Skuttande tid lutande id

Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.

Fram tid

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Johanni

#Blogg100

Dagens öppning

sondagKyrkklockorna klingar över ön. Vi är insvepta i grå blöthet. Tomma bussar kör genom tomma gator. Allt är stilla. Det är söndag morgon, och kontrasten mellan inne och ute är påtaglig.

Jag tänder det andra adventsljuset och öppnar dagens tidning. Där finns mycket att läsa. Hunden ligger hoprullad och andas tungt, till synes nöjd efter morgonens promenad i det blöta friska. Huset sover, ute orkar det knappt bli ljust. Det är årets mörkaste tid, en tid av övergång.

Att få läsa tidningen i lugn och ro, med en kopp té i handen, är lyxigt. Det är avkopplande, givande. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med söndagar. Det invanda gör mig lugn, får mig att slappna av. Annars är jag rätt stressad under höstarna. Ett roligt och givande jobb håller mig fullt sysselsatt, men de sista veckorna har jag varit så slut att jag inte fått mycket gjort. Högen med måsten har växt på skrivbordet, men jag kan inte ta tag i dem.

För några år sedan skulle det i sig ha stressat mig oerhört. Nu tar jag det inte lika personligt längre. Kanske för att jag är äldre. Kanske för att jag vet att mängden jobb aldrig försvinner, det blir aldrig ”klart” på samma sätt som en TV-serie förr eller senare tar slut (jo, vi har först nu sett ut sista säsongen av Mad Men).

Hunden hoppar upp och lägger sig längs mig, med ryggen mot. Efter en liten stund hörs ljudliga snarkningar. Hon mår bra.

Tystnaden är vila.

Det är ok att inte göra något. Jobbet kan vänta. Plikterna kan vänta. Oron kan vänta. Världen kan vänta. Jag ska dricka en kopp té till.

Sen ska jag öppna dagens kalenderluckor.

Det är skönt att leva.

Johanni

Perspektiv

nattljus

Hösten kommer. I småskvättar. Den dansar fram, ett steg fram, två steg bak. ett steg åt sidan. Någonstans evakueras människor undan vattenmassorna. Någonstans spelas ett parti go. Jag ser dagen bli kväll och kan inte låta bli att flyktigt undra hur det gick till. Jag vet, på ett plan.

På ett annat har jag inte en aning.

Ser ett par avsnitt av Billions, eftersom det inte spelas någon intressant fotboll ikväll. TV-serier är sedan läge den nya filmen. Halvvägs igenom säsong två handlar det om döden. Eller, snarare, om livets meningslöshet. Inte utifrån ett deprimerat mörkerseende. Snarare som en grubblande insikt. Jag tänker att eftersom det inte finns någon djupare mening kan man lika bra fortsätta som förut. Det är inte mening som är meningen, om man säger så.

Jag kan inte förklara det riktigt, och när jag försöker ser jag hur människor ryggar lite tillbaka, eller ser på mig med oförstående ögon.

Att tala om meningslöshet låter kanske skrämmande, eller som en ingång till depressionen.

Jag känner det inte så. Det är på ett helt annat plan.

Jag vet att jag fortfarande inte förstått så mycket, och kanske aldrig kommer att göra det. På ett annat plan har jag redan hunnit med en del, och levt en del, och ur det perspektivet fattar jag nog ett och annat.

Jag återkommer ofta till det. Att det är en fråga om perspektiv. Det går att vända och vrida på. Det finns ett pris att betala, för att finnas till. Det spelar roll vilka val du gör, eller underlåter dig att göra. Det är inte sak samma. Det du gör påverkar och har inflytande på andra. Och på dig själv. det gäller att kunna leva med sina val.

-Johanni

Inte heller denna dröm

 

drom

hamnar i någon drömdagbok. Jag brukar inte skriva ner dem, och sällan minnas dem. Precis då jag vaknar finns det ibland rester kvar. Nån gång kan det hända att jag minns mycket långa drömsekvenser. Men jag arkiverar dem inte. Gör du?

Jag tänker så här. Att spara sina drömmar är lite som att ta selfies av sitt undermedvetna, och av något bara delvis förståeligt. Det känns bättre att lämna dem ifred. Att inte vara riktigt SÅ självupptagen. Lite så har det blivit med dokumenterandes av livet i övrigt. Länge intalade jag mig att de långa uppehållen i fotandet hemma, av barnen, livet, resor, handlade om dålig självdisciplin.  Att jag var för lat helt enkelt.

