Nätad

När jag vaknar är min första impuls ofta att kolla displayen på telefonen (som dubblerar väckarklocka) för att se om jag missat viktiga meddelanden. När jag kommer till jobbet går en ansenlig del av morgonen åt framför skärmen. Ja, du känner kanske igen dig. Det verkar som om vi blir allt mer fastklistrade vid våra maskiner. Spike Jonzes film Her är bara en naturlig förlängning av samma sak. Där blir huvudpersonen kär i sitt operativsystem. I sin skildring av vår nya värld är den obehagligt pricksäker.

Jag vet inte exakt när balansen började tippa över, men på bara några år sitter vi i familjen ofta alla framför egna skärmar också hemma.

Second screen, dvs pekplattan i famnen framför TV:n, har också gått från något lite konstigt till helt normalt. Genast det kommer reklam, eller det blir lite tråkigt, åker pekplattan fram.

När läxorna görs och frågan kommer om varför kärnkraftsolyckan i Fukushima egentligen hände är det snabbt ut på google och dubbelkolla. För jag vet ju, på ett ungefär, men det är bäst att checka.

När vi far till sommarstugan är det viktigt att maskinerna och nätförbindelsen följer med. Annars blir det inte kul, kan jag ju säga.

När vi ska boka en resa, kolla vädret, se när filmen börjar (och köpa biobiljetter), ringa upp släkt och vänner ute i världen…ja, då åker datorn fram igen.

Det är ju så lätt.

Jag twiitar regelbundet, och är mycket på facebook.

Och så kommer frågan.

Om du måste ge upp din bästa vän eller din dator/pekplatta/nätförbindelse/osv, vad skulle du välja?

Jag fick fundera en stund innan jag kom fram till att jag skulle ge upp nätet.

Jag undrar om det är en generationsfråga. Jag har ju levt större delen av mitt liv offline, så livet utanför nätet väger fortfarande tyngre i min vågskål. Men hur är det för dem som vuxit upp på nätet? Hur väljer de?

Det är en elak fråga, jag vet.

Samtidigt är det intressant, just för att nätet så långsamt smugit sig på och gjort sig till en nästan omistlig del av våra liv.

Det kan vara nyttigt att ifrågasätta det ibland.

Tror jag.

 

Johanni

Ännu ett inlägg i #Blogg 100 -utmaningen

 

Drömverklighet

Jag vaknar långsamt. Det allt tidigare morgonljuset är en försiktig väckare. En kort stund befinner jag mig mellan dröm och verklighet. Fast det känns inte så. Drömmen känns sann. Den känns lång, sammanhängande, och i sitt eget universum helt logisk.

Nu, några timmar senare rinner den mellan fingrarna som sand. Fragment och enskilda bilder flimrar förbi mina ögon när jag försöker minnas.

Det som då kändes så viktigt och så nära bleknar snabbt bort. Den här verkligheten tar över.

Visst är det konstigt att vi drömmer.

I filmer som The Matrix och Inception erbjuds drömverkligheten som lika verklig som vakenverkligheten. Något i mig protesterar, så är det väl ändå inte? Det som jag ser här och nu är väl det enda verkliga?

Frågan är förstås filosofisk, och omöjlig att besvara. Vi vet helt enkelt inte. För att klara av att hantera livet väljer jag ändå att ta det som jag nu ser omkring mig som det vekliga livet.

Men vad är då drömmar? Två av mina mostrar skrev den stora drömboken för många år sedan. Då var det populärt att tyda drömmar. I dem talade vårt undermedvetna till oss, hette det.

Jag tror inte på det. Det är en lockande tanke, liksom att vi skulle leva i många parallella dimensioner samtidigt kan kännas lockande. Det gör det lättare att uthärda tomheten och ”meningslösheten” som är universum.

Men om det inte är budskap vi skickar oss själva, vad är det då? Och varför drömmer djur? Vår hund är till exempel en ivrig drömmare.

Är det hjärnans sätt att ha roligt? Är det bara signalsubstanser som fortsätter av gammal vana?

Det låter lite trist. Att drömmar är slagg och restprodukter, resultat av kroppens kemi.

Så där sitter jag, mitt i smeten.

