Bob och odjuren

BobPeaks

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. Han ber inte om ursäkt för något. Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Idag publicerades hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

Johanni

#Blogg100

Näthem

karleksbomb

De senaste åren har jag börjat åka till Stockholm i slutet på november, om jag har möjlighet. Jag deltar då i Internetdagarna. I år hörde jag flera av huvudtalarna. Tonen var dystopisk. Å ena sidan handlade berättelserna om hur mycket tekniken har gått framåt, och vilka möjligheter den skänker oss. Å andra sidan kryddades alla framföranden av ångest och rädsla. Ta Erica Baker. Hon var inbjuden för att tala om Slack, och nya sätt att arbeta och kommunicera tillsammans över nätet. Där uppe på scenen gav hon oss något helt annat. Med darrande röst berättade hon att Donald Trumps valseger några veckor tidigare fått henne att kasta sin förberedda presentation i papperskorgen.

Istället ville hon tala om hur vi skall göra för att rädda vårt hem. Det som är oss allra kärast.

Hon kunde ha talat om planeten, eller hennes hemland. Hon talade lite om effekterna i USA i form av ökade hatbrott. Hon berättade att hon som svart kvinna inte visste om gatorna kommer att vara säkra för henne. Men för henne är hem något annat. Hennes hem är nätet. Detta är under ockupation, eller åtminstone hotat.

Näthat, lögner, förföljelser, trakasserier, hot. Shitstormkampanjer.

Troll. Blackhats.

För henne började fajten där. Vi måste försvara vårt hem, sa hon. Vi måste sätta stopp för det som är på gång att hända. Hitta sätt att motverka det drypande giftet som är hatet, avundsjukan och lögnen. Hon gav egentligen inte så många recept, hon var mer rädd, upprörd och…ja ångestfull.

Så vi gjorde en poddcast kring lite av det som sades under årets internetdagar. Du kan höra avsnittet här: bit.ly/digifolk

Jag blev fundersam.

Mitt svenska barndomshem har jag lämnat bakom mig.

Jag bor i Finland, och visst är det hemma, under den här månaden har jag försökt beskriva olika stadsdelar, minnen och mitt förhållande till dem, och till Helsingfors.

Men i lika hög grad är nätet mitt hem, om man med hem menar en plats där man tillbringar mycket tid, upplever saker, umgås, lär sig saker, blir road, skvallrar, köper saker, berättar saker.

Eftersom det inte ”finns” är det svårt att beskriva. Egentligen finns inte ”hem” heller. Eller, de är inte permanenta, de är tillfälliga, och deras ramar är skapade av sociala konstruktioner. Liksom allting är tillfälligt.

När allt mer av det som fanns i mitt hem (tidningar, böcker, musik, filmer, jobb, tidsfördriv, spel, vänner) flyttat ut på nätet är det en process som inte alls är enkel, enkelriktad eller avslutad.

Jag känner mig till hälften där till hälften här.

Och så kommer denna destruktiva kraft. Denna monsterröst som avgrundsvrålar. I mitt vardagsrum. Inte lika lätt att stänga ute som tv-bilden, eller brölen från gatan.

Jag tycker inte ännu att alla blommor på nätet är giftiga, och jag tycker att diskussionen nu ofta är lite väl melodramatisk. Men visst tycker jag också, och samtidigt, att det näthem jag har (och kanske du också? är viktigt. Viktigt att förstå. Viktigt att försvara.

Viktigt att värna. Kanske är det hög tid att kärleksbomba lite mer?

Johanni

Blogg24