Anna Calvi, Elvis och jag

De kommer in i halvmörkret. Lugnt, samlat och så där vant. Pluggar in. Och börjar.

När vi kom för en timme sen var här inte ens halvfullt.

Nu är det trångt framför scenen. Klassiska marker. Stans äldsta ännu fungerande klubb.

Anna har lockat hit dem.

Hon river igång ordentligt, energin är påtaglig.

Och rösten.

Och gitarrspelet.

Vi tänkte inte ens gå. Hade aldrig hört talas om henne förr. Men en god vän sa, oj, kommer hon, det vill man inte missa.

Så vi tog en chans.

Och där i mörkret smeker musiken först våra öron. Sen kommer brölet.

Mina öron gör ont än.

Men det är ett lyckligt slags ont.

Ett sånt som kommer när man är med om något nytt/bra/roligt.

Hon säger verkligen inte mycket mellan låtarna. Men musiken, oj vad den låter bra.

Så drämmer hon till. The next song i am gonna sing is an old one. By Elvis.

Och jag kan se hennes pillemariska leende. Hon går på känsla. Hon får det att se enkelt ut.

Musikerna är skickliga, samspelta. Musiken flödar. De är som jazzmusiker, det låter som de improviserar ovanpå ett gemensamt beat. Hela tiden nya saker. Det våldsamma, det sublima och det erotiska dansar.

Publiken dansar inte. Den står och blir ivägblåst.

Wow.

Johanni

#Blogg100

(Det här är inte från igår, utan från förra gången hon var här. Men hon spelade den här igår också https://www.youtube.com/watch?v=_s0wxNLQTao)

Minns du dina luckor?

Plötsligt kommer jag på det. Jag ser en bild för mitt inre öga av en klasskompis från mellanstadiet. Jag känner en oförklarlig längtan efter blodpudding med bobs lingonsylt. Det förflutna kommer tillbaks och biter mig i rumpan.

Det är mycket jag har glömt. Människor, älskare, platser, bilar, lägenheter, kläder, husdjur. De var så viktiga då när de fanns intill mig. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan dem. Göteborg. Gamla Haga. Kaféet som drevs av Bror och Syster. Köttbullemackorna med senap och rödbetssallad. Nätterna med lapsang-te och mahjong på Andra Långgatan. Doften av stekt korv när Jouko Turkka satte upp ett gästspel på Göteborgs stadsteater. De goda kakorna som min farmor alltid bjöd på.

När jag försöker fiska i minnet dyker några fragment upp. De är lite otydliga, fransiga i kanterna. En del är kanske inte ens sanna.

Minnet är en konstig sak. Det är där mitt liv, eller lämningarna av det, förvaras. Men det är inte alls pålitligt. Det kan mycket väl välja att glömma, blanda ihop, eller bygga något nytt. Det är det enda jag bär med mig genom livet, så jag är rätt beroende av det.

Inte för att jag vill leva i det förflutna. Tyrannen nuet kör ändå över allting utan hänsyn till hastighetsbegränsningen.

Jag kan få anfall av nostalgi, vemod eller längtan, och då skickar minnet iväg diverse missiler mot andra delar av hjärnan. Jag kan bli sentimental och gråtmilt undra vart en viktig vän försvann.

För det mesta tänker jag inte på det.

Nej, det här är mer en förundran över det märkliga att vi har ett minne, och hur det egentligen fungerar. Om det alls ska vara någon mening att lära sig nånting är det för att vi ska minnas det och kunna ta fram det vid behov, eller hur?

Jag tycker det är fascinerande att minnet är så självständigt, så selektivt. Häromåret träffade jag en barndomsvän som hade vägarna förbi. Hon sa att hennes förbannelse var att hon mindes allt, precis allt.

Jag undrar om min förbannelse är att jag minns så lite. Är det en medveten förträngning? Är det så det är för alla? Att det som händer nu hela tiden tränger undan det som har varit, så till den grad att jag inte längre minns. Människor, älskare, platser, bilar, lägenheter, kläder, husdjur.

Jag kan ju inte säga att jag lider av det. Det man inte minns har man inte ont av. Annat än som en sorts saknad, eller kanske längtan.

