Andra hållet

Untitled

Det går att vända på hela steken också. Spela upp den baklänges. Den som vill kan också byta perspektiv, och se allt underifrån.

Jo, det är sant att allt sånt är möjligt med modern teknik.

Frågan är väl snarast varför.

Det är lite som det där med att samla på hög. Nånstans inne i oss finns en drift att spara. Att lägga undan för regniga dagar. Säkert härstammar beteendet från då vi levde ur hand i mun. Jag påstår att många inte skulle behöva fortsätta samla. Många klarar av att hantera sitt ha-begär och skaffar inte mer än vi behöver. Andra fortsätter att samla, mycket mer än vad de nånsin kommer att behöva. Vi kallar det girighet, glupskhet, omättlighet.

Längtan efter mer är drivkraften i marknadsekonomier.

Vår överlevnadsinstinkt har kanaliserats till att upprätthålla samhällen. Vi ”måste” jobba, och när vi kunde ta en paus, njuta av mödans frukter, ja då ska vi jobba lite till.

Det kapitalistiska samhället har alltid lite svårt att hantera dessa ständigt hungriga människor. Å ena sidan lever de ut det kapitalistiska idealet, å andra sidan ser girigheten aldrig särskilt vacker ut. Den påminner vad som finns bakom putsade fasader och framgångsrika företag.

Sådana som lyckats men bibehållit en anspråkslöshet, sådana som inte slänger pengar runt omkring sig, de lyfts gärna fram.

När multimiljardärer skänker stora summor pengar till goda ändamål, då får de publicitet.

De får inte lika mycket publicitet då det gäller att visa hur de samlade ihop dessa rikedomar från början.

Det är ok att vara girig, så länge det inte syns.

Det är ok att ha samlarmani, så långe man inte skryter om det.

Det är lite dubbelmoral här, tycker jag.

Vad tycker du?

Mynt

osloApril2016Onsdag. Går på gatorna i Oslo. Det regnar. En kvinna sjunger hest om halleluja. Hon sitter på gatan på en liten filt. En man står på knä med händerna i en bedjande gest framför sig.

Några a-lagare raglar förbi, högljutt glada.

Annars mest ungdomar som har bråttom hit och dit.

Från många av butikerna, modern musik och dovt dunkande trummor. En del har rea, andra inte. De flesta är kedjor av ett slag som också finns hemma.

Snabbmatskedjorna är även de samma som hemma. Tidningarna skriver om Panama-pappren och undrar vilka av de 200 norrmän som finns på listorna som gjort sig skyldiga till brott. Regeringen lägger fram förslag som skall försvåra familjeförening för nyanlända.

Sparkrav gentemot den offentliga sektorn leder till uppsägningar på bland annat statliga radio och tv-bolaget NRK.

Kort sagt. Detta kunde lika gärna vara Helsingfors. Och Finland.

Så fort det kom hithän.

Ibland känns det som om bara vi gör dumma beslut, drabbas av masspsykos, deprimeras. Tyvärr är det ett globalt fenomen. Kortsiktighet, osäkerhet, rädsla.

Det är stapelvaran för många politiker idag. Deras svar blir att svinga mot utsatta grupper, att peka finger för att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Förenklingar. Och denna idé om att försämringarna är oundvikliga. Det är ju också ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret.

Allt detta får mig illamående.

Här lever vi, mitt i allt detta. Och låter oss deprimeras. Tyngas ner. Förföras av budskapet att detta måste vara så här.

Låter oss lamslås till skygga får, lättare att hålla i fållan. Låter uppgivenheten ta över.

Det är destruktivt. Det är självuppfyllande. Det är korkat.

Därför har jag börjat sätta mynt i de tiggandes pappersmuggar.

Det är inte att rädda världen. Det är inte för att må bra.

Det är för att kunna se mina medmänniskor i ögonen.

Johanni

#Blogg100