Kan det bli mer höst än så här? Det gula virvlar genom luften och lägger en ny blöt matta. Vinden river i grenarna, rännilar rusar i nerförsbackarna. Mörkret kommer tidigare. Kylan kryper längs nacken. Ännu syns fågelsträck på himlen, men är de inte för sent ute? Skall de hinna undan med livet i behåll?
Jag sitter och rör om drinkpinnen i drinken, hör isbitarna glida mot glasets kanter. Jag sitter och mina kinder bränner röda, äppelkinder av hundpromenaden. Det är som om någon tryckt på en knapp. Klick, så är vi i en ny årstid. Regnet känns välkommet, som en vän jag inte sett på länge. Det är något lugnande över höstens ankomst. Friska vindar, dags för en ordentlig höststädning. Det är något lugnande med att det ännu blir höst. Speciellt under ett år då halva världen tycks ha blivit galen. Den som trodde att historien var slut, att vinnarna gått hem med prispengarna och att vi nu skulle leva i en tid bortom historien hade fel. Undergångsdriften är stark. Hotet om total utplåning är ännu en gång på agendan och vi verkar tagna på sängen.
Jag smuttar och fylls av värme, först i halsen, sedan via magen till resten av kroppen. En liten andningspaus, av få trycka på pausknappen en stund. Det har varit mycket nu. Det kommer att vara mycket ännu. Men nu, just nu, är det paus. Halvlek. Dags för lite massage, lite pepptalk, lite meditation. Och andningen. Glöm inte andningen. Att sänka farten, andas långsammare. Låta kroppen komma ikapp.
Det är en konst att skämma bort sig själv. Att låta vara, låta bli, flyta med en bit. Du kan kalla det eskapism om du vill. Jag har lärt mig att jag behöver lite sånt då och då.
Egentligen borde väl jag också slita av mig håret i ångest inför all den osäkerhet som vår nära framtid bär med sig. Om det inte är klimatet som tar död på oss har vi snart utrotat allt liv på jorden. Coronan stänger oss inne i en oändlig lockdown. De stora pojkarna skramlar med sina favoritvapen för att se vem som har störst.
Vi är med andra ord på väg rakt mot helvetet, och vi har inte ens goda intentioner att trösta oss med.
Hur kunde det gå så här?
Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld? Ett nytt sätt att leva, var det bara marknadsföringstrick? En annan värld, jo jag tackar. Men det var ju inte annan på det sättet som vi tänkte oss.
Vi är hemma hos L och städar. Möblerar om. Sorterar. Ser en bok i bokhyllan som jag minns när jag köpte från en loppis i södra Sverige för några år sedan. De hade hela serien, men jag köpte bara en. En uppslagsbok över det mesta som hände 1967. Varför just den boken? Det var året jag föddes.
Att bläddra i den är nyttig läsning. Kris, krig och överhängande fara andas genom sidorna. Idag mestadels bortglömda katastrofer, elände och misär. Den som läser igenom berättelserna förundras över att planeten ännu är i ett stycke. Våldsam är mänsklighetens historia. Kort är vårt minne.
Jag tror vi lider av missuppfattningen att vi är jordens, och livets, medelpunkt (och slutpunkt).
Det är lätt hänt. Sociala medier har möjligen spätt på tanken att vi är avgörande. Men vi har betett oss så länge. Som gudar. Som alltings mitt. Kanske finns det en dragningskraft i avgrunden. Tanken att vi är slutet, och sedan är allt svart. Kanske är det ett sätt att försöka lura döden.
Vi lever också i en värld som gärna blåser på den elden, får oss att känna oss viktiga. Det är bra att inse sin egen unikhet, men det är inte så bra om vi tror att allt börjar och slutar med oss.
Det blir lätt så att vi tappar perspektivet då. För att inte tala om kontexten.
Fjärran från pöbel och världens hån
och domares frågor och krav,
sällsamma varelse, sov i frid
i din hemlighetsfulla grav.
som redan B uttryckte saken 1857. Naturligtvis kan historielöshet vara en styrka. Den som inte vet alla vedermödor längs vägen ger sig lättare av, eller hur? Flödet är konstant och hela tiden kommer nya, som ser ut som gamla. Jag har tänkt att det är motgångarna som ger livet salt. Men, så tror jag inte längre. Det var en fas jag hade. Ett flörtande med smärtan. Det är lockande, lätt gjort. Ett slags fuckyou åt alla lyckopredikanter. Därifrån det svarta kommer.
