När grannen i radhuslängan kallar mig för Åke blir jag både sur och stolt på samma gång. Jo, jag har sett filmen, och vet att han försöker förolämpa, men jag tycker att rätt skall vara rätt, och han får faktiskt inte parkera hur som helst. Det vet ju alla. Bilar är ett otyg, om du frågar mig. De är stöddiga, högljudda och platskrävande. De påminner om skolans mobbare, de som slog och tog. Därför att de kunde. De som skrattade och stack. Därför att de var i grupp. De påminner om rädda skrävlare. Jag har inget till övers för rädda skrävlare. Jag cyklar till jobbet. Att cykla till jobbet är det svenskaste som finns. Jag har målat cykeln polissvart, helt på flit. Jag går mina vändor, plockar upp tomma ölburkar, känner på de stängda dörrarna att de faktiskt är stängda. Om jag kunde vissla under mina rundor skulle jag göra det. Men jag lärde mig aldrig som barn, och nu vet jag inte hur jag skall börja. Grannen är en hejare på att vissla, jag hör honom alltid när han går förbi med hunden. Flera gånger om dan går han förbi. Stackare. Jag tror inte han har så kul i livet. Inte sen frun stack. Men det ger honom ändå inte rätt att parkera hur som helst.

Vi har inte alltid bott här. När jag var liten bodde vi på en lummig gata med låga hus. Det var i en annan stad, men jag vet inte vilken. Vi var de enda utifrån, det vet jag. Mamma och pappa var ihop då ännu. Pappa jobbade, som lokalvårdare. Eller städare, om du frågar mig. Jag tycker man ska kalla en spader för en spader. Förutom att jag inte mins vilken stad så kommer jag inte ihåg så hemskt mycket från den här tiden. Jag vet inte om jag hade samma starka känsla för rätt och fel som jag har nu. Jag har försökt fråga mamma, men dimman som Alzheimers gav henne gör svaren obegripliga. Pappa kan jag inte heller fråga, han är försvunnen. Ja, försvunnen. Du kanske såg avsnittet i ”Efterlyst” om honom. Marocko-Adel, kallade de honom. Påstod en massa skumma saker, som jag inte tror på. Att han skulle ha hållit på med bilsmuggling, människosmuggling och gud vet vad. Pappa! Nej, jag tror de tog fel på person. Du vet hur det är. En sak som är skit i det här samhället, i Sverige, är att de inte ser skillnad på oss. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Jag tar mitt jobb som väktare på allvar. Uniformen skall bäras med rak rygg. Odågor skall hålla sig i skinnet. Snattare har inget här att hämta. De ger området dåligt rykte. De och alla andra som skiter i reglerna. Som tror att reglerna inte gäller dem. Som tror det är tufft och modigt att bryta reglerna. De är losers. De som tror nåt om sig själva (och det finns alltid minst en eller två sådana. Alltid.) brukar försöka med ”blatte”, men aldrig mer än en gång. Visst kan vi dalta med dem, men det säger dem bara att vi inte har ork, eller mod, att stå upp mot dem. Och då fortsätter de, precis som mobbarna. Jag säger inte att man skall knäcka näsan på dem, jag är ingen vigilante. Det räcker långt med att vara på plats, att stå rak i ryggen, att inte ta nån skit, men inte heller ge efter för känslorna. Jag vet att många tror jag är en av dem. Jag ser ju ut så. Vi kan inte hjälpa hur vi ser ut. Men vi kan hjälpa vad vi gör. Vårahandlingar väger mer än vårt fejs. Eller, det borde i alla fall göra det. För det är klart att mycket är skit i samhället. Det ser ju jag också. Jag är ju inte blind.

Jag heter Ali, jag är två meter lång och har gängtatueringar på överarmarna. Sen jag började som väktare här har knaset slunkit undan. Snatteriet upphört, liksom vandalismen. Det är därför personalen i mataffären kallar mig för ”lokalpolisen”.