Tandfén

toothy

– Behåll din nummerlapp, ta hissen till tredje våningen och vänta i aulan.

Klockan är kvart i nio på morgonen. Jag har cyklat genom regn och osannolikt hård motvind. Jag är en kvart tidig. Igår ringde jag helsingfors tandvård och förklarade vad som hade hänt. Kan du komma imorgon bitti, frågade hon. Javisst, förstås, svarade jag.

Så där sitter jag nu.

Tandläkarväntrum är inget vidare. Du hinner tänka allt möjligt, men inte riktigt koncentrera dig på något. Tidningarna i tidningsstället ser gamla och olästa ut. Kroppen spänner sig, den vet vad som kommer. Och det gör jag också.

Tror jag.

Jag skjuter alltid upp tandläkarbesöken längre än jag borde. Jag tycker inte om när det borras i munnen. Jag tror du vet vad jag menar.

Klockan blir nio.

Väntrummet är tomt.

Klockan blir 12 över.

Så lyser nummerdisplayen upp, 400, rum 2.

Jag reser mig då dörren öppnas.

Jag visas in i rummet, tandläkaren kommer emot och skakar hand. Nej men hej, jag trodde du var en kvinna, skrattar hon. Du vet, hela namnen syns inte i våra system, så jag trodde…

Nejnej, svarar jag, jag är ingen kvinna. Åtminstone sist jag kollade.

Inte jag heller, gapflabbar Lena, som hon heter. Åh nej förlåt. Men du vet, det är fredag.

Jag sätter mig i tandläkarstolen med ett leende.

En radio spelar popmusik, och Lena hummar med.

Regnet slår mot fönstret.

I taket precis ovanför mig sitter en bild, en teckning av stadens liv.

Det hela är över på 20 minuter, och gör för omväxlings skull inte särskilt ont.

Lena skämtar hela tiden, och skrattar högt åt sina egna skämt. Med vana händer gör hon sitt jobb. Lugnt och professionellt. Förklarar vad hon gör, och varför. Säger att jaha du, när var du hos tandläkaren senast, du behöver en genomgång här, det ser jag. ring nu genast idag och säg att en tandläkare sa så. Men vad säger jag, tala till en vuxen så där, nej härregud…Men glöm nu inte att ringa. Ring med en gång.

Hejdå!

När jag går ut i aulan trycker jag på den gladaste feedback-knappen. Där finns en liten lapp. 87% av alla besökare är nöjda eller mycket nöjda.

Det förstår jag.

Hurra för kommunal tandvård, och människor som kan och tycker om sina jobb.

Johanni

#Blogg100

Blåblodiga husdjur

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100

Grön våg

swish

Cyklar genom stan. Tidig morgon. Funderar först på om jag ska orka. Regn och blåst utlovats. Och kyla. Visst tycker väl kroppen att en bussresa in är så mycket skönare?

Men sen sover jag gott, vaknar ganska utvilad, och känner att ett cykeltur, det är nog grejen.

Det är inte långt, och det är inte tungt, men det är åndå uppförsbacke, ska jag iddas, ska jag orka? Samma sak när jag funderar på att fara till simhallen.

Varför finns det där motståndet där? Jag vet ju att jag mår bra, och har aldrig ångrat när jag väl kom iväg.

Är det bara djupt inrotade gamla dåliga vanor, är det att jag till naturen är lat (det är jag ju), eller vad?

Folk här är förbannade på de gröna, som nu är näst största parti i Helsingfors. De har inte en aning, de är maktfullkomliga, de är klåpare, osv osv. De många turerna kring metrobygget ger vatten på kvarnarna. Se där, de vet inte vad de gör.

Själv märker jag att det nu finns fungerande cykelvägar genom stora delar av stan, något som inte fanns för 5-10 år sedan. Så visst har de fört med sig gott också, även om de inte är några frälsare som befriar oss från all världens vedermödor. Till det är de alldeles för mänskliga. Tror jag.

Regnet låter bli att falla just då jag cyklar, men ger ändå luften den där sköna friska känslan. För en allergiker är det rena mannan. Därför delar jag jordbrukarnas längtan efter regn, som sköljer bort vårdammet och mycket av pollen och annat som kliar så vansinnigt i näsan den här tiden på året.

Johanni

#Blogg100

Över dagen

living

Dagen är över. Mörkret är här. Regnet. Kylan. Därute känns världen stor och lite kall. Här inne lyser lampan upp mörkret. Tekokaren kokar. Det är dags att varva ner. Kanske att fundera en stund över dagens saldo. Denna dag kommer aldrig igen. Vad gjorde jag med den? Levde jag den fullt ut? Nej, det gjorde jag säkert inte. Det kom en massa saker längs vägen. Jobb att göra, åtaganden. Plikter. Transportförflyttningar, matpauser. Lite slöhäng på some. En hel del möten, vöerenskommelser, kalenderevent. Lite lekande med ny teknik, planering av en föreläsning senare i juni. Ett snabbt besök till IKEA, träffa gamla mamma. Hårt slit med en uppdatering av förra årets landsrapport kring utbildningsreformer i Finland. Siffrorna är lätta, analysen svårare, det gäller att hitta rätt nivå.

Morgonen, ut med hunden, solen skymtar fram. Ljuvlig cykeltur till jobbet.

Men också, samtal, pauser, mummel för mig själv.

Det är mycket som ryms i en dag, också helt vanliga saker, också en helt vanlig dag. Det kan vara lätt att missa, att längta till något annat. Visst finns det mycket annat, men jag har också skapat, lever också denna vardag. det är mina beslut. Jag är i den lyckliga positionen att jag kan vara med och påverka.

