Vart är vi på väg? Komma vi att veta det, se det, känna det på oss, när vi kommer fram? Eller är det kanske också tillfälligt? Kanske har vi inte alla samma slutdestination. Några kan ju ha kommit längre, andra har bråttom av. Min hållplats är kanske inte din hållplats. Dessutom, om jag håller på och grubblar över vart du skall kanske jag missar min egen exit. Vi är många. Jag är en. Ensam går inte, men ensam går jag. Vi kan inte sätta ord på andra utan att göra våld på dem. Ändå lockande.

Allt känns så flyktigt. Så tillfälligt. Önskelistorna blir kortare med åren, istället för presenter, en tanke om närhet. Istället för stress en känsla av frihet. Att inte behöva jaga hela tiden. Att veta att skåpen är fyllda med mat.

Det är också en konst, att kunna njuta av ögonblicket, upplevelsen, smaken. Att våga släppa taget. Ta av sig klockan och mobilen.