Världens mitt

Egentligen borde väl jag också slita av mig håret i ångest inför all den osäkerhet som vår nära framtid bär med sig. Om det inte är klimatet som tar död på oss har vi snart utrotat allt liv på jorden. Coronan stänger oss inne i en oändlig lockdown. De stora pojkarna skramlar med sina favoritvapen för att se vem som har störst. 

Vi är med andra ord på väg rakt mot helvetet, och vi har inte ens goda intentioner att trösta oss med.

Hur kunde det gå så här?

Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld? Ett nytt sätt att leva, var det bara marknadsföringstrick? En annan värld, jo jag tackar. Men det var ju inte annan på det sättet som vi tänkte oss.

Vi är hemma hos L och städar. Möblerar om. Sorterar. Ser en bok i bokhyllan som jag minns när jag köpte från en loppis i södra Sverige för några år sedan. De hade hela serien, men jag köpte bara en. En uppslagsbok över det mesta som hände 1967. Varför just den boken? Det var året jag föddes.

Att bläddra i den är nyttig läsning. Kris, krig och överhängande fara andas genom sidorna. Idag mestadels bortglömda katastrofer, elände och misär. Den som läser igenom berättelserna förundras över att planeten ännu är i ett stycke. Våldsam är mänsklighetens historia. Kort är vårt minne.

Jag tror vi lider av missuppfattningen att vi är jordens, och livets, medelpunkt (och slutpunkt).

Det är lätt hänt. Sociala medier har möjligen spätt på tanken att vi är avgörande. Men vi har betett oss så länge. Som gudar. Som alltings mitt. Kanske finns det en dragningskraft i avgrunden. Tanken att vi är slutet, och sedan är allt svart. Kanske är det ett sätt att försöka lura döden.

Vi lever också i en värld som gärna blåser på den elden, får oss att känna oss viktiga. Det är bra att inse sin egen unikhet, men det är inte så bra om vi tror att allt börjar och slutar med oss.

Det blir lätt så att vi tappar perspektivet då. För att inte tala om kontexten.

Fjärran från pöbel och världens hån

och domares frågor och krav,

sällsamma varelse, sov i frid

i din hemlighetsfulla grav.

som redan B uttryckte saken 1857. Naturligtvis kan historielöshet vara en styrka. Den som inte vet alla vedermödor längs vägen ger sig lättare av, eller hur? Flödet är konstant och hela tiden kommer nya, som ser ut som gamla. Jag har tänkt att det är motgångarna som ger livet salt. Men, så tror jag inte längre. Det var en fas jag hade. Ett flörtande med smärtan. Det är lockande, lätt gjort. Ett slags fuckyou åt alla lyckopredikanter. Därifrån det svarta kommer.

Så sökandet fortsätter. Sökandet har sin egen logik, som egen styrfart och sin egen agenda. Den har också ett egenvärde. Så mycket har jag lärt mig.

Ute väntar stjärnor på att tändas. Lysa upp mitt himlavalv med påminnelse om inramningen. Jag går ut i kvällens mörka timmar.

Elfel

Elskåp

Det säger spraak. Det säger knicks. Sen slocknar allt. Man inser det inte förrän det händer en själv. Strömmen går. Strömmen! Lamporna slocknar. Nätet slocknar. Dammsugaren slocknar mitt i städningen. Kylskåpet och frysen slocknar. Det går inte att laga mat. En så liten enkel sak, och lägenheten är plötsligt oanvändbar. Vi ringer jouren. Han säger vi ska gå och titta på elskåpet. Det gör jag. Jag nuddar vi huvudströmbrytaren, och två blå blixtar slår ut. Men propparna går inte. Jag rör inte det skåpet något mer.

Han kommer och pillar lite, säger att det är ett tydligt fel på huvudbrytaren. Elmätaren är gammal, lika gammal som huset, från 1954. Plötsligt bara slutar den fungera. Den har tjänat troget i alla dessa år, säkert längre än vad som ens ursprungligen planerades. Men nu är det slut. Kaputt. Jourkillens försöker få tag på en elektriker, men eftersom det är helgdag når han ingen. Så han säger att vi ska använda så lite el som möjligt, som fixar han en elektriker till nästa dag.

Varje gång vi tänder en lampa säger det antingen klick eller sprak i elmätaren.

Det känns farligt. Som om det kan börja brinna. Vi sitter i stearinljus, lagar ingen middag, ser inte på tv. Går och lägger oss tidigt, efter att ha dubbelkollat batterierna i brandvarnarna.

Det är först när man själv råkar ut för något sådant som det blir uppenbart. Att vara utan el, eller att bli hotad, eller att bli dumpad. När du själv är med om det känns allvaret i det. Att läsa om det, eller se det på TV, har inte alls samma effekt. Även om vi är utrustade med en ordentlig dos empati. Det förblir på ett abstrakt plan. Något som känns orättvist, eller fel, men som inte påverkar livet i övrigt. Något som du kan lämna bakom dig och gå vidare ifrån.

Jag sover oroligt den natten.

Johanni

#Blogg100