Etikettarkiv: jul

Dag 24

Publicerat i reflektion av

Ett gult ljus sänker sig över hans tankar. De bortre och vanligtvis så mörka innersta hörnen lyses upp av skenet. Ingen tydlig ljuskälla står bakom. Det är ett ljus bortom förnuftets. Bortom det man kallar logik.

Tunt gult damm dalar ner.

Han minns inte längre sitt namn. Ett par bokstäver anas när han fokuserar, men de är hala. Hala och blurriga i kanterna. Han vänder blicken.

Något finns där. Något som inte är han.

Detta vet han inte, men han känner det.

Sand under fötterna. En strand? Är det sälta han känner på tungan, eller är det något hans medvetande sätter ihop åt honom? Han börjar få svårt att se skillnaden, känna att den spelar roll.

När han tänker efter känner han maskinen. Ett stadigt surrande i själva fundamentet. Något som oavsett honom mal på.

Något rör sig. Det syns som en rörelse i ögats yttersta gräns, just där synen upphör. Rörelsen är ljudlös, som ett månblänk i en vattenpöl.

Han kände en lust att dansa. Fötterna tog några prövande steg, helt utan att fråga honom. Kanske var han satt på autopilot. Kanske var han mest tankspridd.

J. En av bokstäverna i hans namn var J. Eller?

En man med glesnande hår pekar finger. En kvinna (maskinskriverska?) skrattar.

Någon räknar baklänges, på franska. Kvinnan, tapeten och vägen. De är alla svartvita.

Han har anlänt.

Detta är The Place.

Dag 23

Publicerat i reflektion av

Vart är vi på väg? Komma vi att veta det, se det, känna det på oss, när vi kommer fram? Eller är det kanske också tillfälligt? Kanske har vi inte alla samma slutdestination. Några kan ju ha kommit längre, andra har bråttom av. Min hållplats är kanske inte din hållplats. Dessutom, om jag håller på och grubblar över vart du skall kanske jag missar min egen exit. Vi är många. Jag är en. Ensam går inte, men ensam går jag. Vi kan inte sätta ord på andra utan att göra våld på dem. Ändå lockande.

Allt känns så flyktigt. Så tillfälligt. Önskelistorna blir kortare med åren, istället för presenter, en tanke om närhet. Istället för stress en känsla av frihet. Att inte behöva jaga hela tiden. Att veta att skåpen är fyllda med mat.

Det är också en konst, att kunna njuta av ögonblicket, upplevelsen, smaken. Att våga släppa taget. Ta av sig klockan och mobilen. 

Dag 22

Publicerat i reflektion av

Han hade kommit nära förut. Skymtat målgången. Men han snubblade alltid på målsnöret. Det var lättare att resa sig upp och börja på ett nytt race, istället för att slutföra detta. Hans liv hade utvecklats till en lång rad påbörjade, men ej avslutade, maratonlopp.

Om han hade varit en annan skulle detta ha känts nedslående. Men för K hade sånt blivit vardagsmat, något han inte längre tänkte så mycket på. Det var ju så lätt att börja på nytt. Som tur var blev han inte heller cynisk med tiden, något som annars lätt kunde ha försurat hans återstående dagar. 

Ibland undrade han lite över det. Att det han lärde sig i skolan sällan behövts i livet, att det han haft nytta av hade han lärt sig på helt andra platser. Han funderade över vad vi har med oss in i detta livet, vad som hjälpt honom framåt, där andra drunknat. Det var inget inlärt, så mycket visste han. Det var bara något som han….hade i sig. Som ung hade han tagit den för givet. Han hade slösat med den, och det hade varit gott. Nu slösade han inte längre, men han kände sig ändå rik. Han förstod inte riktigt varför, men om jag ska vara riktigt ärlig brydde han sig inte heller. Han satt oftast tyst på bussen på väg in till stan och begrundade sina medpassagerare. De var ett mysterium för honom. Många av dem kände han rätt bra. Inte för att de nånsin hälsat på varann, utan därför att många av dem envisades med att leva ut sina liv högljutt på bussen, då de kommunicerade med nära och kära medelst mobiltelefonen.

Själv skulle han aldrig komma på tanken att göra nåt så urbota korkat. Men han hade inget emot att sitta och slösuga i sig lite av bussgrannarnas liv. Det var som en medelmåttig tv-såpa ungefär. Allt till det facila priset av en bussbiljett.

