Jag vill bli mindre effektiv

Börjar arbetsdagen genom att gå 3,5 meter från köket till arbetsrummet. Slår på båda mina datorer (laptop och bordsdatorn). Loggar in i alla SoMe-tjänster, Teams och Slack. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Schemalägger några SoMe-poster för inkommande vecka i buffer. Svarar på några öppna frågor i ett par Teams-kanaler. Konterar ett inköp. Deltar i ett Zoommöte. Bekräftar kommande möten via doodle. Mappar lite anteckningar. Dubbelkollar arbetskalendern för att säkerställa att jag inte glömt ngt möte. Den första timmen i en helt vanlig arbetsdag, december 2020.

Jag känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Ingen tid för tanke?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Coronan har gjort oss till arbetsnarkomaner hela bunten. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska vi jobbajobbajobba. Eller, är det mina inre demoner som piskar på? Vart är det så bråttom, egentligen?
Trenden har varit tydlig också inom den fria bildningen i ganska många år redan. Vi får höra att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Alla sjunger vi effektivitetens lov. Synergier och en effektivare lösning genom digitalisering var såväl den förra som den nuvarande regeringens återkommande löfte, utan att någon har kunnat påvisa den egentliga effekten. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i. Att vara högpresterande och oavbrutet effektiv är vår tids religion.

Vad gör detta med oss?

Långsam kunskap

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri, slarvbyggen, fuskforskning. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar (eller sticker vi själva in nålen och trycker in mer?). I slutändan står vi där med en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut. Ibland kan jag undra hur det gick till.

Var det så här det skulle bli? Var detta vår önskade slutdestination hela tiden? Eller växlade vi in på fel spår i något skede?

Jag känner hetsen i min stigande vilopuls. Adrenalinet som flödar och ger mera ork.

Det märkliga är att det finns valmöjligheter. Det finns resurser. Om vi väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Alltså är detta något vi har velat, något vi har strävat efter.

Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Fri, eller effektiv?

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Jag – en resultatidiot?

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit. Kan du hjälpa mig?

Min inre polis

En version av en populär skämtteckning från min barndom

Här kommer en text som är lite jobbig att publicera. Jobbig för att det inte alltid är så kul att titta för noga i spegeln. Jag skrev den första gången 2013, och när jag nu, 7 år senare läser igenom den på nytt ser jag att utvecklingen gått åt fel håll. Det har med andra ord inte blivit bättre. Kanske känner du igen dig?

Tittar du snett på någon som sätter sig på bussens handikappsplatser utan att vara handikappad? Snörper du på munnen när du ser någon som parkerar på ett förbjudet ställe? Blir du upprörd när du ser någon i butiken utan ansiktsmask? Skakar du på huvudet när du ser någon gå mot rött ljus? Kliar det i fingrarna när du ser någon kila före i kön, stava fel, tjuvåka på metron, tigga på gatan?

Jag erkänner

Jag gör det.
Jag är inte stolt över det.

Jag har blivit mer och med polis. Kanske har jag alltid varit det, innerst inne. Allt ska göras just så, och om det inte görs just så blir jag putt.
Hur i hela världen gick det till? Jag har ju växt upp i en milt sagt alternativ tillvaro. Ifrågasatt normer och dumma regler. Misstrott myndigheter och statsapparat. Sett ner på Svensson/Virtanen, som bara velat anpassa sig. Skrattat åt det korkade svenska ordet lagom. Känt mig alternativ, individuell, anarkistisk och självständig.

Det finns dom som väljer att bli precis motsatsen till sin uppväxt. Jag kunde ha varit korthårig, slipsklädd värdekonservativ med aktieinnehav och karriär. Det skulle ha varit motsatsen till min bohemiska uppväxt.

Ålderns möjliga tyngd

Men det är inte så enkelt.

Enligt en annan vedertagen sanning (det vet man ju, det har man ju hört, det känner man till) blir vi striktare och mer konservativa med åren. Kanske ligger det något i detta. Gemensamma spelregler gör väl tillvaron lättare? Eller så är det rädslan för förändring som påverkar. Kanske har jag mer att förlora idag, och är därför extra mån om att alla gör som man bör.

