Så har vi gått och blivit lite mer som islänningarna

fire

Idag kom solen, och allt annat är oväsentligt. Det skrattas. Stränderna fylls. Cyklister överallt. Sommaren är här, och eftersom alla vet hur oberäknelig den är skyndar vi att njuta. Det är lite som första snön, en slags naturfylla av glädje. Solen slösar sitt ljus och sin värme på oss, trots allt. Trots allt hat, självmordsbombaridioter, populistmischmasch, trots allt vi hittills gjort och fortsätter att göra mot den planet vi lever på.

Solen skiter i allt det där.

Den smeker värme över oss alla.

Inte konstigt att vissa kulturer var soldyrkare.

Snart kommer väl folk att börja klaga. Det är för varmt. Det är för torrt. Det är över huvudtaget för nånting hela tiden. Men inte just idag.

Jag cyklar genom kvällningen och staden visar sig från sin allra bästa sida. Vinden är mjuk, folk går långsamt, många har satt sig längs vattnet och bara är. De passar på. De lever inte som islänningarna på en vulkan mitt emellan två kontinentalplattor mitt ute i Atlanten, vilket gör något med psyket, då varje dag kan vara den sista, och allt är rätt extremt. Men de lever i ögonblicket. Just här. Just nu.

Idag var en bra dag.

Tack för det.

Johanni

Blogg100

Bob och odjuren

BobPeaks

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. Han ber inte om ursäkt för något. Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Idag publicerades hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

Johanni

#Blogg100

Faran av att vara bror till en kändis

kivi

Stugan är mycket liten. Två rum. Dit kom för att dö. Han tog sig från sjukhuset till stugan, och brodern gav honom ena rummet, och bästa sängen. Själv kamperade han i köket, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Den ena brodern, han vars stuga vi talar om, var skräddare, följde i fars fotspår. Skräddare var de hela bunten i den familjen, av tradition. Den andra brodern, han som kom dit för att dö, skapade den finska litteraturen. Alla finska skolbarn har honom som obligatorisk läsning, och tycker antagligen därför inte så mycket om honom. Mot alla odds lyckades han skaffa sig en utbildning, och med sitt skarpa intellekt formade han kärnan i den unga finska intelligentian. Där Runeberg skrivit romantiskt och vurmat för det finska folket på svenska väntade sig alla att Alexis Kivi skulle göra samma sak, fast på finska.

Tji fick de.

Hans böcker svär, super, pruttar och beter sig. De är levande, motsägelsefulla och skitiga. Det föll inte i god jord. När sju bröder kom ut sågades den vid fotknölarna, något som tog hårt på en känslig, och sjuklig Alexis.

FI_121008 059 Suomi Helsingin silakkamarkkinat 2012

I den lilla stugan bodde alltså sex personer. Saker finns bevarade i det som nu är ett museum. Det går nästan att föreställa sig hur livet här en gång tedde sig.

Efter att han sedan dött, under nyårsnatten, började brodern lyfta hans namn. Besökare visades runt i stugan och fick höra anekdoter och berättelser ur skaldens liv och tid här. Intresse väcktes, och aktningen steg allt mer, postumt. Stugan såldes på villkor att det skulle bli ett permanent museum, och att de skulle få bo kvar.

Mitt i natten bryter sig rånmördare in och hugger ihjäl brodern och hans fru. Med kniv. Rånmördarna hade hört rykten om försäljningen och hoppades att pengarna skulle finnas i stugan.

Det fanns de inte.

Spisen/bakugnen/kaminen har ännu blodfläckar efter dådet.

Paret hittades av grannar, då knappt en dag hade gått.

Vad Alexis Kivi själv dog av?

Det är det ingen som vet.

Johanni

#Blogg100

Bron

insikt

Vimplarna fladdrar i den hårda vinden. Han har inte mätt vindbyarna än, men han känner hur de drar i kläderna, sjunger i stagen.

Det är snart dags.

Över bron några enstaka bilar, nästan vilsekomna. Deras rutor mörka, anonyma. Från okända platser pilar de vidare mot okända destinationer. Det kan finnas en hel berättelse bakom tonade glas, det kan vara blindgångare. Gjorde för att stjäla din tanke just de ögonblick du inte vill det. Omöjligt att veta.

Kanske finns det ledtrådar. Bilarnas färger? Märken? Nej, de är för långt borta.

När han ser den gröna vimpeln hissas på andra sidan vet han.

Då släpper stressen. En stress han inte ens vetat om, lämnar hans axlar. Han tar ett par andetag, som för att pröva, innan han bestämmer sig.

Stövlarna känns bra. Han är inte mycket för omen, tror inte på hela idéen. Men med åren har han kommit att erkänna att det kan finnas något i magkänslan. En liten föraning.

Som om kroppen visste.