Och fortsätter drömma.

Johanni

Ännu ett inslag i #blogg100 -utmaningen

När ska jag lära mig laga mat?

Jag tycker om att stå i köket. Det är roligt att laga mat. Men ibland undrar jag. Varför blir det alltid samma? Jag har flera bra receptböcker i bokhyllan i köket. Olika sorters mat från när och fjärran. Av någon anledning öppnar jag dem nästan aldrig.

Istället lagar jag någon av mina standardrätter.

Jag brukade skylla på barnen.

De är så konservativa, kunde jag säga.

Undanflykt, eller hur?

Visst, en tid ville de bara ha fiskpinnar, köttbullar eller spaghetti med köttfärssås.

Och det fick de.

Det var länge sedan. Fiskpinnarna har försvunnit från menyn, men den har inte samtidigt blivit så hemskt mycket större.

Det är ofta variationer på ett tema.

Jag tänker att jag ska börja planera maten i förväg, titta igenom recepten och göra köplistor inför besöket till matbutiken.

Ha, det händer inte ofta, kan jag ju säga.

På radion hör jag att jag inte är ensam. Det finns en trend i vår matlagning så där generellt. Vi lagar (nästan) alla ganska få rätter. I medeltal lär vi använda 5 recept från kokböckerna vi har.

Jag fick en idé. Jag ska laga mig igenom böckerna, en efter en.

Ännu har jag inte börjat, jag fick ju just idéen (nåja i januari, om man ska vara petig).

Men jag ska!

Jag vill lära mig att laga fler sorts rätter. Jag vill utforska okända territorier.

Har du tips på goda recept (som du brukar laga)?

Johanni

Ännu ett inlägg i #blogg100 -kampanjen

När land byter namn

Jag skulle vilja att inget förändras.

Jag menar, det är tillräckligt jobbigt att lära mig namnen på alla länder i världen och deras huvudstäder. När de sen splittras och byter namn känns det övermänskligt.

Samma sak med gatubilden. Just har jag hunnit lära mig var de där trevliga kaféerna ligger så försvinner de. Människor i min närhet – samma sak. Folk flyttar, skiljer sig, växer upp, reser utomlands, skaffar barn.

Det är mycket att hålla reda på. Och det finns ingen riktigt bra livs-app. Man måste bara klara det så gott man kan, med det man har.

Det jag lärde mig i skolan har passerat bäst-före-datumet, men utgör fortfarande grunden för mitt liv. Det händer att mina ”kunskaper” visar sig vara ohållbara i dagsljus. Det känns alltid lika konstigt.

Ibland är det slående hur mycket som har förändrats. Som det där att Pluto inte är en planet. Eller vad som är mindre än atomer. Mänsklighetens tidiga utveckling. Socialt beteende. Klädmode. Listan kan ibland kännas oändlig.

Och den växer hela tiden. Liksom vad vi idag vet om universum, oss själva och varandra.

Det skulle vara så mycket enklare om vi kunde slå fast några sanningar och sedan leva efter dem. Man skulle inte behöva dessa ständiga uppdateringar. De, som i och med teknikens intåg i varje aspekt av våra liv idag ständigt gör sig påminda. Sätt på din telefon. 3 nya uppdateringar, idag igen.

Kanske borde vi äntligen få ett fungerande interface till hjärnan, så vi kan koppla upp oss och uppdateras?

Som det är nu springer jag ofta efter vad som känns som ett skenande tåg och försöker hålla mig ajour. Men eftersom det inte finns nån deleteknapp i hjärnan måste allt gammalt samsas med det nya. Ibland blir det riktigt konstigt och fel, då hjärnan kopplar ihop två synapser efter eget godtycke. Såna gånger kan jag längta efter en reboot.

Samtidigt är det väl också det som gör oss mänskliga. Att vi är så imperfekta.

Eller?

Johanni

Ännu ett bidrag till #blogg-100 kampanjen

Varför mina nummer inte kommer att vinna på Lotto

Varför lär jag mig aldrig? Jag lottar inte så ofta, men när jag göra det är det ofta med samma nummer. Mina nummer. Fast jag vet att de har lika stor (eller liten) sannolikhet att vinna som alla andra nummer väljer jag dem ändå med tanken på att nu, den här gången, är det min tur. För det är mina nummer. De som betyder något speciellt för mig. Eftersom jag ger dem en speciell betydelse har jag på något oförklarligt magiskt sätt större chans att vinna.

