Dag 21

Ett stilla snöfall faller. Allt går från mörkt till vitt. Ljuden dämpas. Ute blir inne. Anna och E skyndar sig ut på gården. Ivrigt gör de snöänglar och små snögubbar. Efter en stund går E hem och hämtar ljus och tändstickor. De försöker göra en snölykta, men snön är för pudrig, och för lite.

Plötsligt tänds hoppet om en vit jul. Det skulle inte bli nån, därom var alla experttyckarna rörande överens. Väderläget över Ryssland, den varma och våta luften över Atlanten. Vindar som blåste åt fel håll. Klimatförändringen.

Anna och E tittar inte mycket på TV. De har bättre saker för sig. Därför har de också väntat tålmodigt de senaste veckorna. Tittat upp mot himlen och hittat på små snöramsor. Tagit fram pulkorna och ställt i trappan. Provat vinterkläderna. Gjort sig klara för det vita helt enkelt.

Så en dag, strax före jul, händer det. Marken får sin vita skrud. Det är inte tillräckligt för att åka pulka, men Anna och E är inte kräsna. All snö går bra. De är tacksamma. Imorgon kan den vara borta, bortregnad eller bortsmält. Men nu, just nu, finns den där. De räcker bra för dem.

Dag 20

Hon ser alltid det fina i människor. Visst är hon lite egen, och ibland rätt envis. Men handen på hjärtat, vem är inte det?

Det är skavankerna som gör oss mänskliga. Det är medvetna felvävningar i mattans mönster som påminner oss om vår felbarhet.

Ändå zoomar hon in på det varma. Hon får sina vänner att le. Hon har ett gott ord att dela ut i svåra tider. Hon är generös, inte långsint. Hon läser tidningen, inte paddan.

Med den värmen kan man bygga hus, vinna matcher. Baka bröd. Och det finns tillräckligt mycket kvar för nästa morgon.

Hon är också skör, tål inte vad som helst. Men missta inte skörhet med svaghet. Det är två helt olika ting. Ibland går hon sönder, ibland försvinner hon i tid. Det är lätt att ta henne för given. Människan är ett vanedjur, och det går fort att vänja sig. Därför behöver också hon ett gott ord, ett leende. En varm famn.

Ser du henne där på bussen? Hon sitter ofta framför dig. Utan att göra mycket väsen av sig. Håller på med sitt, och ger dig rum att hålla på med ditt.

Om du frågar svarar hon.

Dag 19

Jag har svårt för ljud. Smaskande. Prasslande. Någon som talar mycket högt i telefon. Någon som dricker och sväljer ljudligt. Någon som pratar högt för sig själv. Någons musik som spelas så hårt att det hörs genom hörlurarna och ut i resten av bussen.

Jag får symptom. Det vrider sig i kroppen, ögonen rullar runt. Det börjar klia. Det är som om ljuden förstärks i en buss. Kanske är akustiken annorlunda? Undrar om de har undersökt det? Jag menar, har han rätt den där Lewis Hagler? Finns han ens på riktigt? Slutsatser om att 4000 personer per år dör i förtid i Kalifornien på grund av ljudföroreningar låter lite för bra för att vara sant.

Och då är det antagligen en hund begraven nånstans. Månne han jobbar för Acoustiblok Corporation?

Väl inne på detta ämne, han nån av dem läst Kunderas’ Varats olidliga lätthet? Bekymren med vår fysiska kropp och allt fuffens som det för med sig, jag menar, visst finns det en större bild här!? Obekvämheten som sprider sig. Fascinationen över ett kroppsideal, mer som en idé än som ett levande konstverk i kött. Saker skall skrivas om, representeras, idoliseras. Gestaltas.

Ta 24:an. En genomskärning av den genomsnittliga moderna helsingforsaren. Ljud, övervikt, stelt omatchande kläder. Småstirriga blickar. Stressen har satt sig som röklukt på vissa. Nämnde jag att jag är känslig för röklukt? Nu för tiden går jag ett extra varv om jag möter någon som röker på gatan. Hostar demonstrativt. Deras tid är snart slut.

Dag 18

Två veckor senare kom hösten. Han hade väntat, sparat. Förkylningarna hade lurat bakom ytterdörren, så han tog fönstret. Det var viktigt att passa tiden. Tåget väntade inte. Det var sant, det som politikerna så ofta sa. Om man inte tar tåget nu, så står man ensam kvar på stationen. Och tåget, det vill man hinna med. Där händer saker, landskapet pilar förbi. Man kommer framåt. Nånstans, åt något håll som någon har bestämt. Med biljetten i handen och blicken riktad i backen. Kragen stärkt och blommorna vattnade.

Lagom mycket kläder. Inte bli för synlig. Inte glömmas bort.