Så att inte jag blir utan. Eller får mindre. Eller blir lurad.

Det behövs i så fall inga poliser, åsikts- eller andra. Polisen har flyttat in i skallen.

Det är en småsint och ogin jävel.

Som får solen att gå i moln

Egentligen tar den bort solskenet från sinnets himmel (man kan bli bländad), skrattet från vardagen (man kan sätta i halsen), glädjen från livet (man kan bli besviken). Det är väl nånslags prozac-liv, utan dalar och toppar. Jämntjockt. Sådär lagom. Som mellanmjölk. (Det finns förresten inte i Finland. I Finland är vi arga och glada, lever nära våra känslor, men är också våldsamma och knäpptysta, om vi ska tro alla dessa stereotyper).

Det är också missunnsamt. Här ska inte fuskas nånting, för tänk om de som gör det har roligt!

Mota besserwiser i grind

Jag slås av en hemsk tanke. Det är lika bra att komma ut med den här och nu, då bekännelserna är igång och håller öppet hus. Som barn var jag väldigt lillgammal och snusförnuftig. Jag visste, jag kunde, jag korrigerade och rättade min omgivning. Det fanns ett rätt sätt att göra saker på, och det talade jag om för världen.

I mina första förhållanden visste jag bestämt hur min flickvän skulle vara, och hur hon behövde ändra på sig. Jag var rätt olidlig, helt enkelt. Det finns mer att hämta ur den brunnen, men jag tror du förstår min poäng. Kanske har pekpinnarna alltid funnits i förrådet, och bara väntat….

En hemsk tanke. Jag vill ju inte vara den personen.

Släckta lampor

Jag kommer på att den här konformerande gråhetstendensen inte är ny i mig. Jag minns några bekanta från Italien som besökta Finland med bil för över 20 år sedan. Jag sa att de måste ha på billjusen, det var lag på det i Finland. Ja men varför då, skrattade de. Jo men, det måste man bara, svarade jag trotsigt.

Solen skiner, det är tillräckligt ljust ute. Det var en dum lag, skrattade de. Och lät bli att tända.

Jag blev väldigt frustrerad. Jag försökte invända att ja men!…

Av samma orsak använder jag idag cykelhjälm, går över vid övergångsställen, väntar vid rött ljus. Inget jag gjorde som yngre.

Har jag blivit rädd? Har jag fel?

Världens bästa minoritet?

Ibland måste man titta bakåt för att se framåt. Detta skrev jag 2010.

Finland har två officiella språk. En liten men politiskt välorganiserad grupp på under 6% av landets befolkning har säkrat sina rättigheter i lag till den grad att många andra minoriteter i Europa ser med avund på finlandssvenskarna.

Avund ett ord som du ofta känner av om du samtalar med ”gemene man” i Finland. Att driva med, kritisera, ifrågasätta och avundas finlandssvenskar är något av en nationalsport i Finland. Enligt de mest högljudda belackarna är det svenska språket en rest av den svenska stormaktstiden som för länge sedan spelat ut sin roll. Det bästa vore om Finland skulle göra sig av med sitt historiska bagage och helt övergå till att vara finskspråkigt. Dessutom skulle det spara pengar, då statsmakten inte behöver tillhandshålla tvåspråkig service, eller översättningar av officiella dokument, lagar, osv, till svenska. Här finns gott om grogrund för rasistisk demagogi. Den officiella finska inställningen är att tvåspråkigheten berikar landet. Med jämna mellanrum dyker språkfrågan upp i den politiska debatten. De utgör stapelvarorna i den offentliga debatten i Finland, både i media och på nätet, tillsammans med diskussionen om kvinnliga präster, homosexuellas rättigheter, huruvida vi skall gå med i NATO eller inte, samt olika aspekter av vårt EU-medlemskap. Eftersom det är politiskt omöjligt att göra något annat än försvara det nuvarande systemet florerar populismen. De som vill plocka snabba och enkla poäng i offentligheten gör det genom att hacka på det finlandssvenska. Vi får höra om hur rika de är. De är ett snobbigt överklasspatrask som skrattar åt den korkade Jussi hela vägen till banken. De har ”pappa betalar” som ordspråk. De ser ner på finnar. De hejar säkert på Sverige i hockey. Språkbruket känns igen från antisemitismen. Enligt denna stereotyp är finlandssvensken opatriotisk, rik, adlig, överlägsen, osv. De finlandssvenska släkterna Fazer, Stockmann mfl. används som exempel.

