Perspektiv

nattljus

Hösten kommer. I småskvättar. Den dansar fram, ett steg fram, två steg bak. ett steg åt sidan. Någonstans evakueras människor undan vattenmassorna. Någonstans spelas ett parti go. Jag ser dagen bli kväll och kan inte låta bli att flyktigt undra hur det gick till. Jag vet, på ett plan.

På ett annat har jag inte en aning.

Ser ett par avsnitt av Billions, eftersom det inte spelas någon intressant fotboll ikväll. TV-serier är sedan läge den nya filmen. Halvvägs igenom säsong två handlar det om döden. Eller, snarare, om livets meningslöshet. Inte utifrån ett deprimerat mörkerseende. Snarare som en grubblande insikt. Jag tänker att eftersom det inte finns någon djupare mening kan man lika bra fortsätta som förut. Det är inte mening som är meningen, om man säger så.

Jag kan inte förklara det riktigt, och när jag försöker ser jag hur människor ryggar lite tillbaka, eller ser på mig med oförstående ögon.

Att tala om meningslöshet låter kanske skrämmande, eller som en ingång till depressionen.

Jag känner det inte så. Det är på ett helt annat plan.

Jag vet att jag fortfarande inte förstått så mycket, och kanske aldrig kommer att göra det. På ett annat plan har jag redan hunnit med en del, och levt en del, och ur det perspektivet fattar jag nog ett och annat.

Jag återkommer ofta till det. Att det är en fråga om perspektiv. Det går att vända och vrida på. Det finns ett pris att betala, för att finnas till. Det spelar roll vilka val du gör, eller underlåter dig att göra. Det är inte sak samma. Det du gör påverkar och har inflytande på andra. Och på dig själv. det gäller att kunna leva med sina val.

-Johanni

Med sinnena på helspänn

flyfish.png

Det sköna med att skriva i en bloggutmaning som #Blogg100 är att det sätter igång hjärncellerna. Sinnena skärps, då ett inlägg om dagen kräver nytt bränsle hela tiden. Jag märker att jag ser mer, hör mer, tänker mer och känner mer.

Samtidigt är det tungt, lite som en lång springrunda. Målet hägrar, och sedan vill jag vila. Väl i mål snurrar tankarna vidare, de har fått upp farten och ramlar på varandra. Det blir kedjekrock, och huller om buller gör de ingen nytta. Istället skriver jag ingenting, låter dem långsamt lösa sina egna  knutar, medan jag tittar åt ett annat håll. Lite irriterad blir jag då knuten sitter ordentligt fast. Men när jag väl börjat titta bort finns det ingen återvändo. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen, bida tiden och fokusera på annat.

Det blir till en slags reningsprocess. Och en övning i tålamod, lite som när nätet är nere och det inte finns något du kan göra. Plötsligt uppstår tomhet. En chans att tänka utan att det möte leda nånvart. sånt som jag tycker om, som jag alltid tyckt om, men som lite drunknat i vardagstänket, och i nyttotänket. det som går ut på att allt kan användas, publiceras, fylla kolumnerna med.

Jag tror det är bra att ha rutin, eller disciplin och skriva regelbundet, och mycket. Att komma att se texten som ett verktyg, utan speciella ”magiska” egenskaper. Ett bruksföremål, helt enkelt.

Men det är kanske inte hela sanningen. Någonstans där inne finns hemligheterna, de dolda rummen, glimtar av solen. Och de fönstren kan damma igen av för mycket brukande, och för lite tänkande. Att låta den inre rösten sväva upp och fara vart den vill, det hör till det bästa jag vet. Något som gör att jag känner mig levande. Något påtagligt, då tanken blir till fågel, ett korsande över ett nästan enormt hav.

Johanni

Att stirra på det oändliga

distances

Det blir en slags tomhet efteråt. Ett sug efter paus. Jag tror ju att kroppen vet. Den är foglig, anpassar sig, gör snällt det den blir ombedd att göra, men det finns en gräns. I nåt skede säger den till. Du vet, lite som att bli sjuk i början av semestern. Då gränsen är nådd går det inte längre.

Kroppen behöver också sitt. Om det sen är vila, underhållning eller rörelse.

Det är lätt att glömma ibland. Att fortsätta köra sitt race som om gränsen inte fanns.

Jag har upptäckt att det inte lönar sig.

Det går att gasa på om det finns ett mål, ett löfte om en paus, vetskapen att detta just nu inte är oändligt.

Det som är oändligt skrämmer. Det förändrar perspektiven, gör den tillryggalagda färden så tydligt kort, så obetydlig.

Inför det oändliga finns det kanske inga pauser som är långa nog.

Då är det lättare att närsynt fokusera på det som är mitt framför ögonen. Att envist peta i detaljerna, formulera om, försöka igen. Och tänka att det där stora kanske kommer omärkligt. Om man inte tittar det rakt i ögonen, utan lite mera snett från sidan.

Sen ska man nog inte dra alltför stora paralleller mellan detta och känslan av ändlighet. Det kan vara lockande att dra till med liknelser. Men de haltar alla, det är en komplicerad relation förenklad till en kärlekssång, eller en reklamslogan.

Eller en tweet, för den delen.

Jag antar våra vikingarötter njuter av lyckan då vi sammanfattar något svårt i 140 tecken. Liksom vikingarna som ville dö med väl uttänkta kärnfulla sentenser då de slöt sina ögon.

Så längd är jag inte ännu, jag ville mera söka efter likheterna mellan vad kroppen bestämmer och hur små vi är.

Kanske du förstår hur jag menar?

Johanni

Bob och odjuren

BobPeaks

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. Han ber inte om ursäkt för något. Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Idag publicerades hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

Johanni

#Blogg100

Blåblodiga husdjur

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100

Över dagen

living

Dagen är över. Mörkret är här. Regnet. Kylan. Därute känns världen stor och lite kall. Här inne lyser lampan upp mörkret. Tekokaren kokar. Det är dags att varva ner. Kanske att fundera en stund över dagens saldo. Denna dag kommer aldrig igen. Vad gjorde jag med den? Levde jag den fullt ut? Nej, det gjorde jag säkert inte. Det kom en massa saker längs vägen. Jobb att göra, åtaganden. Plikter. Transportförflyttningar, matpauser. Lite slöhäng på some. En hel del möten, vöerenskommelser, kalenderevent. Lite lekande med ny teknik, planering av en föreläsning senare i juni. Ett snabbt besök till IKEA, träffa gamla mamma. Hårt slit med en uppdatering av förra årets landsrapport kring utbildningsreformer i Finland. Siffrorna är lätta, analysen svårare, det gäller att hitta rätt nivå.

Morgonen, ut med hunden, solen skymtar fram. Ljuvlig cykeltur till jobbet.

Men också, samtal, pauser, mummel för mig själv.

Det är mycket som ryms i en dag, också helt vanliga saker, också en helt vanlig dag. Det kan vara lätt att missa, att längta till något annat. Visst finns det mycket annat, men jag har också skapat, lever också denna vardag. det är mina beslut. Jag är i den lyckliga positionen att jag kan vara med och påverka.

På kvällen går jag igen igenom lite hat och hätskt på some. Undrar för n-te gången om vissa människors behov att sänka andra. Vad är det de vill, egentligen? Det är så mycket sandlåda över some-raseriet.

Hunden blir lika hoppsigt glad som alltid då jag äntligen kommer hem. Kråmar sig, vill vara nära. Vill ha kärlek.

Det får den.

Johanni

#Blogg100

För bra

goody

Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100