Jagade av datorn

Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad. Knappt har man publicerat ett blogginlägg (som det här, från 2013), så har det sugits upp i informationens malström och fösvunnit.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 7, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i win 8. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Elektriskt vågskvalp

Untitled

Jo, jag vet. Jag borde ju har stängt skärmen för länge sedan, efter att först ha skrivit detta. Och så skulle jag sova min skönhetssömn som bäst.

Istället fastnar jag på nätet. Igen. Skvaller, dumheter som Trump säger, minnesrunor över död kvinnlig arkitekt, nya Tesla-modellen, olycka i Indien, Microsoft-nyheter, en väns katt har gått bort. En vän har blivit chef för Lillan och släpper en selfie framför ingången. En kollega sätter ut en rolig  bild med kommentar från årsmötet här i Jakobstad som jag är på som bäst. Den måste jag förstås dela. Ja, det gamla vanliga med andra ord. Och plötsligt försvann en timme. Eller två.

Att slösurfa, uppdatera sig, komma ikapp i flödet. Att inte behöva ta sig i kragen, skriva klart, gå och sova. Det finns något lugnande med detta. Som terapi. Världen, i all sin futtiga glans, finns fortfarande kvar. Ett leende där, ett upprört ögonbryn där. En sportdåre där, en bild av 1,2 miljoner ballonger som släpps samtidigt, en dokumentär om hur sy- och knappnålar blir till (fascinerande, jag blev och titta på hela berättelsen). Uppdatering av diverse statusar på diverse sociala media. Bland annat nyheten att vårt nyaste podd-avsnitt (som handlar om roller) finns ute nu, på bit.ly/livlinan. (Rekommenderas!).

Det är faktiskt som att surfa på elektriska vågor. Att kika in, hänga på, dra vidare. Det är mycket mer interaktivt, lärorikt och engagerande än att till exempel se på tv. Visste du till exempel att Microsoft bygger en ”hololens” (https://www.facebook.com/microsofthololens/?fref=ts) Om och när den börjar fungera kommer den att kunna få mycket stor betydelse för till exempel lärandet! Och så läser jag att Microsoft borde begrava Lumia-telefonen och börja göra Surface-telefoner istället. Kanske har skribenten rätt, men om/när det går så försvinner också en bit finländsk teknikhistoria. Det kommer att kännas sorgligt.

Johanni

#Blogg100