Så sökandet fortsätter. Sökandet har sin egen logik, som egen styrfart och sin egen agenda. Den har också ett egenvärde. Så mycket har jag lärt mig.
Ute väntar stjärnor på att tändas. Lysa upp mitt himlavalv med påminnelse om inramningen. Jag går ut i kvällens mörka timmar.
Det fanns där hela tiden. Hålet i kalendern. Tiden som var tillgänglig, färdig att fyllas upp. Tomma vita papper framför, före och under. Inga andra måsten. Jag hade chansen, men jag tog den inte.
Jag kunde ha tagit den, och då hade jag hunnit ikapp. Men något sa stopp. Det gick inte. Det gick åt andra hållet. Tidrymden fylldes med babbel. Kroppen blev sömnig och gjorde som den själv ville.
Kroppen är lustig på det sättet. Den är följsam, lydig. Den vill vara mig till lags. Det är sällan den gör mig besviken. Den har oftast ingen egen agenda.
Men ibland. Ibland säger den stopp.
Det är alltid när jag har jobbat för mycket, eller för länge utan uppehåll. Det finns egentligen inga mellanlägen, och inga förvarningar. Kroppen kör fullt ut. Ända tills den inte orkar längre. Och då blir det stopp. Tvärstopp, enkelriktat, soppatorsk.
Händer det nånsin dig? Hur gör du då?
Jag hade chansen att komma ikapp. Göra listan med to-don lite kortare. Rensa undan. Men det var helt omöjligt. I mitt fall är det oftast sinnet som går i maskopi med kroppen. Ögat hittar något annat att titta på om jag är dum nog att öppna laptopen, sociala medier, eller mobilen. Tankarna vandrar sina egna vägar och bryr sig inte ett jota om halvfärdiga mailsvar, strategiutkast, påminnelser deadlines, eller annat.
När det händer är det lönlöst att streta emot. Det gör ändå ingen skillnad. Rören måste rensas först. Kroppen ska ha sitt. Det är ingen förhandling, vi befinner oss inte på samma spelplan. Stopp betyder stopp.
Jag är glad att kroppen inte alltid gör som knoppen vill. För den vet inte alltid mitt bästa. När den satts i jobbmode är det lite kamikaze över den. Eller, rätt mycket egentligen. Fokus och uthållighet krävs, och det får jag. Men det kostar också. Knoppen glömmer sånt som att ta paus, äta, dricka, sova.
Kanske är arbete en vanebildande drog. Nånting gör det med mig, så mycket vet jag säkert. Det är inte heller lätt att landa efter en intensiv jobbperiod. Varje gång det är semester tar det tid innan knoppen justerar sig till den nya rytmen.
Jag brukade hata ordet lagom. Det representerade allt betongsossesvenskt jag föraktade. Jag ville ha stora känslor, stora uttryck. Drama. Sturm und Drang, svart och vitt. Livets bergochdalbana.
Jag kommer ihåg en diskussion jag hade i årskurs 3 med min klasslärare. Hon menade att man kan vara glad hela tiden, att det var en reell möjlighet. Jag svarade bestämt (och förnumstigt) att man inte känner av glädjen om man inte också upplevde sorger. Som om jag visste vad jag talade om.
Jo, jag var väldigt lillgammal.Samtidigt var jag väldigt rädd för konflikter (skilsmässobarn som jag är). Paradoxalt? Javisst, och också det var som det skulle. Logik hade inte mycket plats i min värld på den tiden. Men lagom, det var för sådana som gett upp. Som inte trodde på revolutionen längre. Som hade sålt sig.
Jo, jag var väldigt revolutionär på den tiden.
Nu är jag mycket gnälligare, gråare och noggrannare. Det som är lagom har ätit sig in från kanterna, efter att jag öppnat dörren. Jag ser det inte ens längre, fast det lagoma har tagit över. Kanske är det en sjukdom, som långsamt smyger sig igenom mig för att till sist ta kål på den sista lilla gnuttan drama, känsla och hjärta?
Eller så har jag kommit till sans och förstått verklighetens förutsättningar, efter att grandiost (och meningslöst) kastat mig utför diverse emotionella stup i min självupptagenhet.För det där med selfies, det är inget nytt. Det är bara ett nytt namn på en etablerad företeelse, tonårens introspektion. Tiden då allt utgår från det egna jaget.