Finland har inte tagit emot särskilt många flyktingar, eller andra invandrare. Den inneboende rädsla för den Andra som leder till rasistiska brott i många länder har därför inget naturligt utlopp. Då passar finlandssvenskarna bra in i bilden. När de dessutom inte ber om ursäkt för sin existens, utan tvärtom är rätt högljudda när det gäller att bevaka sina politiska rättigheter, går det hela naturligtvis ännu lättare.

Sen spelar det inte så stor roll att Finland också befolkas av fiskare, bönder, arbetare (och arbetslösa), kontorister, lärare, mellanchefer, konstnärer, barn, pensionärer, poliser och politiker som har svenska som modersmål. Den komplicerde sanningen är att finlandssvenskar är som folk är mest. På gott och ont. Den som vill förenkla en bild så den passar det egna syftet måste naturligtvis bortse från allt som stör bilden.

Att leva på svenska i Finland har onekligen sina sidor. Befolkningen minskar, och åldras. Språköarna blir allt mindre och allt färre. I praktiken är det mycket få ställen i Finland där du klarar dig utan finska. Som svenskspråkig känner du dig ofta utsatt. Det är självklart att inte tala svenska öppet överallt. Det gäller att välja sina ögonblick. Inte så att du automatiskt får problem om du inleder på ditt eget modersmål, men det blir mycket lätt en vana att alltid börja på finska. Och så uppstår den lätt absurda situationen att två finlandssvenskar talar finska med varandra. Och eftersom de talar god finska är det inte alls säkert att de ens märker något. Så fortsätter språköarna att minska. Detta är vardag. I jämförelse med många andra minoriteter har finlandssvenskarna det naturligtvis bra. Egna dagstidningar, egen statlig radio och TV-kanal. Alla tjänstemän som vill ha jobb statligt eller kommunalt behöver klara ett språktest för att visa att de behärskar svenska. Fram till för några år sedan var svenska ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det har nu ändrats, efter en intensiv kampanj mot ”tvångssvenskan”. Just denna typ av populistisk svartmålning, vad jag skulle vilja kalla passivt aggressiv rasism, är den som är svårast att bemöta. Inga rationella argument biter. Om det är något som gör livet tungt i Finland är det just denna trångsynthet. Inte vintermörkret, kylan, de korta dagarna, det dyra brödet. Trångsyntheten. Det förmörkar även den soligaste sommardag.

På plussidan gör detta ständiga stötande och blötande av den egna identiteten många finlandssvenskar medvetna på ett helt unikt sätt. De funderar på och formulerar sin egen identitet. Ibland tänker jag att finlnadsvenskar är lite som islänningar (de är ungefär lika stora grupper). Båda grupperna vårdar och bearbetar sitt språk. Båda grupperna har oprortionerligt många skapande människor (författare, poeter, målare, osv). Just att ständigt vara ifrågasatt leder också till ett behov av att definiera sin själv. Detta kan leda till större självinsikt, och kanske till en lite större distans till jaget. Att förhålla sig till identiteten är tungt, och inte något mn väljer frivilligt här. Men många gör nödvändigheten till en dygd, och drar nytta av situationen.

Om denna text har fått dig att tro att det pågår ett krig på gatorna i Finland har jag uttryck mig otydligt. Den populära sporten stenkastning på de med annat språk hör sextiotalet till. Nu är det mest verbala kängor som flyger. Att lyfta fram motsättningarna är kanske att ge dem för stor betydelse. Det är kanske journalisternas längtan efter det lite extrema, det som säljer. Likaså kan finlandssvenskar hemfalla åt en slags offerroll ibland. Vi, som är så utsatta, tyck synd om oss. Denna strategi, att visa sig svag är lika misslyckad som en överdriven bombastik. Offret signalerar sin undergivenhet, och sin svaghet. Det är alltid lockande för vissa att ge sig på den som är svag. Att accentuera sin särart, som vissa homosexuella gör, leder lika ofta fel. De blir representanter för det som är annorlunda, som avviker från normen, och som det därmed är något ”fel” på. 

