Många skriver i bloggar, media och på sociala medier att detta är ett år de helst skulle slippa. Pandemin har ställt till det så att önskningar framförs om att kunna snabbspola fram bandet.

Det har funnits tillfällen då jag känt likadant. När vardagen blir tung och uppförsbacken inte har något slut är det lockande att stänga ögonen och vänta. Men, är det faktiskt det vi vill? Jag tror att vi bara har ett liv. Vill vi sätta det på paus?

När barnen var små och mornarna kunde kännas överjävliga i motvinden och strilregnet hände det att jag lyfte ansiktet mot snålblåsten och log. Mitt i allt det jobbiga kände jag att jag levde. Det som var överjävligt då var samtidigt uthärdligt. Det var på en nivå som jag klarade av.

Delvis gick det kanske för att varje stund var så intensiv, det fanns inte tid att se helheten och inse hur långt det faktiskt var kvar till lugnare vatten. Jag märker att jag gjort på samma sätt under Coronan. Det har varit en vecka, eller en dag i taget. Just här och just nu skall jag klara av/orka med det här. Under våren kändes det som ett tillfälligt avbrott i vardagen. Nu, när det fortsätter, vill jag inte tänka alltför långt fram i tiden.

Jag har också kommit fram till att jag inte vill vara utan detta. Detta sker, här och nu. Jag vill gärna skaka av mig den värsta ångesten och kunna fungera, men jag vill inte spola fram bandet. Dagarna rymmer både tröstlöshet, osäkerhet och glädje. Detta är, trots allt, mitt liv nu.

Hur tänker du?

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Johanni

#Blogg100

Kyrkklockorna klingar över ön. Vi är insvepta i grå blöthet. Tomma bussar kör genom tomma gator. Allt är stilla. Det är söndag morgon, och kontrasten mellan inne och ute är påtaglig.

Jag tänder det andra adventsljuset och öppnar dagens tidning. Där finns mycket att läsa. Hunden ligger hoprullad och andas tungt, till synes nöjd efter morgonens promenad i det blöta friska. Huset sover, ute orkar det knappt bli ljust. Det är årets mörkaste tid, en tid av övergång.

Att få läsa tidningen i lugn och ro, med en kopp té i handen, är lyxigt. Det är avkopplande, givande. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med söndagar. Det invanda gör mig lugn, får mig att slappna av. Annars är jag rätt stressad under höstarna. Ett roligt och givande jobb håller mig fullt sysselsatt, men de sista veckorna har jag varit så slut att jag inte fått mycket gjort. Högen med måsten har växt på skrivbordet, men jag kan inte ta tag i dem.

För några år sedan skulle det i sig ha stressat mig oerhört. Nu tar jag det inte lika personligt längre. Kanske för att jag är äldre. Kanske för att jag vet att mängden jobb aldrig försvinner, det blir aldrig ”klart” på samma sätt som en TV-serie förr eller senare tar slut (jo, vi har först nu sett ut sista säsongen av Mad Men).

Hunden hoppar upp och lägger sig längs mig, med ryggen mot. Efter en liten stund hörs ljudliga snarkningar. Hon mår bra.

Tystnaden är vila.

Det är ok att inte göra något. Jobbet kan vänta. Plikterna kan vänta. Oron kan vänta. Världen kan vänta. Jag ska dricka en kopp té till.

Sen ska jag öppna dagens kalenderluckor.

Det är skönt att leva.

Johanni

hamnar i någon drömdagbok. Jag brukar inte skriva ner dem, och sällan minnas dem. Precis då jag vaknar finns det ibland rester kvar. Nån gång kan det hända att jag minns mycket långa drömsekvenser. Men jag arkiverar dem inte. Gör du?

Jag tänker så här. Att spara sina drömmar är lite som att ta selfies av sitt undermedvetna, och av något bara delvis förståeligt. Det känns bättre att lämna dem ifred. Att inte vara riktigt SÅ självupptagen. Lite så har det blivit med dokumenterandes av livet i övrigt. Länge intalade jag mig att de långa uppehållen i fotandet hemma, av barnen, livet, resor, handlade om dålig självdisciplin.  Att jag var för lat helt enkelt.

Och det är säkert en del av sanningen. Men i en tid där det mesta dokumenteras, filmas, fotas, rapporteras och statusuppdateras i olika sociala nätverk kan det också finnas något annat bakom. En vilja att freda vissa områden. En tanke att livet skall upplevas, inte dokumenteras för senare upplevelser.

Det är en balansgång. Men jag tror att vårt behov av att synas, att märkas, att lämna något efter oss lätt går överstyr. Proportionerna blir fel när vi lika glatt fotar dagens lunch som barnets första steg, men där är vi idag. Social medier är på många sätt underbara, de underlättar i vardagen, de informerar och roar (och oroar). De ger mig en känsla av att lite hänga med, de är som bäst en krydda i tillvaron. Men de ersätter inte livet. Nånstans går en gräns. Kanske är den ritad i vattnet, kanske flyttas den hela tiden omkring. Jag tänker att detta kanske också delvis bottnar i dåligt självförtroende. Ett ständigt behov av bekräftelse. Av andra, men också av mig själv. Och då blir nästan allt en tävling, och en prestation.

