När Fredag öppnar ögonen ser han Paris.

Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.

Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.

Fortsättning följer (detta var kapitel 3)