Med en käck och munter min. Lagom avvägda steg. Busstabellen memorerad för alla eventualiteter. Även om taxi går snabbare kommer det inte på fråga.

Det känns fint. Att komma iväg, bryta upp. Våga säga hejdå till spegeln. Avbetalningarna. Soptömningen. Föräldrasamtalen.

Varför fanns det ingen avknapp? Måste man resa bort för att komma hem? Vem har tagit över, och var går gränsen? Gränsen mellan mitt och ditt. Mig och dig. Senap och ketchup. 

Alla lamporna släckta. Tidningen uppsagd. Nu skulle ingen få veta hur det gick med Mandrake. Senast sågs han på ett flyg, på väg över stora havet. Kanske är också han hemma nu. Kanske vattnar han blommorna, luftar ut den instängda dödskallegrottan och bara chillar lite i kvällsbrisen.

I en värld där årstiderna bytt plats kliver han resolut upp på bussen, nickar avmätt till höger och vänster, och sätter sig ner i en enda rörelse, utan att byxvecken rubbas.

Dag 17

När regnet har upphört. När bilarna har stannat. När mörkret har kommit.

Om gudarna vill. Om grannarna vill. Om du vill.

Vid rätt ögonblick. Vid den första beröringen. Vid människans gräns.

Smak av hallon. Smak av svett. Smak av närhet.

Musiken tystnar.

Pulsen stiger.

Du andas flämtande. Det är nu.

Tevattnet kallnar. Köksdörren står öppen. 

Du skyndar nerför trapporna. Du hör bussen komma runt hörnet just som ytterdörren slår igen. Din kappa flaxar, eftersom du i brådskan inte hunnit knäppa den ordentligt. Kappan är lång, du faller nästan. Med två långa kliv återfår du balansen, det går på ett ögonblick.

När gatorna tömts. Rävarna somnat. Butikerna stängt. Maskinerna kallnat.

Bara du. Och känslan. Längtan, rädslan.

Dag 16

Den snälla doften av brasa ringlar genom husen. Någon värmer sitt hus mot vinterns köld. Kaminen knäpper och sprakar. Ett gammalt minne flyter upp.

Två minuter senare kommer regnet. Det trummar mot bussens tak, gör fönstren immiga och strimmiga av rännilar. Med ens blir världen mindre. Vänligare. Ljuden dämpas, det uppstår en ordlös gemenskap, när alla tar skydd mot elementen.

Såna dagar älskar han mänskligheten. Det bultar i hjärtat, han vill brista ut i stora leenden. Människorna blir så….mänskliga.

Trafiken saktar ner då sikten försämras. Billjusen suddas ut, förlorar sin skärpa och blir bredare. Något händer med ljuset utomhus. Som om ett filter läggs på.

Barn plaskar förtjust i pölarna, små minisjöar som samlas där avloppsbrunnarna täppts till av löv. En hundägare går förbi med nedsänkt huvud, hunden drar, bråttom att komma undan det blöta och in i värmen. Konstigt egentligen, uttrycket ett riktigt hundväder. De flesta hundar verkar föredra regnet som är utanför fönstret, inte regnet på promenaden.

Mot kvällen minskar regnet till ett lätt duggande, och slutar sedan helt. Doften av blöta kläder fyller ännu bussen.

Dag 15

Lyckan sprider sig som en varm badbomb genom kroppen. Den sjunker ner och landar i magen.Kroppstemperaturen stiger, synfältet smalnar. Han upplever ett slags tunnelseende. Vissa ljud blir alldeles skarpa, de som är nära. Övriga ljud smälter ihop med omgivningen, försvinner.

Han ser på sina händer. De är vackra. Ljuset från vintersolen silas genom fönstret, ser ut som spets. Han ser ut genom fönstret. Det är vackert. Vinden har avtagit, folk går som i slowmotion. Förunderliga färgblobbor fyller utkanten av hans seende, i himlakanterna.

Han måste hålla huvudet mycket rakt, annars blir han sjösjuk. Han försöker hålla ögonen så öppna han kan. Annars dyker undervärlden upp igen. De små männen. Hårda kvistar under hans nakna fotsulor. En skärande sol. De skrattande munnarna. Två dörrar av gammalt trä, båda stängda. Doften av hö.

Lyckan är en färg som han kan smaka. Med båda händerna håller han fast den känslan.