Samma sak varje gång.

Så är det med mycket. Skrapar man en liten smula på ytan kommer allt det där andra fram. Jag har en bra känsla inför det här, kan jag tänka. Det var inte meningen att vi skulle träffas, kan jag intala mig själv.

Många fotbollsspelare gör samma sak varje gång de går på planen. En del måste alltid sätta ner vänstra (eller högra) foten först. Andra måste hoppa jämfota, göra korstecken eller snurra runt. Allt för att kunna spela bättre, bli utvalda, lyckas. Jag tror att många av dem någonstans vet att ritualen inte påverkar hur det går, men att de gör den för säkerhets skull. Precis som många flygbolag inte har raden 13. För säkerhets skull.

Är det här då en kamp mellan förnuftet som tror på rationella förklaringar, och hjärtat som lyssnar på det som inte kan förklaras?

Eller är det en slags tyst protest mot en tidsålder som präglas av fullständig tro på rationaliteten? Eller är det en del av oss själva, något som växt fram i takt med vår utveckling, där tron på det magiska, det som är utanför oss, i tiderna har hjälpt oss att hantera det där konstiga med att vi lever och vad det innebär. Är det detta som får mig att fylla i samma nummer varje gång jag lämnar in en lottokupong?

Johanni

Ännu ett inlägg i #blogg100 –kampanjen

En rät cirkel

Tror du att livet går framåt eller runt? Vi föds, vi lever, vi dör, det går väl som en rät linje?

Att försöka förstå tiden är inte lätt. Så länge jag ser linjärt på tillvaron orkar jag försöka. Jag hittar energi att försöka förbättra, bygga. Tanken är att alla mina ansträngningar belönas i slutändan. Att jag får lön för mödan i form av något som är bättre än det jag har nu. I samma ögonblick som jag tänker att jag ändå ska dö tappar jag en del (ibland all) styrfart. Vad ska det tjäna till?

Jag har ofta fått höra att det västerländska sättet att tänka utgår från det linjära. Vi gör så här för att uppnå det där. Jag antar att upplysningstiden mycket byggde på det, liksom idéen om social ingenjörskonst. Allt kan bli bättre. Allt kan fixas. Allt kan förklaras och förstås, om vi bara anstränger oss tillräckligt.

Och så har jag fått lära mig att till exempel vissa religioner i Asien bygger på hjul, det eviga kretsloppet. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt upprepas. Hela tiden.

Är det sant?

Vilkendera syn ska jag ta till mig? Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag hitta orken att fortsätta?

För några dagar sedan såg jag Virpi Suutaris nya dokumentärfilm ”Trädgårdskärlek”. Det är en vackert filmad historia om ett antal par i Finland och deras förhållanden till varandra, till sina trädgårdar, och till livet.

I en trädgård är det uppenbart att allt går i cirklar. Den som har en trädgård blir aldrig färdig. Jag påmindes om att själva idéen med en trädgård inte är att bli klar. Det finns alltid mer att göra. Det är i görandet som själva meningen ligger. Du vet, resan är målet.

Och så tänker jag att så har det väl alltid varit för jordbrukarna, också i Finland. Livet är ett kretslopp. Trots att det aldrig tar slut hittar de som brukar jorden alltid ork att börja om. Visst, om du inte planterar kan du inte skörda, och då dör du av hunger, jag förstår den primära motivationen som driver oss. Är det alltså i och med industrialiseringen som idéen om det linjära livet dök upp? Idéen som präglat så mycket av modern tid. Den som tror på utveckling är nyfiken, lär sig nytt, växer. Den som ser ett kretslopp i allt är nöjd så länge det går rimligt bra. Ja, jag vet att jag förenklar. Men samtidigt undrar jag, kan vi hålla båda ståndpunkterna för sanna, samtidigt? Om inte, vilkendera tror jag egentligen på?

Och vilken tror du på?

Johanni

#Blogg100