Tankevän

Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?

Skuttande tid lutande id

Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.