Digipang!

forsvar

Vad gör försvaret i den digitala världen? Ganska mycket visar det sig. De försöker nå ut i den digitala vardag där resten av oss finns. Det handlar dels om att skapa synlighet för försvarsmakten, dels om att nå ut till kommande beväringar. Det jag hade väntat mig att få höra, hur Finland försvarar sig mot hybridangrepp, dvs angrepp mot el, nät kommunikationer nämndes inte alls då Försvarsmaktens kommendant Jarmo Lindberg äntrade scenen på årets #ITK2016-dagar i Tavastehus. Cyberhot mot Finland är, enligt Jarmo Lindberg, nämligen inte försvarets uppgift. Istället visade han på de viktigaste digitala dimensionerna för försvaret.

  1. Simulatorer sparar pengar. De är alltmer sofistikerade och realistiska. Jarmo berättade lyriskt om hur mycket tekniken gått framåt sedan han själv arbetade med MIG-simulatorer, på den tiden finska luftvapnet använde sovjetiska flyg. Nu går det att spela krigsspel som Steelbeasts (bara namnet, jag baxnar), som lär ut samarbete, koordination, och farliga moment som är svåra att genomföra på riktigt. Utvärderingen och uppföljningen blir också effektivare av att allt spelas in, och gås igenom efteråt mycket noga. Lindberg berättar att de ägnar lika mycket tid åt genomgång och diskussion som går ut under själva övningen.
  2. Nätet erbjuder förberedande kurser. Detta preppar kommande rekryter, håller reservisterna alerta och är ett billigt sätt att erbjuda utbildning. Av vad han visade på skärmen ser det ut som vanliga textbaserade nätkurser.
  3. Det blir också en feedback-kanal mellan ledningen och soldaterna. Det handlar om vardagliga saker under militärtjänstgöringen. Tanken är väl att du som beväring skall känna att ledningen vid behov lyssnar på dig. Med tanke på krigsmaktens rykte som hierarkisk institution par excellance är det ett högt berg att bestiga. Främst verkar det här handla om att erbjuda direkta kommunikationskanaler.
  4. Nätet skapar slutligen också kontakt mellan försvarsmakten och det övriga samhället. Vi befinner oss inte utanför, vi är en del av samhället, insisterade Lindberg, som samtidigt medgav att milin ofta uppfattar sig själv som en sluten organisation. Men, sade han, vi måste också ta oss ur vårt elfenbenstorn. Intressant liknelse, eller hur? Det är ju annars akademiker som brukar beskyllas för att leva i sådana. Men kanske är de trångbodda, fulla av allehanda institutioner? För att nå ut ti vår allas vardag finns försvaret på facebook, twitter, instagram, och nu snart också på Periscope. Dessutom uppmuntras beväringar bli Digi-agenter, vilket redan lyckats långt över förväntan.

I det sammanhanget sa Linberg något som fick mig att haja till Försvaret upprätthåller slutna grupper för kommande, nuvarande och fd beväringar. På Facebook. Visst de är slutna, men någon kan ju läsa dem. Grupperna hjälper till att skapa sammanhållning, men också att visa hurdana människor som är på väg in i arméen. En slags profilering alltså. Det är säkert bra. Samtidigt kan ju Facebook också se och göra samma profileringsarbete, om den så önskar. Någon annan än jag som tycker det är lite läskigt vilken potentiell makt detta (och liknande saker) ger företag som Facebook?

Det rekommenderas att du hoppar åt rätt håll

digital

Det låter lite för enkelt för att vara sant. Just därför är det antagligen sant. Det finns inget sånt som en digitaliseringsstrategi. Det finns strategier för en digital värld.

