Nytt landskap – nytt perspektiv

macro

Så har den tiden på året kommit då det är möjligt och önskvärt att vid tillfälle besöka sommarstugan. Den första dagen går helt åt till att följa med nyhetsflödet i den stora världen. Det händer ju så mycket, och det gäller att hänga med. Hur skall det gå för May, och för Storbritannien? Och hur påverkar det oss? Och alla vi känner?

Andra dan känns den diskussionen redan avlägsen. I dess ställe: fågelsång, morgondopp, frukost på klippan. Trädzen. Vi kommer från skogen, och skogen gör oss gott. Allting ser annorlunda ut. Andra saker blir viktiga. Därför är stugan en så viktig komponent i ett lyckligt liv, för de som har turen och förmånen att få uppleva den. Den ställer krav, jo, men de är helt andra. De är på en annan nivå. Att komma hit är också en tydlig påminnelse om att allt inte cirkulerar kring mig, kring jobbet, kring politiken eller kring mänskligheten. Det som finns här är här. Visst påverkas det, och det är inte oväsentligt vilka val jag eller du gör. Allting har konsekvenser, självklart.

Ingenting är heller statiskt. Men detta, att byta landskap för en helg är att byta perspektiv. Det är mycket meditativt.

Det ger mig kraft, ork, glädje och ro. Något jag önskar alla stressade, oroliga, sorgsna, ensamma, sjuka, förbannade, förtvivlade.

Jag tror inte det handlar så mycket om eskapism och romantisering, utan om effekten av ett luftombyte. Det är som en längre powernap. Något som bryter mönstret, utanför griden. Det funkar för mig. Ger mig ro. Glädje. Mening. Hopp.

För allt det där andra, det försvinner inte. Det tar bara lite välbehövlig paus.

Johanni

#Blogg100

Öronbedövande

drizzle

Nu är tiden då ljuset härskar. Det blir helt enkelt inte mörkt. Fåglar kvittrar, fisken leker vid strandkanten, hackspetten dackadackadackar. Fjärilar och skalbaggar vaknar. Getingar får bråttom. Myggen övar anfallsformationer. Sjöns vatten värms långsamt upp. Granskotten tävlar i illgrönhet med björkarnas blad. Allting lever. Allting dallrar. Vindilar drar fram över sjön, en regnskur vattnar den torra marken. Bastuspisen pyser av kokande vatten. En hund skäller på andra sidan sjön. Lommarna svarar kuiiiikuiii. Sångsvanar skränar när de försöker lyfta. Skäggdoppingen med 14 ulliga små dunbollsungar simmar förbi, helt nära, fokuserad på fiskandet. En tärna svänger tvärt och dyker efter en oförsiktig spigg.

Vågor skvalpar lojt mot klippan, ett bakgrundsljud jag har hört hela livet.

Fullmånen  lyser cheddargul.

Tystnaden är öronbedövande.

Fiskar hoppar.

Förra årets blad prasslar bakom huset.

På kvällen, ett stilla sommarregn.

Alla gör sig redo. Livet är intensivt närvarande.

Sädesärlan kommer förbi, inspekterar sin klippa och markerar sitt revir genom att komma alldeles nära, kanske en halv meter.

Revirbråket mellan de svartvita flugsnapparna för några veckor sedan verkar ha löst sig, bara en holk ser en oavbruten trafik.

Nattfåglars skriandes hörs hur långt som helst i den övriga tystnaden.

Johanni

#Blogg100

Så har vi gått och blivit lite mer som islänningarna

fire

Idag kom solen, och allt annat är oväsentligt. Det skrattas. Stränderna fylls. Cyklister överallt. Sommaren är här, och eftersom alla vet hur oberäknelig den är skyndar vi att njuta. Det är lite som första snön, en slags naturfylla av glädje. Solen slösar sitt ljus och sin värme på oss, trots allt. Trots allt hat, självmordsbombaridioter, populistmischmasch, trots allt vi hittills gjort och fortsätter att göra mot den planet vi lever på.

Solen skiter i allt det där.

Den smeker värme över oss alla.

Inte konstigt att vissa kulturer var soldyrkare.

Snart kommer väl folk att börja klaga. Det är för varmt. Det är för torrt. Det är över huvudtaget för nånting hela tiden. Men inte just idag.

Jag cyklar genom kvällningen och staden visar sig från sin allra bästa sida. Vinden är mjuk, folk går långsamt, många har satt sig längs vattnet och bara är. De passar på. De lever inte som islänningarna på en vulkan mitt emellan två kontinentalplattor mitt ute i Atlanten, vilket gör något med psyket, då varje dag kan vara den sista, och allt är rätt extremt. Men de lever i ögonblicket. Just här. Just nu.

Idag var en bra dag.

Tack för det.

Johanni

Blogg100

Bob och odjuren

BobPeaks

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. Han ber inte om ursäkt för något. Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Idag publicerades hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

Johanni

#Blogg100

Faran av att vara bror till en kändis

kivi

Stugan är mycket liten. Två rum. Dit kom för att dö. Han tog sig från sjukhuset till stugan, och brodern gav honom ena rummet, och bästa sängen. Själv kamperade han i köket, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Den ena brodern, han vars stuga vi talar om, var skräddare, följde i fars fotspår. Skräddare var de hela bunten i den familjen, av tradition. Den andra brodern, han som kom dit för att dö, skapade den finska litteraturen. Alla finska skolbarn har honom som obligatorisk läsning, och tycker antagligen därför inte så mycket om honom. Mot alla odds lyckades han skaffa sig en utbildning, och med sitt skarpa intellekt formade han kärnan i den unga finska intelligentian. Där Runeberg skrivit romantiskt och vurmat för det finska folket på svenska väntade sig alla att Alexis Kivi skulle göra samma sak, fast på finska.

