Ingen vit jul. Nehej. Inte i år heller. Det är något fel på världen. Något håller på att gå sönder. Bara grått grått blött. Oavbrutet. Skall det aldrig sluta? Annat var det förr. Då var jularna alltid vita. Folk hade hyfs. Unga människor reste sig i bussen och gav plats. Gröten smakade gröt, inte klimpvatten. Töserna var sötare, inte utspökade som mannekänger. Mina leder värkte inte hela tiden. Jag hade en position. Man lyssnade på mig. Jag var fri. Jag hade råd. Inte som idag, denna dåliga ursäkt till december. Denna låtsascharad. Men jag vet nog. Jag ser er. Ni tror ni blandar in i skuggorna, men ni är lika synliga på fiskar på torra land. Ni riktar era små manicker mot min hjärna, försöker stråla. Jag är beredd, pälshatten är fodrad invändigt med aluminium, det enda som biter på strålarna. Naturligtvis kan jag inte gå in i varuhusen, vars alla alarm piper av metallen. Men det gör mig föga. Jag har inget att hämta i dessa mammons tempel. Det glitter jag söker finns inte i världsliga ting.

Inte heller i flaskans botten.

Jag vet, för jag har sökt där. Kostade mig allt.

Så ingen vit jul. Men för mig en mycket vit jul.

Se inte så där snett på mig. Se dig i spegeln först.