Han vet att det är ett argument som inte tål dagsljus, men han bryr sig inte.

Oavsett vad är utgången alltid oviss. Det hänger på detaljer.

Har inte den där bilen kört över bron två-tre gånger nu? Är det ett nytt trick? Eller finns där ändå ett budskap.

Han ruskar på huvudet och knäpper fast bältet. I sådana ögonblick hjälper bara handfasta rörelser. Allt annat är att bjuda in till dans. Och det undviker han i det längsta.

Det blir bäst så.

För alla parter.

Johanni

#Blogg100

Tandfén

toothy

– Behåll din nummerlapp, ta hissen till tredje våningen och vänta i aulan.

Klockan är kvart i nio på morgonen. Jag har cyklat genom regn och osannolikt hård motvind. Jag är en kvart tidig. Igår ringde jag helsingfors tandvård och förklarade vad som hade hänt. Kan du komma imorgon bitti, frågade hon. Javisst, förstås, svarade jag.

Så där sitter jag nu.

Tandläkarväntrum är inget vidare. Du hinner tänka allt möjligt, men inte riktigt koncentrera dig på något. Tidningarna i tidningsstället ser gamla och olästa ut. Kroppen spänner sig, den vet vad som kommer. Och det gör jag också.

Tror jag.

Jag skjuter alltid upp tandläkarbesöken längre än jag borde. Jag tycker inte om när det borras i munnen. Jag tror du vet vad jag menar.

Klockan blir nio.

Väntrummet är tomt.

Klockan blir 12 över.

Så lyser nummerdisplayen upp, 400, rum 2.

Jag reser mig då dörren öppnas.

Jag visas in i rummet, tandläkaren kommer emot och skakar hand. Nej men hej, jag trodde du var en kvinna, skrattar hon. Du vet, hela namnen syns inte i våra system, så jag trodde…

Nejnej, svarar jag, jag är ingen kvinna. Åtminstone sist jag kollade.

Inte jag heller, gapflabbar Lena, som hon heter. Åh nej förlåt. Men du vet, det är fredag.

Jag sätter mig i tandläkarstolen med ett leende.

En radio spelar popmusik, och Lena hummar med.

Regnet slår mot fönstret.

I taket precis ovanför mig sitter en bild, en teckning av stadens liv.

Det hela är över på 20 minuter, och gör för omväxlings skull inte särskilt ont.

Lena skämtar hela tiden, och skrattar högt åt sina egna skämt. Med vana händer gör hon sitt jobb. Lugnt och professionellt. Förklarar vad hon gör, och varför. Säger att jaha du, när var du hos tandläkaren senast, du behöver en genomgång här, det ser jag. ring nu genast idag och säg att en tandläkare sa så. Men vad säger jag, tala till en vuxen så där, nej härregud…Men glöm nu inte att ringa. Ring med en gång.

Hejdå!

När jag går ut i aulan trycker jag på den gladaste feedback-knappen. Där finns en liten lapp. 87% av alla besökare är nöjda eller mycket nöjda.

Det förstår jag.

Hurra för kommunal tandvård, och människor som kan och tycker om sina jobb.

Johanni

#Blogg100

Blåblodiga husdjur

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100

Grön våg

swish

Cyklar genom stan. Tidig morgon. Funderar först på om jag ska orka. Regn och blåst utlovats. Och kyla. Visst tycker väl kroppen att en bussresa in är så mycket skönare?

Men sen sover jag gott, vaknar ganska utvilad, och känner att ett cykeltur, det är nog grejen.

Det är inte långt, och det är inte tungt, men det är åndå uppförsbacke, ska jag iddas, ska jag orka? Samma sak när jag funderar på att fara till simhallen.

Varför finns det där motståndet där? Jag vet ju att jag mår bra, och har aldrig ångrat när jag väl kom iväg.

Är det bara djupt inrotade gamla dåliga vanor, är det att jag till naturen är lat (det är jag ju), eller vad?

Folk här är förbannade på de gröna, som nu är näst största parti i Helsingfors. De har inte en aning, de är maktfullkomliga, de är klåpare, osv osv. De många turerna kring metrobygget ger vatten på kvarnarna. Se där, de vet inte vad de gör.

Själv märker jag att det nu finns fungerande cykelvägar genom stora delar av stan, något som inte fanns för 5-10 år sedan. Så visst har de fört med sig gott också, även om de inte är några frälsare som befriar oss från all världens vedermödor. Till det är de alldeles för mänskliga. Tror jag.

Regnet låter bli att falla just då jag cyklar, men ger ändå luften den där sköna friska känslan. För en allergiker är det rena mannan. Därför delar jag jordbrukarnas längtan efter regn, som sköljer bort vårdammet och mycket av pollen och annat som kliar så vansinnigt i näsan den här tiden på året.

Johanni

#Blogg100