Kapitel 4 i berättelsen om Buenos Aires

Bara några steg från den livliga kommersen på storgatan är det lugnt. Ljuden från storstaden hörs naturligtvis också här, vi har inte teleporterat oss ut till ödemarken, men det är nästan som om. Skuggorna ligger djupa, allting ser ut som du trätt en strumpbyxa över huvudet. Staden kan anas, men den tränger sig inte på. Istället är det en doft som får dina nackhår att resa sig. En blandning av något surt, något lite ruttet, och en söt underton, som från flodstäder vid lågvatten. Efter några sekunder har dina ögon vant sig vid halvdunklet och hon framträder långsamt, liksom eftertänksamt. Du ser henne snett bakifrån, hon har stannat, böjer sig lätt fram. Var det hit hon hade så bråttom, eller är detta bara en etapp på vägen? Du sträcker på dig för att komma lite närmare och höra lite bättre. Under de sekunder som du försöker filtrera bort allt irrelevant hinner tusen tankar fara genom huvudet. Bokstavligt. Varje sekund tänker vi 1,15 tankar. Dygnet runt. Året runt. Om vi går med på att vi tänker också då vi sover.

Vänta. Det är något konstigt med bilden. Hon talar inte med någon, som jag först trodde. Det är en säck placerad på en bänk så att det först ser ut som en människa. En jutesäck, som en gång innehållit kaffe från Brasilien, om man skall tro de tryckta texterna. Hon ser inte på säcken, utan på bänkens ryggstöd. Det är en sliten grön parkbänk med metallben och ryggstöd i trä. Hon tittar noga på en av inristningarna. En bokstavskombination som inte verkar betyda något. A.G rUUT/fE

Hennes rörelser, hela hennes jag har frusit fast i denna position. Hon ser ner på inskriptionen. Vi ser ner på henne. Efter ett par fokuserade ögonblick reser hon sig långsamt och slätar till klänningen. Utan att tveka backar hon tre steg, gör helt om och går ut på stora vägen igen. Där visslar hon fram en taxi och försvinner i trafiken. Det är ingen idé att försöka följa efter, trafiken här är omöjlig för en utomstående att klara av. Istället är det dags att pussla ihop en bild av de fragment vi har.