Min inre polis

En version av en populär skämtteckning från min barndom

Här kommer en text som är lite jobbig att publicera. Jobbig för att det inte alltid är så kul att titta för noga i spegeln. Jag skrev den första gången 2013, och när jag nu, 7 år senare läser igenom den på nytt ser jag att utvecklingen gått åt fel håll. Det har med andra ord inte blivit bättre. Kanske känner du igen dig?

Tittar du snett på någon som sätter sig på bussens handikappsplatser utan att vara handikappad? Snörper du på munnen när du ser någon som parkerar på ett förbjudet ställe? Blir du upprörd när du ser någon i butiken utan ansiktsmask? Skakar du på huvudet när du ser någon gå mot rött ljus? Kliar det i fingrarna när du ser någon kila före i kön, stava fel, tjuvåka på metron, tigga på gatan?

Jag erkänner

Jag gör det.
Jag är inte stolt över det.

Jag har blivit mer och med polis. Kanske har jag alltid varit det, innerst inne. Allt ska göras just så, och om det inte görs just så blir jag putt.
Hur i hela världen gick det till? Jag har ju växt upp i en milt sagt alternativ tillvaro. Ifrågasatt normer och dumma regler. Misstrott myndigheter och statsapparat. Sett ner på Svensson/Virtanen, som bara velat anpassa sig. Skrattat åt det korkade svenska ordet lagom. Känt mig alternativ, individuell, anarkistisk och självständig.

Det finns dom som väljer att bli precis motsatsen till sin uppväxt. Jag kunde ha varit korthårig, slipsklädd värdekonservativ med aktieinnehav och karriär. Det skulle ha varit motsatsen till min bohemiska uppväxt.

Ålderns möjliga tyngd

Men det är inte så enkelt.

Enligt en annan vedertagen sanning (det vet man ju, det har man ju hört, det känner man till) blir vi striktare och mer konservativa med åren. Kanske ligger det något i detta. Gemensamma spelregler gör väl tillvaron lättare? Eller så är det rädslan för förändring som påverkar. Kanske har jag mer att förlora idag, och är därför extra mån om att alla gör som man bör.

Så att inte jag blir utan. Eller får mindre. Eller blir lurad.

Det behövs i så fall inga poliser, åsikts- eller andra. Polisen har flyttat in i skallen.

Det är en småsint och ogin jävel.

Som får solen att gå i moln

Egentligen tar den bort solskenet från sinnets himmel (man kan bli bländad), skrattet från vardagen (man kan sätta i halsen), glädjen från livet (man kan bli besviken). Det är väl nånslags prozac-liv, utan dalar och toppar. Jämntjockt. Sådär lagom. Som mellanmjölk. (Det finns förresten inte i Finland. I Finland är vi arga och glada, lever nära våra känslor, men är också våldsamma och knäpptysta, om vi ska tro alla dessa stereotyper).

Det är också missunnsamt. Här ska inte fuskas nånting, för tänk om de som gör det har roligt!

Mota besserwiser i grind

Jag slås av en hemsk tanke. Det är lika bra att komma ut med den här och nu, då bekännelserna är igång och håller öppet hus. Som barn var jag väldigt lillgammal och snusförnuftig. Jag visste, jag kunde, jag korrigerade och rättade min omgivning. Det fanns ett rätt sätt att göra saker på, och det talade jag om för världen.

I mina första förhållanden visste jag bestämt hur min flickvän skulle vara, och hur hon behövde ändra på sig. Jag var rätt olidlig, helt enkelt. Det finns mer att hämta ur den brunnen, men jag tror du förstår min poäng. Kanske har pekpinnarna alltid funnits i förrådet, och bara väntat….

En hemsk tanke. Jag vill ju inte vara den personen.

Släckta lampor

Jag kommer på att den här konformerande gråhetstendensen inte är ny i mig. Jag minns några bekanta från Italien som besökta Finland med bil för över 20 år sedan. Jag sa att de måste ha på billjusen, det var lag på det i Finland. Ja men varför då, skrattade de. Jo men, det måste man bara, svarade jag trotsigt.

Solen skiner, det är tillräckligt ljust ute. Det var en dum lag, skrattade de. Och lät bli att tända.

Jag blev väldigt frustrerad. Jag försökte invända att ja men!…

Av samma orsak använder jag idag cykelhjälm, går över vid övergångsställen, väntar vid rött ljus. Inget jag gjorde som yngre.

Har jag blivit rädd? Har jag fel?

Jagade av datorn

Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad. Knappt har man publicerat ett blogginlägg (som det här, från 2013), så har det sugits upp i informationens malström och fösvunnit.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 7, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i win 8. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Svårt att sluta

sluta.jpg

Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.

För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.

Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.

Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.

Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.

Hur brukar du göra? Och hur tänker du?

Johanni