När Saku Tuominen (@sakuidealist) talar om världens utveckling vid öppningen av årets stora it-händelse i Finland, #ITK2016, så berättar han en anekdot. Han säger att då han rör sig i världen och talar med de smartaste, hörde han en förvånande sak. Överallt finns samma oro för framtiden, samma vilja att bygga en bättre värld, samma farhågor kring missbruk av nätet och teknologin, samma förhoppningar om hur teknik skall underlätta och förbättra. Men, berättade han. Enligt en guru han samtalade med skiljde sig Finland från alla andra länder i ett avseende. I Finland, och bara i Finland, talar vi fortfarande om digitalisering. Som en skild sak. Något specifikt. Externt. I resten av världen är digitaliseringen något som genomförs, och strategin är integrerad i tematiska helheter. Han sade det inte rakt ut, men mellan raderna kunde jag ana rekommendationen: prata mindre OM det, gör något ÅT det. Digitaliseringen är ingen naturkraft. Det finns inte bara ett håll. Saku nämnde också att vi i Finland ofta upprepar mantrat att vi behöver ett digiskutt. Men, frågar han, vart?

Politik är val och prioriteringar. Vart vill vi hoppa? Och när skall vi göra det?

Jag vet inte om han har rätt. Men jag tror han är något på spåren. Under #ITK2016 slås jag av hur ofta vi talar om det som skall hända, men inte om varför. Inte om vad vi vill. Saku arbetar med flera non-profit-projekt för att försöka påverka utvecklingen. Jag tänker att kanske behöver vi visioner. Samhället är inte bara det som vi ser här och nu, det är också vart vi är på väg. Det digitala är inte en teknisk implementering, det är en värdegrund. Det är ju trots allt samhället vi talar om. Och samhället består av människor. Vi kan välja. Vi kan prioritera. Vi kan vilja.

Om vi vågar.

#Temablogg52

Att säga, att tro och att göra

 

 

Torsdag morgon. Sitter på #ITK2016 dagarnas öppning i Tavastehus. Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen talar. Jag tänker att det kan inte vara helt lätt för henne att stå inför mer än 500 lärare och rektorer från hela landet. Hon representerar här inte bara Undervisnings- och Kulturministeriet, som hon är chef för. Hon är i mångas ögon också ett av problemen i dagens finska regering. Varför? Den regering hon sitter i har under hela sitta första verksamma år kontinuerligt kritiserats, ofta med rätta. Inför valet lovade de partier som sedan vann dyrt och heligt att de inte skulle skära i pengarna till utbildning. Nu har nedskärning följt på nedskärning. Studenter och lärare har gått ut på gatorna och demonstrerat. Som relativt ung, och dessutom kvinna, har hon säkert hamnat mitt i en skitstorm. Jag kan knappast ens föreställa mig de hatbrev hon antagligen får.
Så där står hon nu, livslevande. Hon trevar lite med orden. Hon försöker måla upp en vision av ett Finland vars utbildningssystem är bäst i världen, som är allas förebild. Och som nu skall uppdateras och komma i takt med tiden. Som skall utnyttja den naturliga nyfikenhet och öppenhet som unga känner inför framtiden och teknologin till att motivera dem i sina studier. Det är lite svårt att förhålla sig till hinner ord. Går de att lita på? En politiker lever på sitt förtroendekapital. Rätt eller orätt, så fungerar politiken. En minister som är med och skär ner i högre undervisning för att nästa vecka skriva öppna brev till samma institutioner och fråga varför de inte gör mer, och hur de tänker bli världsledande inom sina områden väcker starka känslor. Vet hon vad hon håller på med?
Enligt henne finns det indikationer på att skolan och lärandet inte längre automatiskt är första prioritet för unga. Skolan måste, enligt henne, göra sig relevant igen.
Det är vad regeringen tänker med sin digitaliseringsstrategi. För att detta skall lyckas behöver lärarna stöd. Det handlar inte om teknik säger hon gång på gång. Det handlar om kommunikation. Lärarna behöver fortbildning, och en ambitiöst program för att inkludera digitala färdigheter i all fortbildning för lärare på alla stadier är på väg att sjösättas.
Dessutom, säger hon, borde vi bli bättre på att lära av varandra. Det som görs i Tammerfors vet man inte mycket om i Lahtis, menade hon. Det har hon säkert rätt i. Tyvärr känns det som om regeringen hon är en del av oftast sitter i Tammerfors, medan vi andra sitter i Lahtis.
Hon skall dock ha cred för att hon vågade komma hit. Och deltagarna ska ha cred för att de inte buade eller avbröt henne. Även om applåderna var rätt tama. Och Sanni snabbt försvann ut efter sitt tal. Hon hade väl inte tid att lyssna på vad som sedan sades.