Husminne

seriousMjuk luft. Len mot trött kind. Utan egen agenda, dagen är redan över. Det är för sent. Kanske är det bara människor som tänker så. Att natten är slutet och gryningen början på något nytt. Kanske är det det yttersta beviset på vår självupptagenhet.

Om det nu skulle behövas några bevis.

Sent blir senare. Hela idéen med att mäta i tid, och dela in allt i tid, det är ju bara människan som håller på med sånt. Sakta men säkert.

Löven doftar fuktigt sött. De virvlar. De tystar. De väntar.

Utanför går vågorna höga.

Här svalnar téet. I detta finns jag. Fokuserat. Ögonblickligen. Jag vill gärna tänka att det hela är som att glida förbi på vita duken, utan att det blir synliga spår. Men riktigt så enkelt är det inte. Rytmen håller i. Samtalet är i förtroende. Med en underton av desperation. Något intensivt i betoningen.

Som att det var viktigt.

Jag är noga med att inte sträcka ut händerna.

Det blir så rörigt då.

Rummet är stort och nästan tomt. Väggarna flagar vita. En sliten pinnstol står på golvet. Inte mitt på, utan lite till höger, och lite på snedden. Ett täcke, en filt eller kanske ett lakan hänger delvis på ryggstödet. Det är ljust, men inte bländvitt.

Ljus flödar också in genom höga fönster. De är stängda och stänger ute världens larm. Höga gröna lövträd som jag inte känner igen fyller utsikten. vi är uppe på andra våningen i ett mycket stort hus byggt av sten. Vi är någonstans i södra Frankrike, och jag har ingen aning om hur gammal jag är, men antagligen inte många år.

Ljuset faller in högt och snett genom rummet.

Jag kan lätt lägga till fler detaljer, i övergången mellan minne och fantasi. De skulle låta och kännas precis lika sanna som det jag just berättat. Jag vet inte om något av det är sant. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Men just för att det är ett minne känns det som en del av något. Av min historia. Och på samma gång som jag börjar minnas, börjar beskriva, skapar jag, frammanar jag en bild som kan vara helt konstruerad.

Det finns helt enkelt inte några gränser längre.

Jag är på genomresa. Huset tillhör någon vi känner.

Allt är mycket långt borta.

Johanni