Dag 14

Ingen vit jul. Nehej. Inte i år heller. Det är något fel på världen. Något håller på att gå sönder. Bara grått grått blött. Oavbrutet. Skall det aldrig sluta? Annat var det förr. Då var jularna alltid vita. Folk hade hyfs. Unga människor reste sig i bussen och gav plats. Gröten smakade gröt, inte klimpvatten. Töserna var sötare, inte utspökade som mannekänger. Mina leder värkte inte hela tiden. Jag hade en position. Man lyssnade på mig. Jag var fri. Jag hade råd. Inte som idag, denna dåliga ursäkt till december. Denna låtsascharad. Men jag vet nog. Jag ser er. Ni tror ni blandar in i skuggorna, men ni är lika synliga på fiskar på torra land. Ni riktar era små manicker mot min hjärna, försöker stråla. Jag är beredd, pälshatten är fodrad invändigt med aluminium, det enda som biter på strålarna. Naturligtvis kan jag inte gå in i varuhusen, vars alla alarm piper av metallen. Men det gör mig föga. Jag har inget att hämta i dessa mammons tempel. Det glitter jag söker finns inte i världsliga ting.

Inte heller i flaskans botten.

Jag vet, för jag har sökt där. Kostade mig allt.

Så ingen vit jul. Men för mig en mycket vit jul.

Se inte så där snett på mig. Se dig i spegeln först.

Dag 13

Mandlar, gräddkola, vispgrädde, jäst. Skagenröra, tandkräm. Det var ännu något. Vad? Sjutton också, varför skrev jag inte upp det? Kul minneslek tänkte jag. Nu blir jag blöt och kommer säkert glömma nåt istället. Fiffigt.

Handlandet har blivit så annorlunda, sen de började bygga. Köpcentret är borta, ersatt av en grop. Butikerna är långt borta, en bussresa bort.

Visst är det ett ilandsproblem. Vi har ju i alla fall butiker att gå till, och det råder inte brist på något. Det är lite som den där gamla sanningen, att man vet inte vad man har före man förlorar det. Jag trodde väl mest det gällde relationer, men tydligen gäller det också matbutiker.

Och dessutom butiker som jag ofta klagat på. För dåligt utbud, för råddigt, för dyrt. Nu längtar jag tillbaks till då de fanns och man inte behövde planera detta också så himla noga. Allt ska planeras. Det blir mycket bussresor. Tur att 24:an finns.

Jag antar att det var en slags infantil revoltlusta som fick mig att inte skriva en köplista. Ungefär så att allt skall inte planeras. Nu får jag stå mitt kast, och minnas det vi behöver, eller åka två gånger.

Mandlar, vispgrädde, jäst. Skagenröra. Sablar, nu saknas flera saker.

Té? Behövde vi té? Eller var det lök? Nej, lök var det nog inte. Det tror jag ofta saknas, så jag köper, och upptäcker hemma att vi har flera påsar. Så nej, lök kan det nog inte vara. Eller té.

Men hej! Nu kom jag på det! Tanten där framme med den röda mössan joggade mitt minne.

Amaryllis.

Jag vill bli mindre effektiv

Börjar arbetsdagen genom att gå 3,5 meter från köket till arbetsrummet. Slår på båda mina datorer (laptop och bordsdatorn). Loggar in i alla SoMe-tjänster, Teams och Slack. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Schemalägger några SoMe-poster för inkommande vecka i buffer. Svarar på några öppna frågor i ett par Teams-kanaler. Konterar ett inköp. Deltar i ett Zoommöte. Bekräftar kommande möten via doodle. Mappar lite anteckningar. Dubbelkollar arbetskalendern för att säkerställa att jag inte glömt ngt möte. Den första timmen i en helt vanlig arbetsdag, december 2020.

Jag känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Ingen tid för tanke?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Coronan har gjort oss till arbetsnarkomaner hela bunten. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska vi jobbajobbajobba. Eller, är det mina inre demoner som piskar på? Vart är det så bråttom, egentligen?
Trenden har varit tydlig också inom den fria bildningen i ganska många år redan. Vi får höra att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Alla sjunger vi effektivitetens lov. Synergier och en effektivare lösning genom digitalisering var såväl den förra som den nuvarande regeringens återkommande löfte, utan att någon har kunnat påvisa den egentliga effekten. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i. Att vara högpresterande och oavbrutet effektiv är vår tids religion.

Vad gör detta med oss?

Långsam kunskap

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri, slarvbyggen, fuskforskning. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar (eller sticker vi själva in nålen och trycker in mer?). I slutändan står vi där med en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut. Ibland kan jag undra hur det gick till.

Var det så här det skulle bli? Var detta vår önskade slutdestination hela tiden? Eller växlade vi in på fel spår i något skede?

Jag känner hetsen i min stigande vilopuls. Adrenalinet som flödar och ger mera ork.

Det märkliga är att det finns valmöjligheter. Det finns resurser. Om vi väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Alltså är detta något vi har velat, något vi har strävat efter.

Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Fri, eller effektiv?

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Jag – en resultatidiot?

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit. Kan du hjälpa mig?