Tji fick de.

Hans böcker svär, super, pruttar och beter sig. De är levande, motsägelsefulla och skitiga. Det föll inte i god jord. När sju bröder kom ut sågades den vid fotknölarna, något som tog hårt på en känslig, och sjuklig Alexis.

FI_121008 059 Suomi Helsingin silakkamarkkinat 2012

I den lilla stugan bodde alltså sex personer. Saker finns bevarade i det som nu är ett museum. Det går nästan att föreställa sig hur livet här en gång tedde sig.

Efter att han sedan dött, under nyårsnatten, började brodern lyfta hans namn. Besökare visades runt i stugan och fick höra anekdoter och berättelser ur skaldens liv och tid här. Intresse väcktes, och aktningen steg allt mer, postumt. Stugan såldes på villkor att det skulle bli ett permanent museum, och att de skulle få bo kvar.

Mitt i natten bryter sig rånmördare in och hugger ihjäl brodern och hans fru. Med kniv. Rånmördarna hade hört rykten om försäljningen och hoppades att pengarna skulle finnas i stugan.

Det fanns de inte.

Spisen/bakugnen/kaminen har ännu blodfläckar efter dådet.

Paret hittades av grannar, då knappt en dag hade gått.

Vad Alexis Kivi själv dog av?

Det är det ingen som vet.

Johanni

#Blogg100

Bron

insikt

Vimplarna fladdrar i den hårda vinden. Han har inte mätt vindbyarna än, men han känner hur de drar i kläderna, sjunger i stagen.

Det är snart dags.

Över bron några enstaka bilar, nästan vilsekomna. Deras rutor mörka, anonyma. Från okända platser pilar de vidare mot okända destinationer. Det kan finnas en hel berättelse bakom tonade glas, det kan vara blindgångare. Gjorde för att stjäla din tanke just de ögonblick du inte vill det. Omöjligt att veta.

Kanske finns det ledtrådar. Bilarnas färger? Märken? Nej, de är för långt borta.

När han ser den gröna vimpeln hissas på andra sidan vet han.

Då släpper stressen. En stress han inte ens vetat om, lämnar hans axlar. Han tar ett par andetag, som för att pröva, innan han bestämmer sig.

Stövlarna känns bra. Han är inte mycket för omen, tror inte på hela idéen. Men med åren har han kommit att erkänna att det kan finnas något i magkänslan. En liten föraning.

Som om kroppen visste.

Han vet att det är ett argument som inte tål dagsljus, men han bryr sig inte.

Oavsett vad är utgången alltid oviss. Det hänger på detaljer.

Har inte den där bilen kört över bron två-tre gånger nu? Är det ett nytt trick? Eller finns där ändå ett budskap.

Han ruskar på huvudet och knäpper fast bältet. I sådana ögonblick hjälper bara handfasta rörelser. Allt annat är att bjuda in till dans. Och det undviker han i det längsta.

Det blir bäst så.

För alla parter.

Johanni

#Blogg100

Tandfén

toothy

– Behåll din nummerlapp, ta hissen till tredje våningen och vänta i aulan.

Klockan är kvart i nio på morgonen. Jag har cyklat genom regn och osannolikt hård motvind. Jag är en kvart tidig. Igår ringde jag helsingfors tandvård och förklarade vad som hade hänt. Kan du komma imorgon bitti, frågade hon. Javisst, förstås, svarade jag.

Så där sitter jag nu.

Tandläkarväntrum är inget vidare. Du hinner tänka allt möjligt, men inte riktigt koncentrera dig på något. Tidningarna i tidningsstället ser gamla och olästa ut. Kroppen spänner sig, den vet vad som kommer. Och det gör jag också.

Tror jag.

Jag skjuter alltid upp tandläkarbesöken längre än jag borde. Jag tycker inte om när det borras i munnen. Jag tror du vet vad jag menar.

Klockan blir nio.

Väntrummet är tomt.

Klockan blir 12 över.

Så lyser nummerdisplayen upp, 400, rum 2.

Jag reser mig då dörren öppnas.

Jag visas in i rummet, tandläkaren kommer emot och skakar hand. Nej men hej, jag trodde du var en kvinna, skrattar hon. Du vet, hela namnen syns inte i våra system, så jag trodde…

Nejnej, svarar jag, jag är ingen kvinna. Åtminstone sist jag kollade.

Inte jag heller, gapflabbar Lena, som hon heter. Åh nej förlåt. Men du vet, det är fredag.

Jag sätter mig i tandläkarstolen med ett leende.

En radio spelar popmusik, och Lena hummar med.

Regnet slår mot fönstret.

I taket precis ovanför mig sitter en bild, en teckning av stadens liv.

Det hela är över på 20 minuter, och gör för omväxlings skull inte särskilt ont.

Lena skämtar hela tiden, och skrattar högt åt sina egna skämt. Med vana händer gör hon sitt jobb. Lugnt och professionellt. Förklarar vad hon gör, och varför. Säger att jaha du, när var du hos tandläkaren senast, du behöver en genomgång här, det ser jag. ring nu genast idag och säg att en tandläkare sa så. Men vad säger jag, tala till en vuxen så där, nej härregud…Men glöm nu inte att ringa. Ring med en gång.

Hejdå!

När jag går ut i aulan trycker jag på den gladaste feedback-knappen. Där finns en liten lapp. 87% av alla besökare är nöjda eller mycket nöjda.

Det förstår jag.

Hurra för kommunal tandvård, och människor som kan och tycker om sina jobb.

Johanni

#Blogg100