Tekniskt sett

img_0014med cassandras’ voice i huvudet rullar jag nedåt.

söderut.

det är den första april 2016. plötsligt kom den dagen.

vansinniga japanska femtiotals och sextiotalssurfmusikmixningar (mixcloud) passar bra till lakeuden kutsu som vi glider igenom. tekniken som gör allt detta möjligt kan jag inte riktigt förklara. den…bara finns där.

så fort går det trots allt att ta teknik för given. ett ofta upprepat uttryck är att framtiden kommer långsammare än du tror men är här fortare än du anar.

kanske är det så. för mig betyder tekniken mest nya möjligheter. en chans att vara kreativ, att ingå i ett sammanhang, och att ha en elektronisk kompanjon. jag är således inte en teknikdystopiker som ser ett nära annalkande slut på civilisationen som vi känner den.

ändå vill jag inte uppfatta mig själv som naiv. fast, det är jag kanske. naturligtvis finns inget sånt som en gratis lunch. det finns också gott om ondisar som gärna drar nytta av de nya möjligheterna att göra illa. de har alltid funnits. vissa kallar dem för haters. jag kallar dem för något betydligt värre, men det lämpar sig inte för tryck.

mobbare och mobb har nu långt blivit en och samma bunt. vi måste våga tala om hatet, och vi kommer att hitta lösningar som inte samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. vi ser det kanske inte just nu, men vi kommer att ordna det. det måste vi göra. det gäller att ha tålamod, kreativt sinne och tjock hud. eller, tror du att vi INTE kommer klara biffen? vad får dig i så fall att känna så?

johanni

#Blogg100

#Temablogg52

Påsktvång

Untitled

Påsken är inte vad den en gång har varit. Det brukade ju vara så att inga filmer fick visas, restauranger fick inte vara öppna. Butikerna var naturligtvis stängda. Det hette långfredagen av en orsak. När jag flyttade till Finland var det ännu så. Påsken skulle…genomlidas. Tid till tanke. Och, traditionellt, förstås kyrka, något jag inte gjorde, varken då eller nu. Men det stod helt klart vad påsken handlade om. Jesu lidanden.

Blandat med att måla påskägg och leta efter de försvunna godisfyllda pappäggen med tyska motiv.

Längtan efter våren. Samtal och dimmiga promenader. Eftermiddagsté. Familjemiddag.

Jag vet inte vilket år det var, men i något skede fick biograferna rätt att visa film. Restaurangerna fick vara öppna. Och nu, i år, är också butikerna öppna över påsken. Det taskiga ekonomiska läget fick till stånd en lagändring, så nu är i princip allt tillåtet. Kommersen vann över tron, skulle man kunna säga.

Jag tycker det är skönt att kunna gå på bio, handla mat, och kanske fönstershoppa lite.

Men.

Tiden för eftertanke minskar. Det enda goda med när allt var stängt var väl att man ”tvingades” umgås med varandra, att tanken saktade in en smula.

Jämför med hur unga växer upp idag. Det är stimulans av så många sinnen som möjligt, så mycket som möjligt. Så att man bara inte får tråkigt.

Jag hade tråkigt som barn. Det är inget som jag rekommenderar. Samtidigt formade det mig som människa. Min fantasi utvecklades. Och min påhittighet. Kanske finns det en fara med att fylla varje sekund av tillvaron med elektronisk stimulans. Kanske finns det en fara med att avreglera allting kring påsken?

Jag vet inte säkert, och gränserna är alltid svåra att dra.

Vad tror du?

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100

Som en tjuv om natten

Untitled

Upptäckten kommer gradvis. Insikterna har långa tomma mellanrum. Det är så här det känns att bli äldre. När jag börjar se fram emot en lugn hemmakväll. När jag knappt kan hålla mig vaken på eftermiddagen, eftersom det är siestadags. När jag kommer ihåg något som hände för 20 år sedan, men inte minns riktigt vad jag gjorde förra veckan. När jag med gott samvete sitter i bussen fast den börjar bli full. När jag hittar på ursäkter till varför det är en god idé ett ta hissen istället för trapporna. När jag börjar känna efter krämpor då jag kliver ut sängen. Då jag inte riktigt alltid kan hantera tid, och inte riktigt vet om något hände för 5 eller 15 år sedan, eftersom det kändes rätt så  nyss.

När jag upptäckte vita hårstrån i mitt ändå ganska glesa skägg blev jag glad. Det såg fint ut, tyckte jag. Att kroppen är hängigare är inte like hejsan. Ålder, det kommer smygande. Just därför syns den inte så lätt. Just därför går det att intala sig själv att en är ung.

När också jag började slänga mig med uttryck som att man bara är så gammal man känner sig, då visste jag. Jag hade passerat någon slags gräns. Jag har mera liv bakom mig än framför mig.

Just nu, mitt upp i alltihopat, känns det inte så. Jobbet är stimulerande, och jag känner att jag gör skillnad. Barnen bor ännu hemma, även om de är på väg bort. Ännu är det jag som bestämmer över kroppen, inte tvärtom.

Det enda jag vill säga är att upptäckten kommer gradvis.

-Johanni

#Temablogg52

#Blogg100