Nu ska du inte tro att jag förespråkar ett socialdemokratiskt svenskt lagomtänk. Jag menar inte alls att man ska vara lagom. Jag bara frågar mig på vilka villkor man skapar sig en identitet. Både offret och den som ställer sig utanför gör det därför att de förhåller sig till något. Utgångspunkten är då att det finns en majoritet, en norm, och att man identifierar sig själv i förhållande till den normen. Den som gör det har redan förlorat. Först när man själv bestämmer hur, vad och varför man är den man är, kan man kalla sig självständig, ja rentav fri.

Kanske är detta en naiv tanke om ett idealtillstånd som inte finns. Alla måste vi förhålla oss till något. Allt är olika grader av kompromisser. Samtidigt håller jag fast vid att en minoritet alltid behöver vara såpass stark att den tar sig rätten att definiera sig själv. Och om du vill hitta en ”sanning” om det finlandssvenska tillståndet, så hamnar du nån stans mittemellan. Alltid när stormen i vattenglaset blåser upp, höjs arga röster på båda sidor om planket. De mest rabiata extremisterna hittar på något nytt provocerande att säga, och de mest vokala finlandssvenskarna går till motattack. I mellanperioderna är det lugnt, och det finns gott om utrymme att bygga upp en egen identitet. 

Vad är det då att vara finlandssvensk? De flesta verkar ta språket som identifikationsfaktor. Betyder det att invandrare och flyktingar som hamnar i svenskbygder och lär sig svenska är finlandssvenskar? Betyder det att sverigefinländare som numera talar svenska är svenskar, eller finlandssvenskar? Så fort man börjar gräva i problematiken blir det knepigt. På samma sätt är det svårt att definiera en finländare enbart genom sitt språk. Det finns så mycket kultur, historia (och kanske geografi) som också spelar in.  Den enkla sanningen är att det inte finns någon enkel sanning. Det finns inga homogena grupper som platsar in i färdiga mallbeskrivningar. Det finns bara människor. För att förstå hur människor tänker och fungerar, ja, för att förstå nästan vad som helst, tvingas vi göra generaliseringar. Dessa stereotyper hjälper oss att omfatta komplicerade helheter. Det är först när vi börjar ta dessa klichéer för absoluta sanningar som vi hamnar på tunn is. Det fel som många fennomaner gör är logiska felslut. Antingen beror det på bristande intelligens hos personen i fråga, att han/hon helt enkelt inte förmår greppa mer komplicerade sammanhang, eller så är det frågan om en medveten förvrängning av fakta. När dessa förenklade bilder blir allmänt vedertagna kan det hända att också vissa i minoritetsgruppen tar dem till sig som sanna. Så kan också finlandssvenskar ibland slänga sig med uttryck om att pappa betalar, eller att finlandssvenskar i gemen ser sig själva som ”bättre folk”. Detta faktaglidande visar hur farliga stereotyper kan vara om de används fel. Världen är full av exempel. Romer är opälitliga, tjuvaktiga och smutsiga. Finländare är knäpptysta vodkaberoende knivviftare. Muslimer är bombkastande fanatiker. Judar har stora näsor och är giriga. Ja, du förstår själv hur fel det blir.

Jag är uppvuxen i Sverige. Min pappa är svensk och min mamma är finsk. Jag flyttade till Finland när jag var 20. Och upptäckte snabbt att min svenska inte var densamma som den som talades i Finland. Språket var inte heller nyckeln för att komma in i en kultur. Det visade sig lika svårt för mig att komma in i den finlandssvenska världen som den finska. Jag saknade de gemensamma referensramar som det innebär att växa upp i ett land. För mig blev det uppenbart att finlandssvenska kommer från Finland och har mycket starka band till en mängd saker som inte har något alls med Sverige att göra. (Och naturligtvis håller även finlandssvenskar på Finland i hockey…)

Så kommer ljuset

Och det känns som igår.

