Världens mitt

Egentligen borde väl jag också slita av mig håret i ångest inför all den osäkerhet som vår nära framtid bär med sig. Om det inte är klimatet som tar död på oss har vi snart utrotat allt liv på jorden. Coronan stänger oss inne i en oändlig lockdown. De stora pojkarna skramlar med sina favoritvapen för att se vem som har störst. 

Vi är med andra ord på väg rakt mot helvetet, och vi har inte ens goda intentioner att trösta oss med.

Hur kunde det gå så här?

Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld? Ett nytt sätt att leva, var det bara marknadsföringstrick? En annan värld, jo jag tackar. Men det var ju inte annan på det sättet som vi tänkte oss.

Vi är hemma hos L och städar. Möblerar om. Sorterar. Ser en bok i bokhyllan som jag minns när jag köpte från en loppis i södra Sverige för några år sedan. De hade hela serien, men jag köpte bara en. En uppslagsbok över det mesta som hände 1967. Varför just den boken? Det var året jag föddes.

Att bläddra i den är nyttig läsning. Kris, krig och överhängande fara andas genom sidorna. Idag mestadels bortglömda katastrofer, elände och misär. Den som läser igenom berättelserna förundras över att planeten ännu är i ett stycke. Våldsam är mänsklighetens historia. Kort är vårt minne.

Jag tror vi lider av missuppfattningen att vi är jordens, och livets, medelpunkt (och slutpunkt).

Det är lätt hänt. Sociala medier har möjligen spätt på tanken att vi är avgörande. Men vi har betett oss så länge. Som gudar. Som alltings mitt. Kanske finns det en dragningskraft i avgrunden. Tanken att vi är slutet, och sedan är allt svart. Kanske är det ett sätt att försöka lura döden.

Vi lever också i en värld som gärna blåser på den elden, får oss att känna oss viktiga. Det är bra att inse sin egen unikhet, men det är inte så bra om vi tror att allt börjar och slutar med oss.

Det blir lätt så att vi tappar perspektivet då. För att inte tala om kontexten.

Fjärran från pöbel och världens hån

och domares frågor och krav,

sällsamma varelse, sov i frid

i din hemlighetsfulla grav.

som redan B uttryckte saken 1857. Naturligtvis kan historielöshet vara en styrka. Den som inte vet alla vedermödor längs vägen ger sig lättare av, eller hur? Flödet är konstant och hela tiden kommer nya, som ser ut som gamla. Jag har tänkt att det är motgångarna som ger livet salt. Men, så tror jag inte längre. Det var en fas jag hade. Ett flörtande med smärtan. Det är lockande, lätt gjort. Ett slags fuckyou åt alla lyckopredikanter. Därifrån det svarta kommer.

Så sökandet fortsätter. Sökandet har sin egen logik, som egen styrfart och sin egen agenda. Den har också ett egenvärde. Så mycket har jag lärt mig.

Ute väntar stjärnor på att tändas. Lysa upp mitt himlavalv med påminnelse om inramningen. Jag går ut i kvällens mörka timmar.

När lagom inte räcker

Photo by  Josh Caswell on Scopio

Jag brukade hata ordet lagom. Det representerade allt betongsossesvenskt jag föraktade. Jag ville ha stora känslor, stora uttryck. Drama. Sturm und Drang, svart och vitt. Livets bergochdalbana.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade i årskurs 3 med min klasslärare. Hon menade att man kan vara glad hela tiden, att det var en reell möjlighet. Jag svarade bestämt (och förnumstigt) att man inte känner av glädjen om man inte också upplevde sorger. Som om jag visste vad jag talade om.

Jo, jag var väldigt lillgammal.Samtidigt var jag väldigt rädd för konflikter (skilsmässobarn som jag är). Paradoxalt? Javisst, och också det var som det skulle. Logik hade inte mycket plats i min värld på den tiden. Men lagom, det var för sådana som gett upp. Som inte trodde på revolutionen längre. Som hade sålt sig.

Jo, jag var väldigt revolutionär på den tiden.

Nu är jag mycket gnälligare, gråare och noggrannare. Det som är lagom har ätit sig in från kanterna, efter att jag öppnat dörren. Jag ser det inte ens längre, fast det lagoma har tagit över. Kanske är det en sjukdom, som långsamt smyger sig igenom mig för att till sist ta kål på den sista lilla gnuttan drama, känsla och hjärta?

Eller så har jag kommit till sans och förstått verklighetens förutsättningar, efter att grandiost (och meningslöst) kastat mig utför diverse emotionella stup i min självupptagenhet.För det där med selfies, det är inget nytt. Det är bara ett nytt namn på en etablerad företeelse, tonårens introspektion. Tiden då allt utgår från det egna jaget.

Jag kommer ihåg snuttar av det. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte att jag skulle blir som stor. Jag skulle bli kändis.Vi satt några vänner och filade på bandnamn, ritade skivomslag, och fantiserade. Att ingen av oss kunde spela störde inte nämnvärt. För vi, vi kunde allt, och hade allt framför oss. Allt handlade om oss. Vi var bäst.

Jag brukar ofta tänka att jag är glad att jag inte längre är tonåring. Att det var en jobbig tid. Men, samtidigt är det inte en erfarenhet jag skulle vela vara utan.Den jag är idag har formats av alla dem jag har varit.

Det är inte bara kroppens celler som en efter en förnyas så att man efter 7 år fått en helt ny kropp. Detsamma gäller också själen och intellektet. Jag är inte densamma som jag var i tonåren. Något av det finns kvar, mycket är borta, eller har förändrats till något annat.

Tankar om lagom och revolution har försvunnit någonstans på vägen. Kanske fastande de i någon flyttlåda under årens lopp, och följde aldrig med till det nya stället. Istället har upplevelser, känslor, resor, reflektion, eftertanke och nya erfarenheter smugit in på arenan.

Egentligen är det rätt konstigt.Jag brukade se på vad jag uppfattade som äldre människor, och bedöma om de ”stelnat” i sina former eller inte. Detta baserat på någon slags tanke om att man som ung lever och lär sig och utvecklas, för att sedan stelna i en form, sluta leva, bara andas.

Kanske vill ingen se sig själv som lagom, som en utspädd dekokt utan egna taggar. Det är, och har länge varit, pop att satsa på sig själv, att vara individualist, att bejaka och att hitta sig själv. Att leva upp till sin fulla potential, och annat som egentligen är otroligt flummigt, om jag tänker efter.

Så till vida är kanske liknelsen korrekt att jag har mindre tålamod med sånt som jag inte tycker om, och sådana jag inte respekterar. Jag är mer selektiv när jag väljer vilka filmer jag ser, vilka människor jag umgås med, vilken mat jag äter, vilket vin jag dricker. Allting är inte längre nytt och spännande och för första gången. Är det jag som har stelnat utan att ha märkt det?