Jag kommer ihåg snuttar av det. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte att jag skulle blir som stor. Jag skulle bli kändis.Vi satt några vänner och filade på bandnamn, ritade skivomslag, och fantiserade. Att ingen av oss kunde spela störde inte nämnvärt. För vi, vi kunde allt, och hade allt framför oss. Allt handlade om oss. Vi var bäst.
Jag brukar ofta tänka att jag är glad att jag inte längre är tonåring. Att det var en jobbig tid. Men, samtidigt är det inte en erfarenhet jag skulle vela vara utan.Den jag är idag har formats av alla dem jag har varit.
Det är inte bara kroppens celler som en efter en förnyas så att man efter 7 år fått en helt ny kropp. Detsamma gäller också själen och intellektet. Jag är inte densamma som jag var i tonåren. Något av det finns kvar, mycket är borta, eller har förändrats till något annat.
Tankar om lagom och revolution har försvunnit någonstans på vägen. Kanske fastande de i någon flyttlåda under årens lopp, och följde aldrig med till det nya stället. Istället har upplevelser, känslor, resor, reflektion, eftertanke och nya erfarenheter smugit in på arenan.
Egentligen är det rätt konstigt.Jag brukade se på vad jag uppfattade som äldre människor, och bedöma om de ”stelnat” i sina former eller inte. Detta baserat på någon slags tanke om att man som ung lever och lär sig och utvecklas, för att sedan stelna i en form, sluta leva, bara andas.
Kanske vill ingen se sig själv som lagom, som en utspädd dekokt utan egna taggar. Det är, och har länge varit, pop att satsa på sig själv, att vara individualist, att bejaka och att hitta sig själv. Att leva upp till sin fulla potential, och annat som egentligen är otroligt flummigt, om jag tänker efter.
Så till vida är kanske liknelsen korrekt att jag har mindre tålamod med sånt som jag inte tycker om, och sådana jag inte respekterar. Jag är mer selektiv när jag väljer vilka filmer jag ser, vilka människor jag umgås med, vilken mat jag äter, vilket vin jag dricker. Allting är inte längre nytt och spännande och för första gången. Är det jag som har stelnat utan att ha märkt det?
Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?
Ett gult ljus sänker sig över hans tankar. De bortre och vanligtvis så mörka innersta hörnen lyses upp av skenet. Ingen tydlig ljuskälla står bakom. Det är ett ljus bortom förnuftets. Bortom det man kallar logik.
Tunt gult damm dalar ner.
Han minns inte längre sitt namn. Ett par bokstäver anas när han fokuserar, men de är hala. Hala och blurriga i kanterna. Han vänder blicken.
Något finns där. Något som inte är han.
Detta vet han inte, men han känner det.
Sand under fötterna. En strand? Är det sälta han känner på tungan, eller är det något hans medvetande sätter ihop åt honom? Han börjar få svårt att se skillnaden, känna att den spelar roll.
När han tänker efter känner han maskinen. Ett stadigt surrande i själva fundamentet. Något som oavsett honom mal på.
Något rör sig. Det syns som en rörelse i ögats yttersta gräns, just där synen upphör. Rörelsen är ljudlös, som ett månblänk i en vattenpöl.
Han kände en lust att dansa. Fötterna tog några prövande steg, helt utan att fråga honom. Kanske var han satt på autopilot. Kanske var han mest tankspridd.
J. En av bokstäverna i hans namn var J. Eller?
En man med glesnande hår pekar finger. En kvinna (maskinskriverska?) skrattar.
Någon räknar baklänges, på franska. Kvinnan, tapeten och vägen. De är alla svartvita.
Vart är vi på väg? Komma vi att veta det, se det, känna det på oss, när vi kommer fram? Eller är det kanske också tillfälligt? Kanske har vi inte alla samma slutdestination. Några kan ju ha kommit längre, andra har bråttom av. Min hållplats är kanske inte din hållplats. Dessutom, om jag håller på och grubblar över vart du skall kanske jag missar min egen exit. Vi är många. Jag är en. Ensam går inte, men ensam går jag. Vi kan inte sätta ord på andra utan att göra våld på dem. Ändå lockande.
Allt känns så flyktigt. Så tillfälligt. Önskelistorna blir kortare med åren, istället för presenter, en tanke om närhet. Istället för stress en känsla av frihet. Att inte behöva jaga hela tiden. Att veta att skåpen är fyllda med mat.