Men tid är konstigt. Jag känner igen ljuset, jag ser snön. Jag får rysningar av kylan, känslan som kryper längs ryggen. Kylan som smyger in längs kanterna på tågfönstret.

Ännu en av dessa ickeplatser, några ögonblick. Länge sedan försvunna. Bortglömda om det inte vore för fotot. Så mycket passerar genom oss och försvinner.

2000, året då Finland fortfarande hade vintrar. Snö. Framtid.

Vad minns du? Vad har du glömt?

Ångestens årtionde

Jag vaknar sent. Hunden gnäller vid dörren. Hon har hållit sig länge, låtit oss sova. Men nu är det brått.

Ute möts vi av solsken. Efter veckor av blytung gråhet är ljuset här. Det är den första januari 2020. Ett nytt decennium. Så där utan vidare gled vi in i det, med mindre dunder och brak än vanligt.

Vi lämnar ett kaotiskt och deprimerande decennium bakom oss. Mörka krafter sprider ut sig och förgiftar vardagen. Oginhet, trakasserier.

Kanske är vi så mitt i det, att det nya inte känns riktigt här än. Hunden snusar försikltigt på firandets efterdofter. Gatan är lugn och utan baksmällans röda tunghet. Fåglar kvittrar, trots att de borde har flugit till varmare breddgrader för länge sedan. Marken är lätt frusen, luften är frisk och skön att andas.

Jag tror egentligen inte på uppsummeringar, genomgångar, topplistor eller nyårslöften. Tid är ett mänskligt påhitt, något vi skapat för att försöka hantera det kaos som är livet. Men jag tror på cirkelgången, att jorden genom de olika årstiderna roterar och ger mig/oss en slags naturlig indelning. Jag vet att goda föresatser hjälper mig att komma över lathetens tröskel. Jag ser att de senaste åren har gått åt helt fel håll, och det känns skönt att blicka framåt med tanken att det där är bakom oss. Kanske är det inte så, men för en stund är det skönt att känna solen, höra fåglarna, och tänka att ångestens årtionde nu är bakom mig. Bakom oss.

Svårt att sluta

Det tog tid, men nu är vi där. Sista avsinttet av MadMen är bakom oss. 

Det var ett bra slut. Öppet. Jag känner mig tvungen att gå ut på nätet och se hur andra tolkat vad som egentligen hände. Jag känner att jag processar det vi sett, känt och tänkt. En tid/period är över. Något som inte kommer tillbaks.

Vi hade en lång paus. En lång tid var vi som uppslukade, det var för flera år sedan. Ordnade till och med MadMen-partyn. Jag lärde mig att göra (och tycka om) Old Fashioneds.
Sedan hände en massa andra saker och serien försvann från radarn. När den sista säsongen kom ut fastnade den inte lika starkt längre. Kanske hade nyhetens behag mattats av. Kanske var det något annat. Delvis hade andra serier kommit in istället (många av dem ännu oavslutade).
Så fick vi ett ryck i höstmörkret och så var vi fast igen.

Det är, helt enkelt, svårt att sluta saker.

Det är däremot mycket lätt att påbörja dem. Nya webbtjänster till exempel. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika SoMe-konton jag har, men de är många.
Och jag använder dem inte. Inte många i alla fall.

Kanske är jag lite som barnet i godisbutiken. In och titta på allt fint, smaka på lite av varje, men inte avgränsa och fokusera. Dopaminaddikt, kanske.

Det är lite likadant på jobbet. Det är väldigt mycket roligare att påbörja något nytt än att genomdriva (genomlida) hela processen. Jag är inte serieentreprenör, men nog seriestartare.
Fast jag borde veta bättre. Alla behöver vi avslut. Allting tar slut. Att springa till nästa uppslag håller inte i längden. All den där energin och alla de där tankarna behöver få utlopp, men de behöver också blomma ut i något vackert, något fullbordat.

