan. De skulle beskriva skillnader mellan amerikaner och finländare. I Amerika, sade de, skall du börja med att säga det viktigaste. Gå direkt till pudelns kärna. De har bråttom. Du har en chans att göra intryck.

Vi är ett bråttomsamhälle. Det skall gå undan. Det skall redan vara klart. Vi har inte tid med detta. I tidsjaktens fotspår kommer kränktheten. Vi är snabba att missförstå, och så väcker vi ett himla liv om något. Sociala medier lever av detta, och har många inbyggda avtryckare.

Nu har vi fått metro ut till ön där jag bor. Från att ha tagit 20 minuter in till centrum är jag nu där på 4. Det är en stor skillnad.

Plötsligt kommer allt närmare. Det blir lätt att åka in på ett hugskott. Jag vandrar inte så ofta på stadens gator kvällstid, mest har vi rört oss hemmavid de senaste åren. Nu ligger staden för mina fötter. Vi lever i metrofart. Jag tror det påverkar mitt sätt att tänka. Allt ska gå fort, smidigt. Friktionslöst. När metron nu de senaste veckorna haft upprepade problem, förseningar och inställda tåg är folk förbannade. De tvingas vänta. Allting hopar sig.

Visst förstår jag att det är kymigt att frysa ute i mörkret vid motorvägen om dörrarna till metrostationen inte går upp. Visst blir också jag irriterad. Resealternativen är få, eftersom bussturerna lagts ned. Om metron inte går, då är många av oss fast.

Samtidigt är det intressant att notera detta ursinne över väntetiden. Jag tycker det är utan proportioner. Det är lite som att köra bil och se någon bryta mot trafikreglerna. Det är lätt att drabbas av helig vrede. Någon annan gör fel, och vi kan ta ut svängarna.

Vi visar inte lika stor glädje när någon gör rätt i trafiken. Eller när metron är i tid och vi rör oss snabbt och lätt. Vi tar det för givet.

Och där gör vi fel.

-Johanni

Foto av Victor Lozano på Unsplash

Perspektiv

nattljus

Hösten kommer. I småskvättar. Den dansar fram, ett steg fram, två steg bak. ett steg åt sidan. Någonstans evakueras människor undan vattenmassorna. Någonstans spelas ett parti go. Jag ser dagen bli kväll och kan inte låta bli att flyktigt undra hur det gick till. Jag vet, på ett plan.

På ett annat har jag inte en aning.

Ser ett par avsnitt av Billions, eftersom det inte spelas någon intressant fotboll ikväll. TV-serier är sedan läge den nya filmen. Halvvägs igenom säsong två handlar det om döden. Eller, snarare, om livets meningslöshet. Inte utifrån ett deprimerat mörkerseende. Snarare som en grubblande insikt. Jag tänker att eftersom det inte finns någon djupare mening kan man lika bra fortsätta som förut. Det är inte mening som är meningen, om man säger så.

Jag kan inte förklara det riktigt, och när jag försöker ser jag hur människor ryggar lite tillbaka, eller ser på mig med oförstående ögon.

Att tala om meningslöshet låter kanske skrämmande, eller som en ingång till depressionen.

Jag känner det inte så. Det är på ett helt annat plan.

Jag vet att jag fortfarande inte förstått så mycket, och kanske aldrig kommer att göra det. På ett annat plan har jag redan hunnit med en del, och levt en del, och ur det perspektivet fattar jag nog ett och annat.

Jag återkommer ofta till det. Att det är en fråga om perspektiv. Det går att vända och vrida på. Det finns ett pris att betala, för att finnas till. Det spelar roll vilka val du gör, eller underlåter dig att göra. Det är inte sak samma. Det du gör påverkar och har inflytande på andra. Och på dig själv. det gäller att kunna leva med sina val.

-Johanni

Med sinnena på helspänn

flyfish.png

Det sköna med att skriva i en bloggutmaning som #Blogg100 är att det sätter igång hjärncellerna. Sinnena skärps, då ett inlägg om dagen kräver nytt bränsle hela tiden. Jag märker att jag ser mer, hör mer, tänker mer och känner mer.

Samtidigt är det tungt, lite som en lång springrunda. Målet hägrar, och sedan vill jag vila. Väl i mål snurrar tankarna vidare, de har fått upp farten och ramlar på varandra. Det blir kedjekrock, och huller om buller gör de ingen nytta. Istället skriver jag ingenting, låter dem långsamt lösa sina egna  knutar, medan jag tittar åt ett annat håll. Lite irriterad blir jag då knuten sitter ordentligt fast. Men när jag väl börjat titta bort finns det ingen återvändo. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen, bida tiden och fokusera på annat.

Det blir till en slags reningsprocess. Och en övning i tålamod, lite som när nätet är nere och det inte finns något du kan göra. Plötsligt uppstår tomhet. En chans att tänka utan att det möte leda nånvart. sånt som jag tycker om, som jag alltid tyckt om, men som lite drunknat i vardagstänket, och i nyttotänket. det som går ut på att allt kan användas, publiceras, fylla kolumnerna med.

Jag tror det är bra att ha rutin, eller disciplin och skriva regelbundet, och mycket. Att komma att se texten som ett verktyg, utan speciella ”magiska” egenskaper. Ett bruksföremål, helt enkelt.

Men det är kanske inte hela sanningen. Någonstans där inne finns hemligheterna, de dolda rummen, glimtar av solen. Och de fönstren kan damma igen av för mycket brukande, och för lite tänkande. Att låta den inre rösten sväva upp och fara vart den vill, det hör till det bästa jag vet. Något som gör att jag känner mig levande. Något påtagligt, då tanken blir till fågel, ett korsande över ett nästan enormt hav.

Johanni

Att stirra på det oändliga

distances

Det blir en slags tomhet efteråt. Ett sug efter paus. Jag tror ju att kroppen vet. Den är foglig, anpassar sig, gör snällt det den blir ombedd att göra, men det finns en gräns. I nåt skede säger den till. Du vet, lite som att bli sjuk i början av semestern. Då gränsen är nådd går det inte längre.

Kroppen behöver också sitt. Om det sen är vila, underhållning eller rörelse.

Det är lätt att glömma ibland. Att fortsätta köra sitt race som om gränsen inte fanns.

Jag har upptäckt att det inte lönar sig.

Det går att gasa på om det finns ett mål, ett löfte om en paus, vetskapen att detta just nu inte är oändligt.

Det som är oändligt skrämmer. Det förändrar perspektiven, gör den tillryggalagda färden så tydligt kort, så obetydlig.

Inför det oändliga finns det kanske inga pauser som är långa nog.

Då är det lättare att närsynt fokusera på det som är mitt framför ögonen. Att envist peta i detaljerna, formulera om, försöka igen. Och tänka att det där stora kanske kommer omärkligt. Om man inte tittar det rakt i ögonen, utan lite mera snett från sidan.

Sen ska man nog inte dra alltför stora paralleller mellan detta och känslan av ändlighet. Det kan vara lockande att dra till med liknelser. Men de haltar alla, det är en komplicerad relation förenklad till en kärlekssång, eller en reklamslogan.

Eller en tweet, för den delen.

Jag antar våra vikingarötter njuter av lyckan då vi sammanfattar något svårt i 140 tecken. Liksom vikingarna som ville dö med väl uttänkta kärnfulla sentenser då de slöt sina ögon.

Så längd är jag inte ännu, jag ville mera söka efter likheterna mellan vad kroppen bestämmer och hur små vi är.

Kanske du förstår hur jag menar?

Johanni