På kvällen går jag igen igenom lite hat och hätskt på some. Undrar för n-te gången om vissa människors behov att sänka andra. Vad är det de vill, egentligen? Det är så mycket sandlåda över some-raseriet.

Hunden blir lika hoppsigt glad som alltid då jag äntligen kommer hem. Kråmar sig, vill vara nära. Vill ha kärlek.

Det får den.

Johanni

#Blogg100

Absolut förbjudet

forbidden

Hundar inte välkomna här, parkering förbjuden. Gräsmattan får ej beträdas. Genomgång förbjuden. Förbjudet att äta glass. Mata ej fåglarna. Rökning förbjuden. Förvaring av båtar förbjudet. Förbjudet att simma i shorts. Förbjudet att göra upp eld. Inga hundar på stranden.

Du vet hur det är. Det mesta är förbjudet. En hel del av det förstår jag, de är mer som bondförnuft. Men ibland känns det som om förbuden fortsätter av bara farten. Då kan det kännas som om allt roligt är förbjudet. Som om vi lever i ett nej-samhälle, där allt är förbjudet – för säkerhets skull.

Det som från början var tänkt att skydda oss, och de svaga i synnerhet har kanske löpt linan ut. Möjligen är detta en naturlig följd av jante-lagen.

Dagens folkbildning: (tack vare Wikipedia)

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).[1] Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns däremot på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Så, den ena sidan av mig tycker att sunt bondförnuft vinner över idiotiska regler-för-reglernas-skull. Den andra sidan störs av regelöverträdelser. Spelar ingen roll hur dum regeln är, det är något som brister då den överträds.

Se där ett modernt psykologiskt dilemma. Kanske inte så stort i jämförelse med världsproblemen, men ett dilemma likväl.

Och frågan uppstår – om det är ok att bryta mot vissa uppenbart korkade förbud, var går gränsen? Det börjar med att du går mot rött på en öde gata, och slutar med…systemkollaps? Allvarligt? Det kan du väl inte mena?

Johanni

#Blogg100

12 fakta

hypnos

Det är kväll, jag promenerar med hunden runt kvarteret. Sommardofter slår emot oss, det är sömnig söndag, snart är helgen över. Inne i husen är lampor tända, TV-skärmars blåa ljus flimrar mot mörka väggar. Ljudet av klackskor ekar från busshållplatsen, där två Drumsöbor just stigit av bussen som alltjämt ersätter den för evigt försenade metron.

Det doftar blommor och diesel när den brummar förbi. I den lilla parken kvittrar fåglar frenetiskt, som hade de viktiga ärenden.

Hunden sniffar sig fram, gathörn för gathörn. Det är mycket info som skall samlas in och processas.

Jag minns en lektion i gymnasiet. Jag minns inte ämnet, läraren, klassrummet eller mina klasskamrater. Jag minns bara en mening.

Vår hjärna registrerar 12 fakta varje sekund.

12 fakta. Det låter mycket. Jag undrar hur många av dem jag kan återskapa genom att tänka. Genom att öva.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade något med hypnos, att det är därför hypnos kan ge vittnesresultat. Via den går det att få fram fakta vi registrerat, men är omedvetna om.

Jag har ingen aning om det är sant, kanske du vet?

Det är en fascinerande, och lite skrämmande tanke, om det är så att vi samlar in så mycket info. Speciellt med tanke på hur lite vi minns, hur mycket som sorteras bort.

Sen undrar jag också hur man kommit fram till just 12, om där finns en felmarginal, om vi alla samlar in lika mycket, om det avtar med åren.

Se där, allt sånt jag inte kommer få svar på.

-Johanni

#Blogg100

Bäst före

throw

Det märks med en gång. Ett par dagar, och stapeln sjunker. Inte för att den är hemskt hög från början, men ändå. Jag har alltid sagt mig själv att jag inte skriver för alla andra. Jag skriver för mig själv. Och så är det ju. Delvis. Men, sen när det börjar komma några läsare, efter mycket marknadsföring och läsande/kommenterande av andras bloggar, då känns det plötsligt lite annorlunda. Du ser att stapeln sjunker genast jag inte skriver på en dag eller två.

Och det triggar, det är bra. Jag vill ha upp stapeln igen. Visst är det nånslags egostrykning, men so what? Det är mitt liv, eller hur?

Och då undrar jag, varför går det så snabbt? Jag läser då och då flera år gamla inlägg och ler. (Nej, inte bara mina egna, så egofokuserad är jag INTE). Men av någon anledning är det gamla föråldrat. De finns inte.

Bara det senaste är intressant.

Som om det fanns ett bäst-före-datum för tankar, idéer, insikter.

Visst blir vissa saker föråldrade (kläder, frisyrer, tempot i film…) men de är inte mindre intressanta för det. Så varför denna jakt på det nyaste?

Jag erkänner, jag är likadan. Sugen på det nya, alltid på jakt. Men jag tror det kan komma tillbaks och bita oss i svansen (om vi hade någon).

Visst förstår jag stressen. Det är mycket som lockar och pockar på vår uppmärksamhet. Bara det som flyter längst upp på ytan syns. Det går att greppa.

Och jag skulle vilja att det var annorlunda. Att det fanns tid för alla de där lite äldre tankarna. Att det inte var så bråttom jämt. Jag måste säkert börja med mig själv. Om jag bara visste var jag ska börja.

Har du förslag?

Johanni

#Blogg100