Skuttande tid lutande id

Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.

Samma samma olika

Untitled

Jag har varit här förut. Sett detta rum. Smakat på denna biff. Känt doften av No5. Jag har hört sorlets förväntan, sett blickarna som utväxlats, pilsnabba budskap i en ögonblinkning.

Ändå är jag här för första gången.

Det är inte mitt minne som sviker. Det är bara livets repetitiva karaktär. Vi gör saker om och om igen. Ofta utan att reflektera. Instinktivt.

Och varje gång nästan på samma sätt. Favoritplatsen på bussen. De kulturella referenserna när jag ser en film. Reflektionerna kring mina egna minnen när någon kulturgrej påverkar mig.

Jag skapar och återskapar hela tiden mig själv. I varje givet ögonblick. Jag formar och omformar minnen. Och hela tiden andas jag, denna den mest repetitiva av livsuppehållande omedvetna åtgärder.

Det går lätt rutin i det. Som gör att jag missar hur oerhört häftigt det egentligen är. Att leva.

Alla dessa vändor i bassängen. De kan synas identiska. Men det är de inte. Varje givet ögonblick bär på sin egen berättelse. Varje dag är jag ny.

Fast jag känner mig gammal.

Och återberättad.

Johanni

#Blogg100

Sen

Nya Drumsö

Senare i programmet får ni höra szvingos nyaste singel, men först, en gammal goding. Det är ännu 63 minuter kvar av den här matchen, men till näst möter Manchester City Crystal Palace. Liverpool spelar mot Bournemouth borta, sedan mot Swansea hemma. Du ska jobba i ditt anletes svett, så får du din belöning i himlen sen. tyst nu och koncentrera dig, så går det bra imorgon.

Det är mycket som händer sen. Det är inte mycket som händer nu. Spara för din pension, så får du avkastning om 35 år.

Vad tog leva för dagen vägen? Njutandet? Ibland känns det som om vi är så fast med blicken i framtiden att vi glömmer nutiden. Jag tycker också om att planera. Att drömma. Fantisera om det som kanske kommer sen.

Samtidigt. Det blir lätt mycket fokus på löften om något som (kanske) kommer sedan.

För livet fortsätter ju hela tiden. Också i ”transportsträckorna”. I bussen på vägen hem. Under en dag på jobbet när ”inget speciellt” händer. I kassakön på Lidl. Det är bara så lätt att tappa bort den insikten. För mycket är ju väntande. Väntan på nästa lön. På sommaren. På lottovinsten.

Fast vi har den framför ögonen. Om vi bara tänkte efter.

Johanni

#Blogg100