Svårt att sluta

sluta.jpg

Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.

För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.

Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.

Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.

Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.

Hur brukar du göra? Och hur tänker du?

Johanni

Kometspaning

kometenDet är lätt att se åt andra hållet. Att tappa fokus. Allt runtomkring drar åt samma håll, bort från det jag borde se. Nu är tiden då allt filmas, allt händer under min näsa, framför mina ögon. Men lika lite som jag antagligen skulle tro på en utomjording, eller en vandrande död, fastnar jag för det som faktiskt är. Jag förstår metaforen med hiding in plain sight, men kan inte komma förbi den. När en spelfilm plötsligt blir dokumentär och våldet har flyttat in i Vita huset, då känns det jobbigt. Sent på kvällen, och detta är i början av september, går jag ut i nattmörkret för en kvällprommis med hunden. Jag går ut i t-skjorta, och det är varmt. Det är inte ”normalt”. Det är kometen kommer. Du vet, när du vaknar från en dröm och inser att det bara var en dröm, du dog inte på riktigt, störtade inte till marken, var inte jagad av en psykopat, eller vad din nuvarande rädsla nu kan vara.

Huvudsaken är att det inte var riktigt. Det finns en annan värld. Vi bryr oss om varandra, vi är inte rädda hela tiden, vi går inte i ständig katastrofberedskap. Det finns saker att göra, saker att upptäcka. Ännu har vi tid.

Men så smyger denna värme in. Den kan vara helt slumpmässig. En tillfällig anomali. Men om det inte är det får vi skräck på en annan nivå. En som känns.

Att leva i rädsla är inget nytt för människan, det är något som säkert hållit oss vid liv otaliga gången. Men när vi skapar den själva. Kanske är det där den mänskliga självdestruktiviteten visar sitt sanna jag, blommar ut i sin hela galenskap. För vi skulle ju inte behöva detta. Vi kunde faktiskt göra saker på ett helt annat sätt.

Morgon

morgon2

Regndroppar. Huskroppar med spegelblanka, mörka fönster. Morgon. En fukt som tränger igenom allt, klibbar fast. Mörka vatten med långa stråk av grönt. Tomma båtar ordentligt fast i sina bryggor, gungar inte ens. Det till och med doftar vått. Trafikljusen sover ännu. En gök kuckuar osannolikt, annars är fåglarna tysta. Någonstans kokar en fotbollsmamma gröt. Benen går framåt av sig själva. Detta är vi byggda för. Gräset morgonvått. För en stund skiftar perspektivet. Detta mår jag bra av. Visserligen räknas stegen, träden har fallit omkull eller sågats av, ryggen gnäller.
Detta blir en vana, kroppen bara väntar. Den behöver motstånd. Den behöver utmaning.
Jag svarar.
För mig, som lever med huvudet bland molnen, är detta den bästa medicin som finns. Jag, som tyckte mig förstå kluvenheten inför vår kroppslighet i Varats olidliga lätthet har måstat slåss lite med mig själv. Om det är kulturen jag vuxit upp i som gärna håller avstånd, om det är min personlighet, eller om de två mötts i en ohelig allians vet jag inte. Men jag vet att det inte alls är bra att bara umgås virtuellt, att bara använda huvudet. Kanske är det en självklarhet för dig. Det har inte alltid varit det för mig. Där har jag ibland måstat övervinna mig själv. Och jag har aldrig ångrat mig.
För några år sedan kände jag hur min lilla inre hedonist tog greppet. Att njuta av saker och ting, att till och med frossa i ibland, kändes mycket tilltalande. Det gjorde så att livet kändes. Kanske är denna nyvunna insikt och början på förändrat beteende en naturlig fortsättning enligt den tankebanan.
Kommer hem, sätter på P1 och tévattnet.
Idag har börjat bra.

Resmål

resa

Det börjar snöa när bussen rullar in i Moss. Stora vita, hypnotiska flingor som dansar i luften framför vår enorma vindruta. Snön ligger vit över markerna och minner om förr i tiden. Det går helt lätt att se ut och tänka att allt är som det skall. Att här ligger snön, som den alltid legat, och låter naturen sova. Återhämta sig. Att ekot av stöveltramp dränkts i vithet.

