Ett gult ljus sänker sig över hans tankar. De bortre och vanligtvis så mörka innersta hörnen lyses upp av skenet. Ingen tydlig ljuskälla står bakom. Det är ett ljus bortom förnuftets. Bortom det man kallar logik.

Tunt gult damm dalar ner.

Han minns inte längre sitt namn. Ett par bokstäver anas när han fokuserar, men de är hala. Hala och blurriga i kanterna. Han vänder blicken.

Något finns där. Något som inte är han.

Detta vet han inte, men han känner det.

Sand under fötterna. En strand? Är det sälta han känner på tungan, eller är det något hans medvetande sätter ihop åt honom? Han börjar få svårt att se skillnaden, känna att den spelar roll.

När han tänker efter känner han maskinen. Ett stadigt surrande i själva fundamentet. Något som oavsett honom mal på.

Något rör sig. Det syns som en rörelse i ögats yttersta gräns, just där synen upphör. Rörelsen är ljudlös, som ett månblänk i en vattenpöl.

Han kände en lust att dansa. Fötterna tog några prövande steg, helt utan att fråga honom. Kanske var han satt på autopilot. Kanske var han mest tankspridd.

J. En av bokstäverna i hans namn var J. Eller?

En man med glesnande hår pekar finger. En kvinna (maskinskriverska?) skrattar.

Någon räknar baklänges, på franska. Kvinnan, tapeten och vägen. De är alla svartvita.

Han har anlänt.

Detta är The Place.