Det kan vara en överlevnadsmekanism, att aktivt glömma det förflutna.

Eller missar jag något?

Johanni#Blogg100 

Nätad

När jag vaknar är min första impuls ofta att kolla displayen på telefonen (som dubblerar väckarklocka) för att se om jag missat viktiga meddelanden. När jag kommer till jobbet går en ansenlig del av morgonen åt framför skärmen. Ja, du känner kanske igen dig. Det verkar som om vi blir allt mer fastklistrade vid våra maskiner. Spike Jonzes film Her är bara en naturlig förlängning av samma sak. Där blir huvudpersonen kär i sitt operativsystem. I sin skildring av vår nya värld är den obehagligt pricksäker.

Jag vet inte exakt när balansen började tippa över, men på bara några år sitter vi i familjen ofta alla framför egna skärmar också hemma.

Second screen, dvs pekplattan i famnen framför TV:n, har också gått från något lite konstigt till helt normalt. Genast det kommer reklam, eller det blir lite tråkigt, åker pekplattan fram.

När läxorna görs och frågan kommer om varför kärnkraftsolyckan i Fukushima egentligen hände är det snabbt ut på google och dubbelkolla. För jag vet ju, på ett ungefär, men det är bäst att checka.

När vi far till sommarstugan är det viktigt att maskinerna och nätförbindelsen följer med. Annars blir det inte kul, kan jag ju säga.

När vi ska boka en resa, kolla vädret, se när filmen börjar (och köpa biobiljetter), ringa upp släkt och vänner ute i världen…ja, då åker datorn fram igen.

Det är ju så lätt.

Jag twiitar regelbundet, och är mycket på facebook.

Och så kommer frågan.

Om du måste ge upp din bästa vän eller din dator/pekplatta/nätförbindelse/osv, vad skulle du välja?

Jag fick fundera en stund innan jag kom fram till att jag skulle ge upp nätet.

Jag undrar om det är en generationsfråga. Jag har ju levt större delen av mitt liv offline, så livet utanför nätet väger fortfarande tyngre i min vågskål. Men hur är det för dem som vuxit upp på nätet? Hur väljer de?

Det är en elak fråga, jag vet.

Samtidigt är det intressant, just för att nätet så långsamt smugit sig på och gjort sig till en nästan omistlig del av våra liv.

Det kan vara nyttigt att ifrågasätta det ibland.

Tror jag.

 

Johanni

Ännu ett inlägg i #Blogg 100 -utmaningen

 

Drömverklighet

Jag vaknar långsamt. Det allt tidigare morgonljuset är en försiktig väckare. En kort stund befinner jag mig mellan dröm och verklighet. Fast det känns inte så. Drömmen känns sann. Den känns lång, sammanhängande, och i sitt eget universum helt logisk.

Nu, några timmar senare rinner den mellan fingrarna som sand. Fragment och enskilda bilder flimrar förbi mina ögon när jag försöker minnas.

Det som då kändes så viktigt och så nära bleknar snabbt bort. Den här verkligheten tar över.

Visst är det konstigt att vi drömmer.

I filmer som The Matrix och Inception erbjuds drömverkligheten som lika verklig som vakenverkligheten. Något i mig protesterar, så är det väl ändå inte? Det som jag ser här och nu är väl det enda verkliga?

Frågan är förstås filosofisk, och omöjlig att besvara. Vi vet helt enkelt inte. För att klara av att hantera livet väljer jag ändå att ta det som jag nu ser omkring mig som det vekliga livet.

Men vad är då drömmar? Två av mina mostrar skrev den stora drömboken för många år sedan. Då var det populärt att tyda drömmar. I dem talade vårt undermedvetna till oss, hette det.

Jag tror inte på det. Det är en lockande tanke, liksom att vi skulle leva i många parallella dimensioner samtidigt kan kännas lockande. Det gör det lättare att uthärda tomheten och ”meningslösheten” som är universum.

Men om det inte är budskap vi skickar oss själva, vad är det då? Och varför drömmer djur? Vår hund är till exempel en ivrig drömmare.

