Här en kort text som förklarar det som är svårt att förklara.

Typical folkbildning!
We come from a part of the world some call cold. There are people that believe ice bears roam our streets. Folkbildning is a part of what is sometimes called the “Nordic Model”. We are proud of our achievements, but bragging is not in our nature, so we do not know how to best explain what we have without sounding too selfconcious or proud.

(Say after me: Vapaa Sivistystyö. Good. Now say: Folkeopplysning. Now say Alþýðufræðsla . After a democratic vote we decided to now use the term FOLKBILDNING! )

Folkbildning can be

1.      individuals in a group
2.      curious minds in active bodies
3.      where you can agree to disagree
4.      my desire to learn
5.      learning by doing
6.      learning by laughter
7.      a chance to discover yourself, your neighbor, and everyone else
8.    everywhere
9.    open to all – even to you!
10.  easy to access
11.  the smell of coffee and cinnamon rolls
12.  the chats we have, the books we read, the thoughts we get
13.  your life, your ideas, my reactions
14.  a warm house during the cold long winter
15.  empowering you to participate in society
16.  where we decide ourselves what to learn
17.  learning because you wish, want and can
18. learning to develop democracy
19. fighting prejudice, mine and yours
20. the biker meeting the granny

21 a place to make your voices heard

22 Nordic lust

23 the local meeting place

24 the first step in a new direction

25 a lifelong learning
So what was that all about?
When we tried to translate ”Folkbildning” we ran into a wall. The concept could be called “popular enlightenment” or “Nordic enlightenment”. Some even call it non-formal adult education. To explain this phenomena, a Nordic group of adult educators have set up these statements on what typical folkbilding really could be.

A typical trait in the Nordic Countires is that the state provides financial support to folkbildning. It is generally agreed that folkbildning should be run separately from the state, but be financed by public funds. The importance of folkbildning to the Nordic societies is recognized by all political parties. Folkbildning is a cornerstone in our civil society and thus crucial for democracy.

Skrivet hösten 2012.

I måndags träffades vi för sista gången. Platsen var ännu en gång EKs tjusiga mötesrum mitt i stan. Där satt vi runt bordet med vårt kaffe och våra små bakelser.

Man äter gott på de här mötena.

I och med att vi kanske skulle få påverka utformningen av det färdiga förslaget hade gruppen fått ytterligare några nya ansikten runt bordet. Under de möten jag har varit med på (detta var det tredje) har gruppen skiftat lite varje gång.

De två utredarna repeterade vad de kommit fram till, samma förslag som vid förra mötet. Studiesedlar och utbildningskonton kunde prövas, menar de. Jo, visst sa de att diskussionen hade påverkat dem, och att några saker nu var utvecklade.

Handen på hjärtat, jag såg ingen skillnad.

Diskussionen under mötet reflekterade ganska mycket samma saker, positionerna var välkända och har inte förändrats. Argumenten upprepades. Men det som kom att störa mig mest och fundera över betydelsen av att sitta med i arbetsgrupper/referensgrupper var en kommentar som kom ungefär halvvägs i mötet. En av deltagarna frågade var resultaten från förra träffens förslag fanns i det nya förslaget. Hon tyckte inte att våra idéer syntes någonstans. Jag insåg att jag höll med henne, och det gjorde mig lite arg. Satt vi här bara för att legitimera någon annans idé? Jag förstår att det här med att påverka är en subtil konst. Det är också klart att frågan om nationella utbildningskonton delar åsikterna, det finns både förespråkare och motståndare. Alltså kan vi inte, och ska vi inte, som grupp skriva förslaget. Det är utredarnas jobb. Men vad är det då vi skall göra? Alla berörda parter har skickat in skriftliga uttalanden för länge sen (som inte heller syns i förslaget). Diskussionerna har varit intressanta och givande, åtminstone en del av dem. De har hjälpt mig att förstå komplexiteten och några konkreta förslag som faktiskt skulle kunna hjälpa har sett dagens ljus. När vi fått chansen har gruppen varit kreativ och diskuterande, i sann folkbildaranda. Som du kan tänka dig känns det därför märkligt att inget av det syns. Har vi alltså suttit och talat för kråkorna?

Jag är tveksam, har vår gemensamma arbetstid (för vi är många, mötena har varit flera och långa) använts på ett vettigt sätt? Jag tror inte det.

Under åren har jag lärt mig att demokrati tar tid, att utformande av förslag och åsikter är en långsam process. Det finns inga genvägar. Sällan finns det enkla svar som alla kan vara överens om. När någon vinner är det på bekostnad av någon annan. Så komplext har samhället blivit.

Detta är helt ok, jag förstår att det måste vara så.

Men, det är något annat än den känsla jag fick efter dessa möten.