Vit, oskuldens och läkarens färg. Men vi är snöblinda.

En östlig vind drar i de nakna grenarna. Mörkret ligger hela tiden på lur, och folk pilar fram i sina bilar, på väg till butiken, gymmet, eller begravningsbyrån. Aldrig syns bubblorna så tydligt som just då. Upplysta plåtkartonger. Ett varmt gult ljus. Betryggande.

De slinker tyst och behändigt in i långa smala tunnlar. De försvinner ur sikte, och jag ser dem inte mer.

Bussen gungar från sida till sida. Det känns som att vi inte riktigt ryms på vägen.

Det är en sak vad jag läser i tidningarna.

Utanför fönstret ser det ändå alltid annorlunda ut. När jag reser har jag bubblan med mig. Den filtrerar och skapar. Ljussätter och klipper. Bäst vi sitter där, i relativ kollektiv tysthet, begrundandes molnens blygrå nyanser svänger vägen runt Oslofjorden. Vatten på ena sidan, och berg på den andra. Vi trängs där mitt emellan.

Vi och alla andra.

Ibland har jag hävdat att resan är målet. Det låter ju fint, och förpliktigar till intet. Som resenär låter jag mig fraktas. Jag har gett upp min vilja.

Det är inte så enkelt.

Man vill ju komma fram också. Och det är inte helt oväsentligt vad man måste göra för att nå dit.

Vi kommer till en inteplats, några minuter sena. Inteplatsen är för övrigt satt på undantag, den skall renoveras. Till en luftigare och mysigare inteplats.

En gång tempel vigda åt resandet är terminalerna nu inklämda i köpcenter, under jorden, eller längs motorvägar. Det är inte ens effektivt, eftersom det är så svårt att ta sig till de udda hållplatser som någon strött ut över kartan. Allt detta förstärker känslan av lätt overklighet. Av att inte riktigt vara, för en stund. I transit.

Ute är luften frisk, full av syre. Vinden nyper försynt mig rödkindad.

Jag väntar på min vän, som fastnat i tricken.

Nej se, där kommer hon.

Johanni

Stensäl

SälenDet känns som söndag, fast det är söndag.

Stillheten fortsätter att glida ut över landskapet. I Italien är det ödesval, i Danmark håller politikerna på med farliga dumheter. I Gravarne har pressbyrån just tagits över av en ny entreprenör. I tips- och spelhörnet står tv-apparaterna på. Hästar springer i vida runda varv runt det vita. Ingen tittar på. Om ingen ser en häst springa i TV, springer den då?

Grillkorvarna snurrar runt för 15 kr st. Det finns vildsvinskorv också. Och en av landets tre stora speditionsfirmor har avtal om utdelning av paket. Ute ligger fjärden stilla.

Ute rostar mercedesen.

Blåa bussar förbinder de havsnära samhällena, som ännu vinterslumrar. Korvmojarna har gått under jorden, eller gift sig med pressbyråerna.

Överallt skimrar ljuset.

Det vita, som vitt guld. Blänket uppe på berget. Vitt, färgen som enligt färgpsykologen kom in och tog över vår värld 1977. Punken slog ut färgen ur våra liv, ersatte den med svart. Tid förflöt. Och vi gjorde allt till vitt.

Nu väntar färgrevolutionen bakom hörnet.

Utanför den gamla 1100-talskyrkan som nästan renoverats färdigt, stora tasspår. En rödräv, enligt tassmärket, meddelar appen. Den har strukit längs kyrkväggen, ställt sig på bakbenen på ena kortändan och tittat in genom fönstret.

På parkeringen en till synes övergiven sliten, smutsig och mörk folkabuss med bulgariska skyltar.

Vi glider förbi, och tvärs igenom allt detta.

Vi sätter på värmen när kylan gör sig påmind.

Vi åker till Göstas’ för en räkmacka.

Husen som fyller Smögen över bristningsgränsen väntar. Tysta och tomma skal. Nybyggen, med färg som inte ännu torkat. Fönster från golv till tak.