Ibland läser jag om vänner eller bekanta som kör med en sak in en sak ut. Det kan gälla kläder eller böcker. Jag borde genomföra det konsekvent för nya idéer. Påbörja något nytt först när något annat avslutats. Inte för att det är ”rätt” sak att göra, utan för att jag helt enkelt mår bättre av det. Och för att resultaten blir bättre.

Kanske, tänker jag, är det också något med tiden vi lever i. Filmer ersatta av serier, artister ersatta med spellistor. Sociala medier ett oavbrutet scrollande. Allt i ett ständigt flöde.
Jag brukade ofta vända mig mot den förenklade dramaturgin i många publikfilmer. Nu kan jag se att idéen med avslut/upplösning (och till viss del katharsis) också har en poäng.
Att vi kan lämna saker bakom oss. Att vi kan säga hejdå.
Adjö.
Farväl.
Det är svårt också med vissa böcker, men inte riktigt av samma orsak. Där kan det istället vara så att jag inte vill lämna människorna och världen mellan pärmarna. Slutet kommer som ett expresståg om natten, svart och ostoppbart.

Jag känner att jag inte riktigt har verktygen som behövs för att avsluta saker på ett snyggt sätt. Det kan vara ett svepskäl, det vet jag. Lika bra kan det vara en ovana. Eller bekvämlighet, att gå enligt minsta motståndets lag.

Under de senaste åren har jag många gånger upprepat att jag vill gå i NEJ-skolan, att jag vill lära mig att säga nej till alla möjliga saker. Jag hör mig själv säga ja alltjämt, och jag blir ofta förvånad. Det är en inrotad vana, eller så är det bara enklare att säga ja än nej, för då måste jag kanske förklara mig, och så kan ju nån bli lessen.
Nu tänker jag att jag också behöver gå i AVSLUTA-skolan.

Hur gör du? Är du bra på att avsluta? Har du några trick?

Svårt att sluta

sluta.jpg

Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.

För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.

Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.

Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.

Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.

Hur brukar du göra? Och hur tänker du?

Johanni

Kometspaning

kometenDet är lätt att se åt andra hållet. Att tappa fokus. Allt runtomkring drar åt samma håll, bort från det jag borde se. Nu är tiden då allt filmas, allt händer under min näsa, framför mina ögon. Men lika lite som jag antagligen skulle tro på en utomjording, eller en vandrande död, fastnar jag för det som faktiskt är. Jag förstår metaforen med hiding in plain sight, men kan inte komma förbi den. När en spelfilm plötsligt blir dokumentär och våldet har flyttat in i Vita huset, då känns det jobbigt. Sent på kvällen, och detta är i början av september, går jag ut i nattmörkret för en kvällprommis med hunden. Jag går ut i t-skjorta, och det är varmt. Det är inte ”normalt”. Det är kometen kommer. Du vet, när du vaknar från en dröm och inser att det bara var en dröm, du dog inte på riktigt, störtade inte till marken, var inte jagad av en psykopat, eller vad din nuvarande rädsla nu kan vara.

Huvudsaken är att det inte var riktigt. Det finns en annan värld. Vi bryr oss om varandra, vi är inte rädda hela tiden, vi går inte i ständig katastrofberedskap. Det finns saker att göra, saker att upptäcka. Ännu har vi tid.

Men så smyger denna värme in. Den kan vara helt slumpmässig. En tillfällig anomali. Men om det inte är det får vi skräck på en annan nivå. En som känns.

Att leva i rädsla är inget nytt för människan, det är något som säkert hållit oss vid liv otaliga gången. Men när vi skapar den själva. Kanske är det där den mänskliga självdestruktiviteten visar sitt sanna jag, blommar ut i sin hela galenskap. För vi skulle ju inte behöva detta. Vi kunde faktiskt göra saker på ett helt annat sätt.