En rad tjänster på nätet bygger idag på användarfeedback. Uthyres- och säljtjänster innehåller alltid omdömen om försäljaren, produkten, erfarenheten. Detta sållar bort oseriösa försäljare och rena lurendrejare. Samtidigt är vi nu för tiden aldrig bättre än det senaste omdömet om oss. Vi kan inte ha en dålig dag, vara ohövliga, hamna i osynk med någon annan. Det straffar sig genast i vår ständigt uppkopplade värld.

Trots att nätet har funnits så länge (nåja, relativt) har vi mycket kvar att lära oss. Och då tror jag det är en fråga om att se proportionerna. Och att välja bort.

Vad tror du?

Johanni 

Den ligger där bakom hela tiden. Och bubblar. Efter att lyckligt ha gått i mål i #Blogg100-utmaningen tidigare i somras slog tröttheten till. Du vet, man orkar hur mycket som helst, tills man plötsligt känner sig urlakad. Tom. Du tar ett steg tillbaka. Och innan du vet ordet av har du somnat. Domnat bort. Hoppat ner i kaninhålet.

Runt omkring dig swishar världshändelserna förbi, lika fort som någonsin. Farten är så hög att du inte vet hur du skall ta dig in igen. När du springer efter godståget som skall ta dig ut ur Kansas ser du hela tiden målet, den öppna dörren. Du kan kontrollera hur fort du springer, du kan komma ikapp. När du står uppe på tåget och vill hoppa av blir det svårare. Världen susar förbi så fort.

Så istället för att delta för jag långa inre monologer. Meningar, insikter, kopplingar formas, och suddas ut. För några ögonblick är de verkliga, jag har tänkt, maskineriet surrat, det känns tillfredsställande. Men det är också lite tomt.

SoMe kallas ofta med rätta för en ekokammare. Som du ropar får du svar, och det är lätt att fastna i sig själv och sina likasinnade. Efter ett par månaders SoMe-fasta kan jag bara konstatera att ekokammare, det är precis vad hjärnan alltid har varit. Tankarna studsar runt där inne, men de har inget utlopp, de kan inte ta vägen någonstans. Så de suddar ut sig själva.

Jag kan tänka att det lite som att åka på resa, eller gå på bio, själv. Du upplever, du är där. Men du har ingen att dela det med. I samma ögonblick som vi är två blir upplevelsen starkare. Den blir verkligare. Jag vet inte varför det är så, men jag känner det tydligt.

Därför är jag lite ledsen då allt mer audivisuell konsumtion sker individuellt och på platta. Det sociala försvinner, och med det mycket som gjorde kulturen så meningsfull, och så givande. Fast det är en helt annan diskussion, och den hamnar lätt i gnäll-rantenfloden. Den floden vill jag inte ens doppa lilltån i. Den frestar, där bakom kränkt-kröken och alla-andra-idioterna. Men tiden är för kort för att gå och kverulera hela tiden. Det finns så mycket annat som är viktigare.

När trycket blivit tillräckligt stort kokar det över, och jag börjar blogga igen. Också för glädjen att få skriva, att se tankarna fastna, att fylla ett blad. Och jag märker att jag saknat det. Att det bara blev lite för mycket, och lite för prestationsinriktat då. Det där att jag skulle gå imål. Att det var viktigt. Nu är kanske takten lite makligare. Vi får se!

Johanni

Så har den tiden på året kommit då det är möjligt och önskvärt att vid tillfälle besöka sommarstugan. Den första dagen går helt åt till att följa med nyhetsflödet i den stora världen. Det händer ju så mycket, och det gäller att hänga med. Hur skall det gå för May, och för Storbritannien? Och hur påverkar det oss? Och alla vi känner?

Andra dan känns den diskussionen redan avlägsen. I dess ställe: fågelsång, morgondopp, frukost på klippan. Trädzen. Vi kommer från skogen, och skogen gör oss gott. Allting ser annorlunda ut. Andra saker blir viktiga. Därför är stugan en så viktig komponent i ett lyckligt liv, för de som har turen och förmånen att få uppleva den. Den ställer krav, jo, men de är helt andra. De är på en annan nivå. Att komma hit är också en tydlig påminnelse om att allt inte cirkulerar kring mig, kring jobbet, kring politiken eller kring mänskligheten. Det som finns här är här. Visst påverkas det, och det är inte oväsentligt vilka val jag eller du gör. Allting har konsekvenser, självklart.

Ingenting är heller statiskt. Men detta, att byta landskap för en helg är att byta perspektiv. Det är mycket meditativt.

Det ger mig kraft, ork, glädje och ro. Något jag önskar alla stressade, oroliga, sorgsna, ensamma, sjuka, förbannade, förtvivlade.

Jag tror inte det handlar så mycket om eskapism och romantisering, utan om effekten av ett luftombyte. Det är som en längre powernap. Något som bryter mönstret, utanför griden. Det funkar för mig. Ger mig ro. Glädje. Mening. Hopp.

För allt det där andra, det försvinner inte. Det tar bara lite välbehövlig paus.

Johanni

#Blogg100