Det är också en konst, att kunna njuta av ögonblicket, upplevelsen, smaken. Att våga släppa taget. Ta av sig klockan och mobilen.
Han hade kommit nära förut. Skymtat målgången. Men han snubblade alltid på målsnöret. Det var lättare att resa sig upp och börja på ett nytt race, istället för att slutföra detta. Hans liv hade utvecklats till en lång rad påbörjade, men ej avslutade, maratonlopp.
Om han hade varit en annan skulle detta ha känts nedslående. Men för K hade sånt blivit vardagsmat, något han inte längre tänkte så mycket på. Det var ju så lätt att börja på nytt. Som tur var blev han inte heller cynisk med tiden, något som annars lätt kunde ha försurat hans återstående dagar.
Ibland undrade han lite över det. Att det han lärde sig i skolan sällan behövts i livet, att det han haft nytta av hade han lärt sig på helt andra platser. Han funderade över vad vi har med oss in i detta livet, vad som hjälpt honom framåt, där andra drunknat. Det var inget inlärt, så mycket visste han. Det var bara något som han….hade i sig. Som ung hade han tagit den för givet. Han hade slösat med den, och det hade varit gott. Nu slösade han inte längre, men han kände sig ändå rik. Han förstod inte riktigt varför, men om jag ska vara riktigt ärlig brydde han sig inte heller. Han satt oftast tyst på bussen på väg in till stan och begrundade sina medpassagerare. De var ett mysterium för honom. Många av dem kände han rätt bra. Inte för att de nånsin hälsat på varann, utan därför att många av dem envisades med att leva ut sina liv högljutt på bussen, då de kommunicerade med nära och kära medelst mobiltelefonen.
Själv skulle han aldrig komma på tanken att göra nåt så urbota korkat. Men han hade inget emot att sitta och slösuga i sig lite av bussgrannarnas liv. Det var som en medelmåttig tv-såpa ungefär. Allt till det facila priset av en bussbiljett.
Ett stilla snöfall faller. Allt går från mörkt till vitt. Ljuden dämpas. Ute blir inne. Anna och E skyndar sig ut på gården. Ivrigt gör de snöänglar och små snögubbar. Efter en stund går E hem och hämtar ljus och tändstickor. De försöker göra en snölykta, men snön är för pudrig, och för lite.
Plötsligt tänds hoppet om en vit jul. Det skulle inte bli nån, därom var alla experttyckarna rörande överens. Väderläget över Ryssland, den varma och våta luften över Atlanten. Vindar som blåste åt fel håll. Klimatförändringen.
Anna och E tittar inte mycket på TV. De har bättre saker för sig. Därför har de också väntat tålmodigt de senaste veckorna. Tittat upp mot himlen och hittat på små snöramsor. Tagit fram pulkorna och ställt i trappan. Provat vinterkläderna. Gjort sig klara för det vita helt enkelt.
Så en dag, strax före jul, händer det. Marken får sin vita skrud. Det är inte tillräckligt för att åka pulka, men Anna och E är inte kräsna. All snö går bra. De är tacksamma. Imorgon kan den vara borta, bortregnad eller bortsmält. Men nu, just nu, finns den där. De räcker bra för dem.
Hon ser alltid det fina i människor. Visst är hon lite egen, och ibland rätt envis. Men handen på hjärtat, vem är inte det?
Det är skavankerna som gör oss mänskliga. Det är medvetna felvävningar i mattans mönster som påminner oss om vår felbarhet.
Ändå zoomar hon in på det varma. Hon får sina vänner att le. Hon har ett gott ord att dela ut i svåra tider. Hon är generös, inte långsint. Hon läser tidningen, inte paddan.
Med den värmen kan man bygga hus, vinna matcher. Baka bröd. Och det finns tillräckligt mycket kvar för nästa morgon.
Hon är också skör, tål inte vad som helst. Men missta inte skörhet med svaghet. Det är två helt olika ting. Ibland går hon sönder, ibland försvinner hon i tid. Det är lätt att ta henne för given. Människan är ett vanedjur, och det går fort att vänja sig. Därför behöver också hon ett gott ord, ett leende. En varm famn.
Ser du henne där på bussen? Hon sitter ofta framför dig. Utan att göra mycket väsen av sig. Håller på med sitt, och ger dig rum att hålla på med ditt.
Hittat På 