Morgon

morgon2

Regndroppar. Huskroppar med spegelblanka, mörka fönster. Morgon. En fukt som tränger igenom allt, klibbar fast. Mörka vatten med långa stråk av grönt. Tomma båtar ordentligt fast i sina bryggor, gungar inte ens. Det till och med doftar vått. Trafikljusen sover ännu. En gök kuckuar osannolikt, annars är fåglarna tysta. Någonstans kokar en fotbollsmamma gröt. Benen går framåt av sig själva. Detta är vi byggda för. Gräset morgonvått. För en stund skiftar perspektivet. Detta mår jag bra av. Visserligen räknas stegen, träden har fallit omkull eller sågats av, ryggen gnäller.
Detta blir en vana, kroppen bara väntar. Den behöver motstånd. Den behöver utmaning.
Jag svarar.
För mig, som lever med huvudet bland molnen, är detta den bästa medicin som finns. Jag, som tyckte mig förstå kluvenheten inför vår kroppslighet i Varats olidliga lätthet har måstat slåss lite med mig själv. Om det är kulturen jag vuxit upp i som gärna håller avstånd, om det är min personlighet, eller om de två mötts i en ohelig allians vet jag inte. Men jag vet att det inte alls är bra att bara umgås virtuellt, att bara använda huvudet. Kanske är det en självklarhet för dig. Det har inte alltid varit det för mig. Där har jag ibland måstat övervinna mig själv. Och jag har aldrig ångrat mig.
För några år sedan kände jag hur min lilla inre hedonist tog greppet. Att njuta av saker och ting, att till och med frossa i ibland, kändes mycket tilltalande. Det gjorde så att livet kändes. Kanske är denna nyvunna insikt och början på förändrat beteende en naturlig fortsättning enligt den tankebanan.
Kommer hem, sätter på P1 och tévattnet.
Idag har börjat bra.

Resmål

resa

Det börjar snöa när bussen rullar in i Moss. Stora vita, hypnotiska flingor som dansar i luften framför vår enorma vindruta. Snön ligger vit över markerna och minner om förr i tiden. Det går helt lätt att se ut och tänka att allt är som det skall. Att här ligger snön, som den alltid legat, och låter naturen sova. Återhämta sig. Att ekot av stöveltramp dränkts i vithet.

Vit, oskuldens och läkarens färg. Men vi är snöblinda.

En östlig vind drar i de nakna grenarna. Mörkret ligger hela tiden på lur, och folk pilar fram i sina bilar, på väg till butiken, gymmet, eller begravningsbyrån. Aldrig syns bubblorna så tydligt som just då. Upplysta plåtkartonger. Ett varmt gult ljus. Betryggande.

De slinker tyst och behändigt in i långa smala tunnlar. De försvinner ur sikte, och jag ser dem inte mer.

Bussen gungar från sida till sida. Det känns som att vi inte riktigt ryms på vägen.

Det är en sak vad jag läser i tidningarna.

Utanför fönstret ser det ändå alltid annorlunda ut. När jag reser har jag bubblan med mig. Den filtrerar och skapar. Ljussätter och klipper. Bäst vi sitter där, i relativ kollektiv tysthet, begrundandes molnens blygrå nyanser svänger vägen runt Oslofjorden. Vatten på ena sidan, och berg på den andra. Vi trängs där mitt emellan.

Vi och alla andra.

Ibland har jag hävdat att resan är målet. Det låter ju fint, och förpliktigar till intet. Som resenär låter jag mig fraktas. Jag har gett upp min vilja.

Det är inte så enkelt.

Man vill ju komma fram också. Och det är inte helt oväsentligt vad man måste göra för att nå dit.

Vi kommer till en inteplats, några minuter sena. Inteplatsen är för övrigt satt på undantag, den skall renoveras. Till en luftigare och mysigare inteplats.

En gång tempel vigda åt resandet är terminalerna nu inklämda i köpcenter, under jorden, eller längs motorvägar. Det är inte ens effektivt, eftersom det är så svårt att ta sig till de udda hållplatser som någon strött ut över kartan. Allt detta förstärker känslan av lätt overklighet. Av att inte riktigt vara, för en stund. I transit.

Ute är luften frisk, full av syre. Vinden nyper försynt mig rödkindad.

Jag väntar på min vän, som fastnat i tricken.

Nej se, där kommer hon.

Johanni