Är det hjärnans sätt att ha roligt? Är det bara signalsubstanser som fortsätter av gammal vana?

Det låter lite trist. Att drömmar är slagg och restprodukter, resultat av kroppens kemi.

Så där sitter jag, mitt i smeten.

Och fortsätter drömma.

Johanni

Ännu ett inslag i #blogg100 -utmaningen

När ska jag lära mig laga mat?

Jag tycker om att stå i köket. Det är roligt att laga mat. Men ibland undrar jag. Varför blir det alltid samma? Jag har flera bra receptböcker i bokhyllan i köket. Olika sorters mat från när och fjärran. Av någon anledning öppnar jag dem nästan aldrig.

Istället lagar jag någon av mina standardrätter.

Jag brukade skylla på barnen.

De är så konservativa, kunde jag säga.

Undanflykt, eller hur?

Visst, en tid ville de bara ha fiskpinnar, köttbullar eller spaghetti med köttfärssås.

Och det fick de.

Det var länge sedan. Fiskpinnarna har försvunnit från menyn, men den har inte samtidigt blivit så hemskt mycket större.

Det är ofta variationer på ett tema.

Jag tänker att jag ska börja planera maten i förväg, titta igenom recepten och göra köplistor inför besöket till matbutiken.

Ha, det händer inte ofta, kan jag ju säga.

På radion hör jag att jag inte är ensam. Det finns en trend i vår matlagning så där generellt. Vi lagar (nästan) alla ganska få rätter. I medeltal lär vi använda 5 recept från kokböckerna vi har.

Jag fick en idé. Jag ska laga mig igenom böckerna, en efter en.

Ännu har jag inte börjat, jag fick ju just idéen (nåja i januari, om man ska vara petig).

Men jag ska!

Jag vill lära mig att laga fler sorts rätter. Jag vill utforska okända territorier.

Har du tips på goda recept (som du brukar laga)?

Johanni

Ännu ett inlägg i #blogg100 -kampanjen

När land byter namn

Jag skulle vilja att inget förändras.

Jag menar, det är tillräckligt jobbigt att lära mig namnen på alla länder i världen och deras huvudstäder. När de sen splittras och byter namn känns det övermänskligt.

Samma sak med gatubilden. Just har jag hunnit lära mig var de där trevliga kaféerna ligger så försvinner de. Människor i min närhet – samma sak. Folk flyttar, skiljer sig, växer upp, reser utomlands, skaffar barn.

Det är mycket att hålla reda på. Och det finns ingen riktigt bra livs-app. Man måste bara klara det så gott man kan, med det man har.

Det jag lärde mig i skolan har passerat bäst-före-datumet, men utgör fortfarande grunden för mitt liv. Det händer att mina ”kunskaper” visar sig vara ohållbara i dagsljus. Det känns alltid lika konstigt.

Ibland är det slående hur mycket som har förändrats. Som det där att Pluto inte är en planet. Eller vad som är mindre än atomer. Mänsklighetens tidiga utveckling. Socialt beteende. Klädmode. Listan kan ibland kännas oändlig.

Och den växer hela tiden. Liksom vad vi idag vet om universum, oss själva och varandra.

Det skulle vara så mycket enklare om vi kunde slå fast några sanningar och sedan leva efter dem. Man skulle inte behöva dessa ständiga uppdateringar. De, som i och med teknikens intåg i varje aspekt av våra liv idag ständigt gör sig påminda. Sätt på din telefon. 3 nya uppdateringar, idag igen.

Kanske borde vi äntligen få ett fungerande interface till hjärnan, så vi kan koppla upp oss och uppdateras?

Som det är nu springer jag ofta efter vad som känns som ett skenande tåg och försöker hålla mig ajour. Men eftersom det inte finns nån deleteknapp i hjärnan måste allt gammalt samsas med det nya. Ibland blir det riktigt konstigt och fel, då hjärnan kopplar ihop två synapser efter eget godtycke. Såna gånger kan jag längta efter en reboot.

Samtidigt är det väl också det som gör oss mänskliga. Att vi är så imperfekta.

Eller?

Johanni

Ännu ett bidrag till #blogg-100 kampanjen