Dag 21

Publicerat i reflektion av

Ett stilla snöfall faller. Allt går från mörkt till vitt. Ljuden dämpas. Ute blir inne. Anna och E skyndar sig ut på gården. Ivrigt gör de snöänglar och små snögubbar. Efter en stund går E hem och hämtar ljus och tändstickor. De försöker göra en snölykta, men snön är för pudrig, och för lite.

Plötsligt tänds hoppet om en vit jul. Det skulle inte bli nån, därom var alla experttyckarna rörande överens. Väderläget över Ryssland, den varma och våta luften över Atlanten. Vindar som blåste åt fel håll. Klimatförändringen.

Anna och E tittar inte mycket på TV. De har bättre saker för sig. Därför har de också väntat tålmodigt de senaste veckorna. Tittat upp mot himlen och hittat på små snöramsor. Tagit fram pulkorna och ställt i trappan. Provat vinterkläderna. Gjort sig klara för det vita helt enkelt.

Så en dag, strax före jul, händer det. Marken får sin vita skrud. Det är inte tillräckligt för att åka pulka, men Anna och E är inte kräsna. All snö går bra. De är tacksamma. Imorgon kan den vara borta, bortregnad eller bortsmält. Men nu, just nu, finns den där. De räcker bra för dem.

Dag 20

Publicerat i reflektion av

Hon ser alltid det fina i människor. Visst är hon lite egen, och ibland rätt envis. Men handen på hjärtat, vem är inte det?

Det är skavankerna som gör oss mänskliga. Det är medvetna felvävningar i mattans mönster som påminner oss om vår felbarhet.

Ändå zoomar hon in på det varma. Hon får sina vänner att le. Hon har ett gott ord att dela ut i svåra tider. Hon är generös, inte långsint. Hon läser tidningen, inte paddan.

Med den värmen kan man bygga hus, vinna matcher. Baka bröd. Och det finns tillräckligt mycket kvar för nästa morgon.

Hon är också skör, tål inte vad som helst. Men missta inte skörhet med svaghet. Det är två helt olika ting. Ibland går hon sönder, ibland försvinner hon i tid. Det är lätt att ta henne för given. Människan är ett vanedjur, och det går fort att vänja sig. Därför behöver också hon ett gott ord, ett leende. En varm famn.

Ser du henne där på bussen? Hon sitter ofta framför dig. Utan att göra mycket väsen av sig. Håller på med sitt, och ger dig rum att hålla på med ditt.

Om du frågar svarar hon.

Dag 19

Publicerat i reflektion av

Jag har svårt för ljud. Smaskande. Prasslande. Någon som talar mycket högt i telefon. Någon som dricker och sväljer ljudligt. Någon som pratar högt för sig själv. Någons musik som spelas så hårt att det hörs genom hörlurarna och ut i resten av bussen.

Jag får symptom. Det vrider sig i kroppen, ögonen rullar runt. Det börjar klia. Det är som om ljuden förstärks i en buss. Kanske är akustiken annorlunda? Undrar om de har undersökt det? Jag menar, har han rätt den där Lewis Hagler? Finns han ens på riktigt? Slutsatser om att 4000 personer per år dör i förtid i Kalifornien på grund av ljudföroreningar låter lite för bra för att vara sant.

Och då är det antagligen en hund begraven nånstans. Månne han jobbar för Acoustiblok Corporation?

Väl inne på detta ämne, han nån av dem läst Kunderas’ Varats olidliga lätthet? Bekymren med vår fysiska kropp och allt fuffens som det för med sig, jag menar, visst finns det en större bild här!? Obekvämheten som sprider sig. Fascinationen över ett kroppsideal, mer som en idé än som ett levande konstverk i kött. Saker skall skrivas om, representeras, idoliseras. Gestaltas.

Ta 24:an. En genomskärning av den genomsnittliga moderna helsingforsaren. Ljud, övervikt, stelt omatchande kläder. Småstirriga blickar. Stressen har satt sig som röklukt på vissa. Nämnde jag att jag är känslig för röklukt? Nu för tiden går jag ett extra varv om jag möter någon som röker på gatan. Hostar demonstrativt. Deras tid är snart slut.

Dag 18

Publicerat i reflektion av

Två veckor senare kom hösten. Han hade väntat, sparat. Förkylningarna hade lurat bakom ytterdörren, så han tog fönstret. Det var viktigt att passa tiden. Tåget väntade inte. Det var sant, det som politikerna så ofta sa. Om man inte tar tåget nu, så står man ensam kvar på stationen. Och tåget, det vill man hinna med. Där händer saker, landskapet pilar förbi. Man kommer framåt. Nånstans, åt något håll som någon har bestämt. Med biljetten i handen och blicken riktad i backen. Kragen stärkt och blommorna vattnade.

