Sitter på flygplatsen. Tidig morgon. Allt är upplyst, rent, modernt. Nya resturanger har öppnat, platsen är modern, nutida.

Funderar på vart jag skall sätta mig för en kaffe. Går förbi de öppna platserna. Går till kaféet längst bort, längst in i hörnet. Sätter mig dessutom längst in.

Det känns säkrare så.

Inget händer, och det är inte troligt att det kommer att göra det heller.

Men någonstans bak i hjärnan surrar det. Tänk om. Här och nu.

Det är fint att uttala sig om att inte låta rädslan ta över. Det har den inte gjort heller. Den mesta tiden är allt som förr. Samtidigt. Vi lever i en sån individualiserad tid att också det osannolika får utrymme att växa. Den bubbla som är jag kretsar kring just mig. Som om jag vore världens centrum.

Det finns saker som är fint med det. Att våga ta plats. Att våga höja rösten. Att (åter) säga jag är unik. Du är unik. Massmedia har ersätts av algoritmmedia. Mer än någonsin ser och hör jag bara sånt som intresserar mig, eller handlar om mig, eller har beröring med mig. Den stänger mycket av världen ute. Och det som är ute kan bli hotfullt.

Det krävs bara ett par terrordåd så är hela världen i gungning. Inte så att de skulle kunna rubba, eller ens hota samhället. Det har jag svårt att tro. Det finns för många lager.

Men, i en värld där jag är i centrum känns plötsligt också hoten mer påtagliga. Troll, drev, hatkampanjer och deras logiska slutpunkter våld.

Det är inte samhället som är hotat. Det är jag. Och kanske du.

Så har terror alltid fungerat. Genom att slå på våra osäkerheter, vår sårbaraste punkt. Genom att förgifta tilltron till andra människor. Känslan att vi delar den här planeten, och måste lära oss att leva tillsammans. Därför tror jag inte bubblorna i första hand är skadliga för att de håller oss instängda. Jag tror de är farliga för att de får resten av världen att kännas så farlig.

Och jag kan försäkra för mig själv hur många gånger som helst att allt är bra. Men det där lilla gnagande tvivlet får mig trots det att sätta mig längst in. Mot väggen.

För säkerhets skull.

Hur gör du?

Johanni