Hon ser alltid det fina i människor. Visst är hon lite egen, och ibland rätt envis. Men handen på hjärtat, vem är inte det?

Det är skavankerna som gör oss mänskliga. Det är medvetna felvävningar i mattans mönster som påminner oss om vår felbarhet.

Ändå zoomar hon in på det varma. Hon får sina vänner att le. Hon har ett gott ord att dela ut i svåra tider. Hon är generös, inte långsint. Hon läser tidningen, inte paddan.

Med den värmen kan man bygga hus, vinna matcher. Baka bröd. Och det finns tillräckligt mycket kvar för nästa morgon.

Hon är också skör, tål inte vad som helst. Men missta inte skörhet med svaghet. Det är två helt olika ting. Ibland går hon sönder, ibland försvinner hon i tid. Det är lätt att ta henne för given. Människan är ett vanedjur, och det går fort att vänja sig. Därför behöver också hon ett gott ord, ett leende. En varm famn.

Ser du henne där på bussen? Hon sitter ofta framför dig. Utan att göra mycket väsen av sig. Håller på med sitt, och ger dig rum att hålla på med ditt.

Om du frågar svarar hon.