Och det är säkert en del av sanningen. Men i en tid där det mesta dokumenteras, filmas, fotas, rapporteras och statusuppdateras i olika sociala nätverk kan det också finnas något annat bakom. En vilja att freda vissa områden. En tanke att livet skall upplevas, inte dokumenteras för senare upplevelser.

Det är en balansgång. Men jag tror att vårt behov av att synas, att märkas, att lämna något efter oss lätt går överstyr. Proportionerna blir fel när vi lika glatt fotar dagens lunch som barnets första steg, men där är vi idag. Social medier är på många sätt underbara, de underlättar i vardagen, de informerar och roar (och oroar). De ger mig en känsla av att lite hänga med, de är som bäst en krydda i tillvaron. Men de ersätter inte livet. Nånstans går en gräns. Kanske är den ritad i vattnet, kanske flyttas den hela tiden omkring. Jag tänker att detta kanske också delvis bottnar i dåligt självförtroende. Ett ständigt behov av bekräftelse. Av andra, men också av mig själv. Och då blir nästan allt en tävling, och en prestation.

En rad tjänster på nätet bygger idag på användarfeedback. Uthyres- och säljtjänster innehåller alltid omdömen om försäljaren, produkten, erfarenheten. Detta sållar bort oseriösa försäljare och rena lurendrejare. Samtidigt är vi nu för tiden aldrig bättre än det senaste omdömet om oss. Vi kan inte ha en dålig dag, vara ohövliga, hamna i osynk med någon annan. Det straffar sig genast i vår ständigt uppkopplade värld.

Trots att nätet har funnits så länge (nåja, relativt) har vi mycket kvar att lära oss. Och då tror jag det är en fråga om att se proportionerna. Och att välja bort.

Vad tror du?

Johanni 

Bubblor

bubblor_web

Den ligger där bakom hela tiden. Och bubblar. Efter att lyckligt ha gått i mål i #Blogg100-utmaningen tidigare i somras slog tröttheten till. Du vet, man orkar hur mycket som helst, tills man plötsligt känner sig urlakad. Tom. Du tar ett steg tillbaka. Och innan du vet ordet av har du somnat. Domnat bort. Hoppat ner i kaninhålet.

Runt omkring dig swishar världshändelserna förbi, lika fort som någonsin. Farten är så hög att du inte vet hur du skall ta dig in igen. När du springer efter godståget som skall ta dig ut ur Kansas ser du hela tiden målet, den öppna dörren. Du kan kontrollera hur fort du springer, du kan komma ikapp. När du står uppe på tåget och vill hoppa av blir det svårare. Världen susar förbi så fort.

Så istället för att delta för jag långa inre monologer. Meningar, insikter, kopplingar formas, och suddas ut. För några ögonblick är de verkliga, jag har tänkt, maskineriet surrat, det känns tillfredsställande. Men det är också lite tomt.

SoMe kallas ofta med rätta för en ekokammare. Som du ropar får du svar, och det är lätt att fastna i sig själv och sina likasinnade. Efter ett par månaders SoMe-fasta kan jag bara konstatera att ekokammare, det är precis vad hjärnan alltid har varit. Tankarna studsar runt där inne, men de har inget utlopp, de kan inte ta vägen någonstans. Så de suddar ut sig själva.

Jag kan tänka att det lite som att åka på resa, eller gå på bio, själv. Du upplever, du är där. Men du har ingen att dela det med. I samma ögonblick som vi är två blir upplevelsen starkare. Den blir verkligare. Jag vet inte varför det är så, men jag känner det tydligt.

Därför är jag lite ledsen då allt mer audivisuell konsumtion sker individuellt och på platta. Det sociala försvinner, och med det mycket som gjorde kulturen så meningsfull, och så givande. Fast det är en helt annan diskussion, och den hamnar lätt i gnäll-rantenfloden. Den floden vill jag inte ens doppa lilltån i. Den frestar, där bakom kränkt-kröken och alla-andra-idioterna. Men tiden är för kort för att gå och kverulera hela tiden. Det finns så mycket annat som är viktigare.

När trycket blivit tillräckligt stort kokar det över, och jag börjar blogga igen. Också för glädjen att få skriva, att se tankarna fastna, att fylla ett blad. Och jag märker att jag saknat det. Att det bara blev lite för mycket, och lite för prestationsinriktat då. Det där att jag skulle gå imål. Att det var viktigt. Nu är kanske takten lite makligare. Vi får se!

Johanni