Lagom mycket kläder. Inte bli för synlig. Inte glömmas bort.

Med en käck och munter min. Lagom avvägda steg. Busstabellen memorerad för alla eventualiteter. Även om taxi går snabbare kommer det inte på fråga.

Det känns fint. Att komma iväg, bryta upp. Våga säga hejdå till spegeln. Avbetalningarna. Soptömningen. Föräldrasamtalen.

Varför fanns det ingen avknapp? Måste man resa bort för att komma hem? Vem har tagit över, och var går gränsen? Gränsen mellan mitt och ditt. Mig och dig. Senap och ketchup. 

Alla lamporna släckta. Tidningen uppsagd. Nu skulle ingen få veta hur det gick med Mandrake. Senast sågs han på ett flyg, på väg över stora havet. Kanske är också han hemma nu. Kanske vattnar han blommorna, luftar ut den instängda dödskallegrottan och bara chillar lite i kvällsbrisen.

I en värld där årstiderna bytt plats kliver han resolut upp på bussen, nickar avmätt till höger och vänster, och sätter sig ner i en enda rörelse, utan att byxvecken rubbas.

Dag 17

Publicerat i reflektion av

När regnet har upphört. När bilarna har stannat. När mörkret har kommit.

Om gudarna vill. Om grannarna vill. Om du vill.

Vid rätt ögonblick. Vid den första beröringen. Vid människans gräns.

Smak av hallon. Smak av svett. Smak av närhet.

Musiken tystnar.

Pulsen stiger.

Du andas flämtande. Det är nu.

Tevattnet kallnar. Köksdörren står öppen. 

Du skyndar nerför trapporna. Du hör bussen komma runt hörnet just som ytterdörren slår igen. Din kappa flaxar, eftersom du i brådskan inte hunnit knäppa den ordentligt. Kappan är lång, du faller nästan. Med två långa kliv återfår du balansen, det går på ett ögonblick.

När gatorna tömts. Rävarna somnat. Butikerna stängt. Maskinerna kallnat.

Bara du. Och känslan. Längtan, rädslan.

Dag 16

Publicerat i reflektion av

Den snälla doften av brasa ringlar genom husen. Någon värmer sitt hus mot vinterns köld. Kaminen knäpper och sprakar. Ett gammalt minne flyter upp.

Två minuter senare kommer regnet. Det trummar mot bussens tak, gör fönstren immiga och strimmiga av rännilar. Med ens blir världen mindre. Vänligare. Ljuden dämpas, det uppstår en ordlös gemenskap, när alla tar skydd mot elementen.

Såna dagar älskar han mänskligheten. Det bultar i hjärtat, han vill brista ut i stora leenden. Människorna blir så….mänskliga.

Trafiken saktar ner då sikten försämras. Billjusen suddas ut, förlorar sin skärpa och blir bredare. Något händer med ljuset utomhus. Som om ett filter läggs på.

Barn plaskar förtjust i pölarna, små minisjöar som samlas där avloppsbrunnarna täppts till av löv. En hundägare går förbi med nedsänkt huvud, hunden drar, bråttom att komma undan det blöta och in i värmen. Konstigt egentligen, uttrycket ett riktigt hundväder. De flesta hundar verkar föredra regnet som är utanför fönstret, inte regnet på promenaden.

Mot kvällen minskar regnet till ett lätt duggande, och slutar sedan helt. Doften av blöta kläder fyller ännu bussen.

Dag 15

Publicerat i reflektion av

Lyckan sprider sig som en varm badbomb genom kroppen. Den sjunker ner och landar i magen.Kroppstemperaturen stiger, synfältet smalnar. Han upplever ett slags tunnelseende. Vissa ljud blir alldeles skarpa, de som är nära. Övriga ljud smälter ihop med omgivningen, försvinner.

Han ser på sina händer. De är vackra. Ljuset från vintersolen silas genom fönstret, ser ut som spets. Han ser ut genom fönstret. Det är vackert. Vinden har avtagit, folk går som i slowmotion. Förunderliga färgblobbor fyller utkanten av hans seende, i himlakanterna.

Han måste hålla huvudet mycket rakt, annars blir han sjösjuk. Han försöker hålla ögonen så öppna han kan. Annars dyker undervärlden upp igen. De små männen. Hårda kvistar under hans nakna fotsulor. En skärande sol. De skrattande munnarna. Två dörrar av gammalt trä, båda stängda. Doften av hö.

Lyckan är en färg som han kan smaka. Med båda händerna håller han fast den känslan.