Väg som ringlar genom massiva klipphällar.

Och sälen ser grått på oss.

Johanni

Störst av allt

Det stora vita

Jag ser mig om. Det var inte så det skulle gå. Jag ser mig om, förundrad. Där jag trodde att valen var mina, att jag satt i förarsätet, så kom dimman ivägen. Den som säger att han vet blåljuger. Det är mänskligt.

Bara när man ser bakåt blir konturerna synliga. Kanske frammanar vi dem själva. Det är svårare att leva med kaos.

Tungsinnet börjar strax under nyckelbenet och strålar utåt. Gruskornen som skaver.

Samtidigt sjunker vattnet. Fryser och sjunker. Som ett levande väsen vi ofta besjälar. Det är en ovana vi har. Att sätta nämn på saker och ting. Mejsla fram sambanden.

Vi vet inte bättre.

Talgoxen piper sitt skarpa vinterpip. Mejslar ingenting.

Under ytan växer långsamt.

Rutorna är mörka. Ogenomskinliga. Det finns en melodi där.

Vintern har blekt allt.

Runda och mjuka sveper de fram i massiva ljusgrå flockar. Dominerar landskapet. Omöjliga att stoppa.

De har tid.

Vintersömn. Kanske passar den oss. Kanske passar vi den. Där finns en tystnad som läker. Jag känner det tydligt. En andning av tid.

Det är svårt att stressa när snöflingor dalar ner. Det är svårt att springa när stigen svämmat över av is. Det är inte fastfrusning, så mycket som inbromsning.

Vattnet trots det fortfarande inte svart.

Snart.

Snart kommer hostan igen.

Jag känner en söndag komma.

Johanni

Metromänniskor

victor-lozano-227614-unsplash

Det går allt snabbare. Telefonernas trådlösa nät närmar sig fast bredband. Uppföljaren kommer ut innan del 1 slutat visas. TV-serier matas ut i hela säsonger på en gång, istället för att som förr droppa ut en gång i veckan. Vi förväntar oss omedelbar leverans. På så sätt har vår del av världen amerikaniserats. Jag minns samtal med vänner från för länge sedan. De skulle beskriva skillnader mellan amerikaner och finländare. I Amerika, sade de, skall du börja med att säga det viktigaste. Gå direkt till pudelns kärna. De har bråttom. Du har en chans att göra intryck.

Vi är ett bråttomsamhälle. Det skall gå undan. Det skall redan vara klart. Vi har inte tid med detta. I tidsjaktens fotspår kommer kränktheten. Vi är snabba att missförstå, och så väcker vi ett himla liv om något. Sociala medier lever av detta, och har många inbyggda avtryckare.

Nu har vi fått metro ut till ön där jag bor. Från att ha tagit 20 minuter in till centrum är jag nu där på 4. Det är en stor skillnad.

Plötsligt kommer allt närmare. Det blir lätt att åka in på ett hugskott. Jag vandrar inte så ofta på stadens gator kvällstid, mest har vi rört oss hemmavid de senaste åren. Nu ligger staden för mina fötter. Vi lever i metrofart. Jag tror det påverkar mitt sätt att tänka. Allt ska gå fort, smidigt. Friktionslöst. När metron nu de senaste veckorna haft upprepade problem, förseningar och inställda tåg är folk förbannade. De tvingas vänta. Allting hopar sig.

Visst förstår jag att det är kymigt att frysa ute i mörkret vid motorvägen om dörrarna till metrostationen inte går upp. Visst blir också jag irriterad. Resealternativen är få, eftersom bussturerna lagts ned. Om metron inte går, då är många av oss fast.

Samtidigt är det intressant att notera detta ursinne över väntetiden. Jag tycker det är utan proportioner. Det är lite som att köra bil och se någon bryta mot trafikreglerna. Det är lätt att drabbas av helig vrede. Någon annan gör fel, och vi kan ta ut svängarna.

Vi visar inte lika stor glädje när någon gör rätt i trafiken. Eller när metron är i tid och vi rör oss snabbt och lätt. Vi tar det för givet.

Och där gör vi fel.

-Johanni

Foto av Victor Lozano på Unsplash